Inlägg nummer 200
Fan, det har ändå tagit mig en stund att komma upp i 200 inlägg. Faktiskt. Men så är jag ju inte så fruktansvärt snabb eller överdrivet aktiv med bloggandet heller. Jaja.
I dag har jag varit på det stora köpcentret Nordby utanför Strömstad. Fullt med norrmän? Oh ja. Ungefär 95% av besökarna kommer från vårt grannland i väst. Jag shoppade inte direkt loss, jag var ovanligt sparsam. Men i morgon ska jag till Torp och gå i affärer så då får nog lite mer pengar rulla.
Jag kan säga att jag var långtifrån pigg imorse när jag gick upp vid sju. Dum som ett spån hade jag ju varit, och druckit rosévin till klockan ett på natten. Pucko. Därför hade jag en dov, molande huvudvärk och någon frukost kom inte på tal, jag mådde illa av att bara titta in i kylskåpet. Men men, jag blev snabbt bättre efter ett par glas juice och en Alvedon.
By the way så börjar jag bli riktigt nervös inför utställningen på lördag. Eller kanske mest inför lastningen av Linda egentligen. Men samtidigt ska det naturligtvis bli väldigt roligt. Det ska tydligen vara 27 hästar anmälda. Vad jag har förstått så tävlar alla raser ihop, vilket jag tycker känns lite konstigt. Men utställningen är i alla fall öppen för hästar av raserna nordsvensk bruks, ardenner, fjordhäst, tinker, shire och clydesdale.
I morgon ska jag förhoppningsvis hinna med att fortsätta lastträna. Innan lördag ska jag även hinna att träna lite grann på att visa henne vid hand, det är dock något som jag inte är orolig över. Linda är snäll och bra att springa med. På fredag blir det så även en stortvätt av henne, då ska det schamponeras och fejas.
Nu taggar vi minsann till utställning! Lindas första. Spännande värre...
I dag har jag varit på det stora köpcentret Nordby utanför Strömstad. Fullt med norrmän? Oh ja. Ungefär 95% av besökarna kommer från vårt grannland i väst. Jag shoppade inte direkt loss, jag var ovanligt sparsam. Men i morgon ska jag till Torp och gå i affärer så då får nog lite mer pengar rulla.
Jag kan säga att jag var långtifrån pigg imorse när jag gick upp vid sju. Dum som ett spån hade jag ju varit, och druckit rosévin till klockan ett på natten. Pucko. Därför hade jag en dov, molande huvudvärk och någon frukost kom inte på tal, jag mådde illa av att bara titta in i kylskåpet. Men men, jag blev snabbt bättre efter ett par glas juice och en Alvedon.
By the way så börjar jag bli riktigt nervös inför utställningen på lördag. Eller kanske mest inför lastningen av Linda egentligen. Men samtidigt ska det naturligtvis bli väldigt roligt. Det ska tydligen vara 27 hästar anmälda. Vad jag har förstått så tävlar alla raser ihop, vilket jag tycker känns lite konstigt. Men utställningen är i alla fall öppen för hästar av raserna nordsvensk bruks, ardenner, fjordhäst, tinker, shire och clydesdale.
I morgon ska jag förhoppningsvis hinna med att fortsätta lastträna. Innan lördag ska jag även hinna att träna lite grann på att visa henne vid hand, det är dock något som jag inte är orolig över. Linda är snäll och bra att springa med. På fredag blir det så även en stortvätt av henne, då ska det schamponeras och fejas.
Nu taggar vi minsann till utställning! Lindas första. Spännande värre...
Wä wä wä
Jag har fått lön - bra. Det är mindre än en vecka kvar till kallblodsutställningen - nervöst. Mitt rum ser ut som ett lagerutrymme - hyfsat störigt. Det har pissregnat hela dagen i princip - blött och tjötigt. Mitt modem har fått ryck och loggar ur hela tiden - vansinnesframkallande. Jag har för tillfället stora issues med min impulskontroll - definitivt mindre bra.
En liten lägesrapport, sådär ja. By the way så ligger det två hundar och snarkar i min säng. How the hell am I supposed to find a place to crash tonight?
Förmodligen verkar jag en smula förvirrad och disträ. Men det är lugnt. Jag kan lova er att det är småskit jämfört med hur jag känner mig. Jag känner mig lite grann som en sönderlekt öronmanet. Itudragen och sönderslafsad och trampad på. Men det är okej. Totally fine. Att jag inte kan hejda mig från att utföra vissa tvång och impulser är en annan femma. Men det kommer bättre dagar, andra tider. I promise. I will feel fine again. Not just today.
