Minnen med blodsmak
Jag rotade bland mina gamla CD-skivor (mestadels hårdrock/metal) och fann då "The silent force" med Within Temptation. Blev sugen på att lyssna på den igen, det måste säkert ha varit minst två år sedan jag lyssnade på den sist, om inte ännu längre sedan.
Direkt jag satte på skivan och jag hörde första låten så sköljde minnena över mig. Minnen som jag hade försökt förtränga, och nästan gjort. Men nu kom känslorna bubblande... Efter nästan fem år. Och däromkring. När jag befann mig i det allra djupaste av mörker. Under en så lång tid, det kändes som minst tusen år.
Till den CD-skivan har jag gett utlopp för så mycket destruktiva krafter och så mycket kanaliserad ångest. Det var när jag lyssnade på den en natt, när jag som vanligt inte kunde få ro nog att sova, som jag fick en så lamslående ångestattack att jag svimmade. Knall fall, när jag satt på golvet i mitt rum. Jag vaknade i en hög av stinkande ångest. En människospillra, ett vrak. Och mina ben var sönderskurna. Där låg jag i min kallsvett, i mitt blod. Och den där musiken spelades på repeat.
Nu kommer allt tillbaka till mig... Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Om jag vill skära sönder skivan i småbitar, så som jag skar sönder min kropp, så som jag strimlades av paniken och ångesten. Odjuret vrålade i mitt bröst och vargarna flåsade mig i hasorna. Allt jag ville var att hitta en djup brunn att ramla ner i och försvinna från världen för gott.
Men det gjorde jag ju inte. Ändock vill jag gråta när jag tänker tillbaka. Jag trodde att jag hade vunnit så mycket, att jag var i grunden förändrad. Men ack vad människan bedrar sig själv. Åter sitter jag här och känner det där klösandet och krafsandet inuti min rastlösa kropp. Än en gång vill jag straffa mig själv, sarga min kropp och bedöva mig. Jag känner för mycket, jag blir överfull och mättad. Det går inte att hantera de kopiösa mängder som livet dränker mig i. Filtret saknas, jag är hudlös. Och jag sargar min hud. Jag utsätter mig för saker som låter helt vansinniga för utomstående. Men det är mitt sätt att hantera det ohanterbara. Det som vill slita sig ut ur mitt bröst. Det där som pressar och tvingar mig till det jag gör.
Och blodsmaken finns för alltid kvar, det har jag nu insett. Men inte tjänar det något till att vara bitter. Jag är född hudlös och kommer att få leva mitt liv hudlös. Det är min lott i livet.
Direkt jag satte på skivan och jag hörde första låten så sköljde minnena över mig. Minnen som jag hade försökt förtränga, och nästan gjort. Men nu kom känslorna bubblande... Efter nästan fem år. Och däromkring. När jag befann mig i det allra djupaste av mörker. Under en så lång tid, det kändes som minst tusen år.
Till den CD-skivan har jag gett utlopp för så mycket destruktiva krafter och så mycket kanaliserad ångest. Det var när jag lyssnade på den en natt, när jag som vanligt inte kunde få ro nog att sova, som jag fick en så lamslående ångestattack att jag svimmade. Knall fall, när jag satt på golvet i mitt rum. Jag vaknade i en hög av stinkande ångest. En människospillra, ett vrak. Och mina ben var sönderskurna. Där låg jag i min kallsvett, i mitt blod. Och den där musiken spelades på repeat.
Nu kommer allt tillbaka till mig... Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Om jag vill skära sönder skivan i småbitar, så som jag skar sönder min kropp, så som jag strimlades av paniken och ångesten. Odjuret vrålade i mitt bröst och vargarna flåsade mig i hasorna. Allt jag ville var att hitta en djup brunn att ramla ner i och försvinna från världen för gott.
Men det gjorde jag ju inte. Ändock vill jag gråta när jag tänker tillbaka. Jag trodde att jag hade vunnit så mycket, att jag var i grunden förändrad. Men ack vad människan bedrar sig själv. Åter sitter jag här och känner det där klösandet och krafsandet inuti min rastlösa kropp. Än en gång vill jag straffa mig själv, sarga min kropp och bedöva mig. Jag känner för mycket, jag blir överfull och mättad. Det går inte att hantera de kopiösa mängder som livet dränker mig i. Filtret saknas, jag är hudlös. Och jag sargar min hud. Jag utsätter mig för saker som låter helt vansinniga för utomstående. Men det är mitt sätt att hantera det ohanterbara. Det som vill slita sig ut ur mitt bröst. Det där som pressar och tvingar mig till det jag gör.
Och blodsmaken finns för alltid kvar, det har jag nu insett. Men inte tjänar det något till att vara bitter. Jag är född hudlös och kommer att få leva mitt liv hudlös. Det är min lott i livet.
En parentes
Det slog mig just, som en sten i skallen, att vi stackars ynkliga varelser kallade människor inte är annat än skrattretande små parenteser. I det stora perspektivet är vi lika betydelsefulla