So long, fuckers!
(Förresten så är det mycket viktigt att behålla sitt sinne för humor, om man nu är skapt med ett sådant, och sin distans till sig själv. I annat fall kan man lika gärna hälsa hem med en gång.)
En liten lägesrapport, sådär ja. By the way så ligger det två hundar och snarkar i min säng. How the hell am I supposed to find a place to crash tonight?
Förmodligen verkar jag en smula förvirrad och disträ. Men det är lugnt. Jag kan lova er att det är småskit jämfört med hur jag känner mig. Jag känner mig lite grann som en sönderlekt öronmanet. Itudragen och sönderslafsad och trampad på. Men det är okej. Totally fine. Att jag inte kan hejda mig från att utföra vissa tvång och impulser är en annan femma. Men det kommer bättre dagar, andra tider. I promise. I will feel fine again. Not just today.
So long, fuckers!
(Förresten så är det mycket viktigt att behålla sitt sinne för humor, om man nu är skapt med ett sådant, och sin distans till sig själv. I annat fall kan man lika gärna hälsa hem med en gång.)
[insert random heading]
Mja. Livet flyter på. I morgon bär det av till Borås igen eftersom jag inte fick med mig alla prylar eller hann städa lägenheten i lördags. Men i morgon ska det sista ut och med mig hem, och det ska skuras och fejas. Men det lär förhoppningsvis gå ganska fort. Tur att man inte ska flytta ut ur ett stort jävla hus.
Jag har nu ridit Linda två kvällar i rad. Hurra för mig! Det har blivit lugna turer, mest skritt. Men hon har ju i princip ingen kondis heller, så skrittrundor är det bästa just nu. Vill i alla fall få igång henne något, det är ju inte ens två veckor kvar till utställningen. Jo det stämmer, jag har anmält Linda till en kallblodsutställning! Den är i Ljungskile, utanför Uddevalla, den 3:e september. Det som kommer bli det största orosmomentet är lastningen. Linda har inte åkt transport på fem år... Jag började att lastträna henne i söndags. Det gick ändå över förväntan måste jag säga. Vi kom såpass långt att hon stod stadigt med alla fyra hovarna på lämmen. Och jag kunde få upp henne samt backa ner henne ett flertal gånger. Hon var dessutom medgörlig och lugn hela tiden. Jag pressade henne inte för hårt utan nöjde mig med det, det är viktigt så att hon inte känner några orimliga tvång sådär precis i början. Men hon är fin, min lilla gumma. Det kommer nog att bli bra det där med lastningen också.
I morgon bitti ska jag iväg till Strömstad för att träffa min samtalskontakt där. Det ser jag fram emot. Jag känner ett trängande behov av att ventilera det som hände för en vecka sedan, och hur jag känner kring det. Mina tankar och impulser skrämmer slag på mig emellanåt.
Jag har nu ridit Linda två kvällar i rad. Hurra för mig! Det har blivit lugna turer, mest skritt. Men hon har ju i princip ingen kondis heller, så skrittrundor är det bästa just nu. Vill i alla fall få igång henne något, det är ju inte ens två veckor kvar till utställningen. Jo det stämmer, jag har anmält Linda till en kallblodsutställning! Den är i Ljungskile, utanför Uddevalla, den 3:e september. Det som kommer bli det största orosmomentet är lastningen. Linda har inte åkt transport på fem år... Jag började att lastträna henne i söndags. Det gick ändå över förväntan måste jag säga. Vi kom såpass långt att hon stod stadigt med alla fyra hovarna på lämmen. Och jag kunde få upp henne samt backa ner henne ett flertal gånger. Hon var dessutom medgörlig och lugn hela tiden. Jag pressade henne inte för hårt utan nöjde mig med det, det är viktigt så att hon inte känner några orimliga tvång sådär precis i början. Men hon är fin, min lilla gumma. Det kommer nog att bli bra det där med lastningen också.
I morgon bitti ska jag iväg till Strömstad för att träffa min samtalskontakt där. Det ser jag fram emot. Jag känner ett trängande behov av att ventilera det som hände för en vecka sedan, och hur jag känner kring det. Mina tankar och impulser skrämmer slag på mig emellanåt.
Intighet
Varför kan man aldrig nöja sig? Varför ska det stora svarta välla fram inom en trots att man ändå mår helt okej? Varför går det där förbannade tomrummet aldrig att fylla med meningsfullhet och substans?
Jag blir så trött på mig själv. Två steg framåt, ett steg bakåt. Eller kanske snarare ett steg framåt och två steg bakåt. Ibland känns det i alla fall så.
Jag har låtit självskadebeteendet ta plats inuti mig igen. I min enfald har jag trott att jag blivit fri från de självdestruktiva tankemönstren och aktiviteterna, men där tog jag fel. Det är ingen annan än jag själv som bär skulden till det. Jag har tillåtit mig att ta återfall, jag har inte kraftigt nog försökt hindra de mörka tankarna från att invadera mitt psyke. Jag känner mig svag. Så otroligt bräcklig och skör. Som om mitt skal har blivit tunnare och mer genomträngligt. Samtidigt som jag känner mig stark, driven och full av energi och framåtanda så faller jag. Jag faller ner i ett vakuum, en svart rymd. Det finns ingen botten och ingen som fångar upp mig. Jag är den eviga paradoxen. Ständigt denna motsägelsefullhet i livet, tankarna och känslorna.
Men det är väl bara jag. Endast mina upplevelser. Och de kanske inte är verkliga. Eller?
Så jag får fortsätta som om inget hänt eller händer. Som om ingenting.
För övrigt så ska jag ha en sorgeperiod med anledning av min lägenhet som snart inte är min längre. Jag kommer att sakna dig och din tråkiga utsikt. Ja, jag kommer verkligen att sakna det lilla råttboet. Skokartongen. Det fula jävla huset. Men du var ändå min. Min fristad och mitt eget ställe. Tyvärr tror jag att jag planterade en aning ångest i väggarna. Men men, den slipper jag ju nu. För i morgon kommer jag att tömma de 18 kvadratmeterna på saker och sedan ska jag städa bort det som tillhör mig. Ersätta mig med dofter av rengöringsmedel.
Som sagt så ska jag sörja nu. Det blir en sorgsen period. Men jag ska hitta mig ett nytt näste. Någonstans.
Jag blir så trött på mig själv. Två steg framåt, ett steg bakåt. Eller kanske snarare ett steg framåt och två steg bakåt. Ibland känns det i alla fall så.
Jag har låtit självskadebeteendet ta plats inuti mig igen. I min enfald har jag trott att jag blivit fri från de självdestruktiva tankemönstren och aktiviteterna, men där tog jag fel. Det är ingen annan än jag själv som bär skulden till det. Jag har tillåtit mig att ta återfall, jag har inte kraftigt nog försökt hindra de mörka tankarna från att invadera mitt psyke. Jag känner mig svag. Så otroligt bräcklig och skör. Som om mitt skal har blivit tunnare och mer genomträngligt. Samtidigt som jag känner mig stark, driven och full av energi och framåtanda så faller jag. Jag faller ner i ett vakuum, en svart rymd. Det finns ingen botten och ingen som fångar upp mig. Jag är den eviga paradoxen. Ständigt denna motsägelsefullhet i livet, tankarna och känslorna.
Men det är väl bara jag. Endast mina upplevelser. Och de kanske inte är verkliga. Eller?
Så jag får fortsätta som om inget hänt eller händer. Som om ingenting.
För övrigt så ska jag ha en sorgeperiod med anledning av min lägenhet som snart inte är min längre. Jag kommer att sakna dig och din tråkiga utsikt. Ja, jag kommer verkligen att sakna det lilla råttboet. Skokartongen. Det fula jävla huset. Men du var ändå min. Min fristad och mitt eget ställe. Tyvärr tror jag att jag planterade en aning ångest i väggarna. Men men, den slipper jag ju nu. För i morgon kommer jag att tömma de 18 kvadratmeterna på saker och sedan ska jag städa bort det som tillhör mig. Ersätta mig med dofter av rengöringsmedel.
Som sagt så ska jag sörja nu. Det blir en sorgsen period. Men jag ska hitta mig ett nytt näste. Någonstans.
The past always seem better than it really was
Jag har besökt ögonkliniken i dag, jajamän. Tydligen kvalificerade jag mig för en akuttid. Jag fick tre olika svidande droppar i ögonen och sedan blängde och lyste man in i mina ögon. Men tji fick jag - problemet var inget annat än dessa satans åldersförändringar. Grumlingar som kan leva sitt eget lilla liv. Flytta på sig och sådär. Känns härligt.
Och så grubblar jag. Grubblar och våndas. Står emot respektive inte står emot till synes totalt irrationella impulser. Som igår kväll. Men det är en helt annan historia.
En sak är säker, mina själsliga ärr och och upplevelser blir definitivt inte färre. Icke desto heller minskar de fysiska ärren i antal. Men har jag något annat val än att bära upp min ärrade skepnad med stolthet och mod? Jag går på krossat glas genom livet. Alla ser att glassplitter tränger in i mina fötter och orsakar mig skada och lidande. Men själva går de bredvid min väg av förstörelse, de behöver inte oroa sig för att bli uppskurna under livets gång. Alltså kan de vara lugna, men för sakens skull så låtsas de visa medlidande och bry sig om att jag har ont och att jag ärras för livet.
Självskadebeteende är mycket, mycket lömskt. Jag har bittert fått erfara det så många gånger, men varför i helvete glömmer jag det alltid ändå?
Ett beroende. En impuls som kräver ögonblicklig tillfredsställelse. Ett rop. Inifrån eller utifrån?
Jag börjar tveka på om man verkligen kan bli helt fri från det. Alltså totalt "botad", fullkomligt ren från ett självskadande tankemönster och beteende. Det sitter så djupt, det har slagit rot i och infekterat hela systemet.
Time will tell.
Och så grubblar jag. Grubblar och våndas. Står emot respektive inte står emot till synes totalt irrationella impulser. Som igår kväll. Men det är en helt annan historia.
En sak är säker, mina själsliga ärr och och upplevelser blir definitivt inte färre. Icke desto heller minskar de fysiska ärren i antal. Men har jag något annat val än att bära upp min ärrade skepnad med stolthet och mod? Jag går på krossat glas genom livet. Alla ser att glassplitter tränger in i mina fötter och orsakar mig skada och lidande. Men själva går de bredvid min väg av förstörelse, de behöver inte oroa sig för att bli uppskurna under livets gång. Alltså kan de vara lugna, men för sakens skull så låtsas de visa medlidande och bry sig om att jag har ont och att jag ärras för livet.
Självskadebeteende är mycket, mycket lömskt. Jag har bittert fått erfara det så många gånger, men varför i helvete glömmer jag det alltid ändå?
Ett beroende. En impuls som kräver ögonblicklig tillfredsställelse. Ett rop. Inifrån eller utifrån?
Jag börjar tveka på om man verkligen kan bli helt fri från det. Alltså totalt "botad", fullkomligt ren från ett självskadande tankemönster och beteende. Det sitter så djupt, det har slagit rot i och infekterat hela systemet.
Time will tell.
Psykad av det fysiska
THE STORY OF TODAY
AAAARGH. Jag riskerar att få ett bryt av modell större. Varför? Lugn, jag ska strax förklara. Låt mig ta det hela i tur och ordning.
DEL 1
För tillfället befinner jag mig i Borås, jag åkte hit igår för att jag skulle uträtta ett gäng ärenden. Så imorse steg jag upp halv sju eftersom jag skulle infinna mig på ortopedtekniska på SÄS klockan åtta på morgonen. Visst, så långt inga problem. Men när jag käckt klampar in där och tror att jag ska få skoinlägg utprovade till mig så stöter vi på problem. Mina gamla, mycket välanvända och till bristningsgränsen nerslitna, Converse får sig en utskällning. Jag blir tillsagd att jag inte kan ha skoinlägg i sådana skor, inte ens om de är splitternya. Whaat?! Nä, de är tydligen för platta. Men jaha, borde det då inte vara bra att lägga in sulor/inlägg i dem? Knas.
Så vad gjorde man då? Jo jag fick barfota knalla fram och tillbaka på ett klibbigt sjukhusgolv medan man tittade på mina fötter. Bara en sådan sak, liksom. Som jag misstänkte så var det det något lurigt med vänsterfoten. Någonting om att den "kollapsade" när jag satte ner foten. Och därför behöver jag speciella inlägg till skorna. Som jag inte kan ha i Converse. Som jag måste köpa nya gympaskor för att få ha. Och inte då är de gratis, nejdå, 600 kronor ska de ha för det minsann. Och då kostar ju gympadojorna jag vet inte hur mycket. Usch. Och som sagt, inte kunde jag skaffa dem nu. Nä, välkommen tillbaka när du har köpt skor! Ja men jag håller på att flytta, sa jag. Så det får skickas vidare till Uddevalla sjukhus och så får jag åka dit någong gång (om femton år eller så, antagligen).
Nu till det mest delikata; när ortopedteknikern klämde och kände på mina fötter så la hon märke till ärren på mina ben, jag har ju de flesta långt ner på benen.
(hon) -Skär du dig?
(jag) -Nej.
(hon) -Har du gjort det då?
(jag) -Jodå, men inte sen i maj.
(hon) -Har du skurit dig mycket eller djupt i benen?
(jag) -Njaa... Jag fick sy ett par gånger i våras, senast.
(hon) -För du vet att man kan skada senorna i benen när man gör det. Så jag tänkte att det kanske hade med saken att göra.
(jag) -Okej. Nä men jag har nog bara ställt till det med nerver och sånt, såvitt jag vet.
Tystnad och allvarlig blick från ortopedteknikern.
(hon) -Vill du ha en remiss för det där, eller har du talat med någon?
(jag, leende) -Nej tack du, jag har varit psykpatient i många år och har redan psykläkare och hela faderullan!
End of story
DEL 2
Jag hoppar över mellandelen av dagen, den delen med kuratorsbesöket. Den är nämligen inte så intressant.
Alltså skyndar vi fram till eftermiddagen, innehållandes detta;
Halv fyra hade jag tid hos optikern här i stan. Jag har nämligen sedan ungefär tre veckor tillbaka problem med ögonen, eller rättare sagt så är jag nästan säker på att det är vänster öga som spökar. Det är fruktansvärt svårt att förklara besvären, men det är som om en stor grumling med tillhörande disighet rör sig över ögat och synfältet när jag vänder blicken från sida till sida. Dessutom har jag upplevt obehag och känslor av skav i ögat. Allt detta har blivit värre och värre, tillsammans med mina redan kända åldersförändringar som ger små "sotflagor" eller "flugor" i synfältet.
Nåja, jag gick till optikern för att undersöka detta då det aldrig försvann. Men optikern verkade gå bet! Båda ögonen såg så fina, så fina ut. Ingenting på hornhinnan eller så. Men som hon sa, hon kan inte se långt in i ögat med de instrument de har där. Så hon tyckte att en läkare skulle kolla på det. Skicka remiss? Jaha, men vart då? Jag är mitt uppe i en flytt. Uddevalla får det bli då. Åh tack, då tar det väl ytterligare tusen år innan någon ögonläkare har tid att bry sig om mig! Jag blev ledsen, rädd, frustrerad och ännu oroligare över det här med mitt öga. Visst, jag har ju inte direkt ont. Men någonting är ju FEL! Det här kom plötsligt, stör mig och ge mig obehag. Dessutom har det förvärrats på bara tre veckor. Så jag frågade om jag skulle traska upp till akuten. Nej, ögonkliniken hade stängt för dagen. Men hon ska ringa dit i morgon bitti och böna och be för min skull. Nu hoppas jag innerligt att jag får en tid där, så att jag kan ränna upp till SÄS och få detta undersökt. Jag blev så frustrerad och orolig att jag var på vippen att börja grina, sådär rätt och ner hos optikern. Det hade ju sett ut det.
Nu har jag skrivit en mindre roman, och nu vill jag inte ens skriva mer. Nu ska jag sätta mig och vänta på att det ska bli morgon så att jag får veta om läkarna vill bry sig om mitt öga eller bara sitta och skratta åt mig som försöker sno åt sig deras dyrbara tid.
THE END
AAAARGH. Jag riskerar att få ett bryt av modell större. Varför? Lugn, jag ska strax förklara. Låt mig ta det hela i tur och ordning.
DEL 1
För tillfället befinner jag mig i Borås, jag åkte hit igår för att jag skulle uträtta ett gäng ärenden. Så imorse steg jag upp halv sju eftersom jag skulle infinna mig på ortopedtekniska på SÄS klockan åtta på morgonen. Visst, så långt inga problem. Men när jag käckt klampar in där och tror att jag ska få skoinlägg utprovade till mig så stöter vi på problem. Mina gamla, mycket välanvända och till bristningsgränsen nerslitna, Converse får sig en utskällning. Jag blir tillsagd att jag inte kan ha skoinlägg i sådana skor, inte ens om de är splitternya. Whaat?! Nä, de är tydligen för platta. Men jaha, borde det då inte vara bra att lägga in sulor/inlägg i dem? Knas.
Så vad gjorde man då? Jo jag fick barfota knalla fram och tillbaka på ett klibbigt sjukhusgolv medan man tittade på mina fötter. Bara en sådan sak, liksom. Som jag misstänkte så var det det något lurigt med vänsterfoten. Någonting om att den "kollapsade" när jag satte ner foten. Och därför behöver jag speciella inlägg till skorna. Som jag inte kan ha i Converse. Som jag måste köpa nya gympaskor för att få ha. Och inte då är de gratis, nejdå, 600 kronor ska de ha för det minsann. Och då kostar ju gympadojorna jag vet inte hur mycket. Usch. Och som sagt, inte kunde jag skaffa dem nu. Nä, välkommen tillbaka när du har köpt skor! Ja men jag håller på att flytta, sa jag. Så det får skickas vidare till Uddevalla sjukhus och så får jag åka dit någong gång (om femton år eller så, antagligen).
Nu till det mest delikata; när ortopedteknikern klämde och kände på mina fötter så la hon märke till ärren på mina ben, jag har ju de flesta långt ner på benen.
(hon) -Skär du dig?
(jag) -Nej.
(hon) -Har du gjort det då?
(jag) -Jodå, men inte sen i maj.
(hon) -Har du skurit dig mycket eller djupt i benen?
(jag) -Njaa... Jag fick sy ett par gånger i våras, senast.
(hon) -För du vet att man kan skada senorna i benen när man gör det. Så jag tänkte att det kanske hade med saken att göra.
(jag) -Okej. Nä men jag har nog bara ställt till det med nerver och sånt, såvitt jag vet.
Tystnad och allvarlig blick från ortopedteknikern.
(hon) -Vill du ha en remiss för det där, eller har du talat med någon?
(jag, leende) -Nej tack du, jag har varit psykpatient i många år och har redan psykläkare och hela faderullan!
End of story
DEL 2
Jag hoppar över mellandelen av dagen, den delen med kuratorsbesöket. Den är nämligen inte så intressant.
Alltså skyndar vi fram till eftermiddagen, innehållandes detta;
Halv fyra hade jag tid hos optikern här i stan. Jag har nämligen sedan ungefär tre veckor tillbaka problem med ögonen, eller rättare sagt så är jag nästan säker på att det är vänster öga som spökar. Det är fruktansvärt svårt att förklara besvären, men det är som om en stor grumling med tillhörande disighet rör sig över ögat och synfältet när jag vänder blicken från sida till sida. Dessutom har jag upplevt obehag och känslor av skav i ögat. Allt detta har blivit värre och värre, tillsammans med mina redan kända åldersförändringar som ger små "sotflagor" eller "flugor" i synfältet.
Nåja, jag gick till optikern för att undersöka detta då det aldrig försvann. Men optikern verkade gå bet! Båda ögonen såg så fina, så fina ut. Ingenting på hornhinnan eller så. Men som hon sa, hon kan inte se långt in i ögat med de instrument de har där. Så hon tyckte att en läkare skulle kolla på det. Skicka remiss? Jaha, men vart då? Jag är mitt uppe i en flytt. Uddevalla får det bli då. Åh tack, då tar det väl ytterligare tusen år innan någon ögonläkare har tid att bry sig om mig! Jag blev ledsen, rädd, frustrerad och ännu oroligare över det här med mitt öga. Visst, jag har ju inte direkt ont. Men någonting är ju FEL! Det här kom plötsligt, stör mig och ge mig obehag. Dessutom har det förvärrats på bara tre veckor. Så jag frågade om jag skulle traska upp till akuten. Nej, ögonkliniken hade stängt för dagen. Men hon ska ringa dit i morgon bitti och böna och be för min skull. Nu hoppas jag innerligt att jag får en tid där, så att jag kan ränna upp till SÄS och få detta undersökt. Jag blev så frustrerad och orolig att jag var på vippen att börja grina, sådär rätt och ner hos optikern. Det hade ju sett ut det.
Nu har jag skrivit en mindre roman, och nu vill jag inte ens skriva mer. Nu ska jag sätta mig och vänta på att det ska bli morgon så att jag får veta om läkarna vill bry sig om mitt öga eller bara sitta och skratta åt mig som försöker sno åt sig deras dyrbara tid.
THE END
Hold on to whatever that feels real
Jag tänkte att jag kanske borde skriva någonting här i bloggen.
Ska jag ha kvar den här bloggen? Kan jag fortsätta att ha en blogg som heter ADHDstudenten fast jag inte längre är student?
Jag kom fram till detta svar; ja, bloggen ska få fortsätta att existera. Så mycket energi och tårar jag lagt ner i den så vill jag att den ska finnas kvar. Den innehåller både glädje och sorg.
Den ska också få ha kvar samma namn. Även om jag inte är student i den mening att jag håller på med en vuxenutbildning så kommer jag trots allt alltid att vara en student. Alla är vi studenter, vi studerar livet självt. Livets mening och vad vi ska fylla våra liv med. Den utbildningen upphör aldrig.
Snart ska lägenheten tömmas. Jag hade turen att bli av med den till första september, så det innebär att jag sparar över sex tusen spänn på de två månadshyrorna jag därmed slipper betala. Najs.
Nu kollar jag runt efter ny lägenhet. Det är inte helt lätt, särskilt inte med tanke på att jag inte vet hur jag ska fixa kontrakt samt finansiera det hela. Jag har ju inget fast jobb. Inget jobb över huvud taget nu längre. I går gjorde jag min sista dag på Stadsbiblioteket. It feels so sad.
Men jag hyser förhoppningar om arbete på biblioteket i Munkedal. På måndag ska jag prata med chefen där. Får jag jobb där så ska jag inrikta lägenhetsletandet till Munkedal och Dingle i första hand. Det vore liksom smartast. Och antagligen också lättare och billigare där.
Men jag fortsätter att leta. Leta efter meningsfullhet i tillvaron. Jag söker ständigt den där eftertraktansvärda acceptansen för att stilla mig själv och känna att det är okej. Återigen är jag nerslängd i den skummande malströmmen av förändring. Jag inser att ingenting är statiskt och nu börjar jag tro att jag kommer att kunna fatta att ingenting kommer att vara statiskt, någonsin. Jag kommer att befinna mig i ständig förändring. Det enda som ändrar sig är hastigheten och takten. Mental och andlig förändring. Livet är inte stillastående och det är det ej heller meningen att det ska vara. Nu stirrar jag livet och dess förutsättningar rätt i vitögat och skalar av mig det sista motståndet. Jag gör mig följsam och redo för att kasta mig in i vad än framtiden har i beredskap.
Ska jag ha kvar den här bloggen? Kan jag fortsätta att ha en blogg som heter ADHDstudenten fast jag inte längre är student?
Jag kom fram till detta svar; ja, bloggen ska få fortsätta att existera. Så mycket energi och tårar jag lagt ner i den så vill jag att den ska finnas kvar. Den innehåller både glädje och sorg.
Den ska också få ha kvar samma namn. Även om jag inte är student i den mening att jag håller på med en vuxenutbildning så kommer jag trots allt alltid att vara en student. Alla är vi studenter, vi studerar livet självt. Livets mening och vad vi ska fylla våra liv med. Den utbildningen upphör aldrig.
Snart ska lägenheten tömmas. Jag hade turen att bli av med den till första september, så det innebär att jag sparar över sex tusen spänn på de två månadshyrorna jag därmed slipper betala. Najs.
Nu kollar jag runt efter ny lägenhet. Det är inte helt lätt, särskilt inte med tanke på att jag inte vet hur jag ska fixa kontrakt samt finansiera det hela. Jag har ju inget fast jobb. Inget jobb över huvud taget nu längre. I går gjorde jag min sista dag på Stadsbiblioteket. It feels so sad.
Men jag hyser förhoppningar om arbete på biblioteket i Munkedal. På måndag ska jag prata med chefen där. Får jag jobb där så ska jag inrikta lägenhetsletandet till Munkedal och Dingle i första hand. Det vore liksom smartast. Och antagligen också lättare och billigare där.
Men jag fortsätter att leta. Leta efter meningsfullhet i tillvaron. Jag söker ständigt den där eftertraktansvärda acceptansen för att stilla mig själv och känna att det är okej. Återigen är jag nerslängd i den skummande malströmmen av förändring. Jag inser att ingenting är statiskt och nu börjar jag tro att jag kommer att kunna fatta att ingenting kommer att vara statiskt, någonsin. Jag kommer att befinna mig i ständig förändring. Det enda som ändrar sig är hastigheten och takten. Mental och andlig förändring. Livet är inte stillastående och det är det ej heller meningen att det ska vara. Nu stirrar jag livet och dess förutsättningar rätt i vitögat och skalar av mig det sista motståndet. Jag gör mig följsam och redo för att kasta mig in i vad än framtiden har i beredskap.
Metaphor
You stole my pure intentions
You are the sickness in between
Let me in, I'll bury the pain
You taught me to be sad as you
You almost made me take it all
Let me in, I'll bury the pain
You bend me and you shake me
You beg me then you break me
Let me in, I'll bury the pain
You made me feel like a sinner
Now you fear you'll die alone
Let me in, I'll bury the pain
The sickness that you are
The plague that made me starve
You think you can show me how I've come this far
I feel it's taking over
Everything falls dark
Break me open
The desperate cry
(In Flames)
You are the sickness in between
Let me in, I'll bury the pain
You taught me to be sad as you
You almost made me take it all
Let me in, I'll bury the pain
You bend me and you shake me
You beg me then you break me
Let me in, I'll bury the pain
You made me feel like a sinner
Now you fear you'll die alone
Let me in, I'll bury the pain
The sickness that you are
The plague that made me starve
You think you can show me how I've come this far
I feel it's taking over
Everything falls dark
Break me open
The desperate cry
(In Flames)
Jag har mera tålamod än du har hårda ord
So what's happening? Jag jobbar, jobbar och jobbar. Visserligen bara 75% men med tanke på logistiken så tar arbetet bra mycket mera tid i anspråk. Vissa dagar är jag hemifrån 10-12 timmar. Men varför gnälla? Jag tar allt cyklande, all väntan och allt kollektivt åkande med jämnmod. Inte skulle det dimpa ner ett körkort och en bil framför ögonen på mig även om jag gapade och skrek och protesterade. Och förresten så skulle det vara fan så mycket dyrare att köra bil till och från Strömstad varenda eviga dag. Dock hade det varit fint att slippa bo mitt ute i ingenstans där man måste cykla fem kilometer till bussen. Men nu är det som det är och därmed basta.
Nu är jag inne på näst sista arbetsveckan. Det suger så inihelvete mycket, kort sagt. Jag har vant mig vid att jobba hela dagarna, måndag till fredag. Jag älskar mitt jobb och vill ärligt talat inte sluta. Men det finns inte plats för mig efter de här veckorna. De har utsett en annan extrapersonal, som dessutom är utbildad. Jaja. Jag ska ringa till bibblan i Munkedal och höra mig för. Har man tur kanske det kan finnas plats där. Den som lever får se.
Alltså har jag bestämt mig. Det blir inte Borås i höst. Lägenheten är uppsagd och jag klurar på hur jag ska lösa boendet. Tillbaka till bushen? Nej tack, inte som permanent lösning. Jag kommer att freaka ur totalt inom en snar framtid om jag ska tvingas att bo här hemma igen. Det skulle vara minst sagt destruktivt att flytta tillbaka.
Så det jag ska göra är att prata med socialen, försökte ringa idag men det var inte det lättaste att få prata med någon. Hoppas jag har bättre tur i morgon. Vet inte riktigt vad soc kan göra för mig, om de kan hjälpa mig med lägenhet. Men som sagt får jag se, det är ju alltid värt att höra sig för. Helst vill jag bo i Tanumshede i så fall (ja faktiskt), men Grebbestad i andra hand. Smartare att bo i Tanum med tanke på tillgänglighet och förbindelser. Lättare att hitta lägenhet där också, tror jag åtminstone.
Snart är jag arbetslös. Känns verkligen skit. Men nu får det bli som det blir, för jag har klippt mina känslomässiga band till utbildningen som jag till slut insett blir mig övermäktig. Nu har jag bestämt att jag lägger ner det. Bibliotekarieutbildningen är ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu ser jag framåt och följer livets gång. Jag märker allt eftersom vart det för mig och var jag hamnar.
Som i en gammal sång
Att spela på min grammofon
Vill höra samma sång
Där allt blir bra imorron
(Veronica Maggio)
Nu är jag inne på näst sista arbetsveckan. Det suger så inihelvete mycket, kort sagt. Jag har vant mig vid att jobba hela dagarna, måndag till fredag. Jag älskar mitt jobb och vill ärligt talat inte sluta. Men det finns inte plats för mig efter de här veckorna. De har utsett en annan extrapersonal, som dessutom är utbildad. Jaja. Jag ska ringa till bibblan i Munkedal och höra mig för. Har man tur kanske det kan finnas plats där. Den som lever får se.
Alltså har jag bestämt mig. Det blir inte Borås i höst. Lägenheten är uppsagd och jag klurar på hur jag ska lösa boendet. Tillbaka till bushen? Nej tack, inte som permanent lösning. Jag kommer att freaka ur totalt inom en snar framtid om jag ska tvingas att bo här hemma igen. Det skulle vara minst sagt destruktivt att flytta tillbaka.
Så det jag ska göra är att prata med socialen, försökte ringa idag men det var inte det lättaste att få prata med någon. Hoppas jag har bättre tur i morgon. Vet inte riktigt vad soc kan göra för mig, om de kan hjälpa mig med lägenhet. Men som sagt får jag se, det är ju alltid värt att höra sig för. Helst vill jag bo i Tanumshede i så fall (ja faktiskt), men Grebbestad i andra hand. Smartare att bo i Tanum med tanke på tillgänglighet och förbindelser. Lättare att hitta lägenhet där också, tror jag åtminstone.
Snart är jag arbetslös. Känns verkligen skit. Men nu får det bli som det blir, för jag har klippt mina känslomässiga band till utbildningen som jag till slut insett blir mig övermäktig. Nu har jag bestämt att jag lägger ner det. Bibliotekarieutbildningen är ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu ser jag framåt och följer livets gång. Jag märker allt eftersom vart det för mig och var jag hamnar.
Som i en gammal sång
Att spela på min grammofon
Vill höra samma sång
Där allt blir bra imorron
(Veronica Maggio)
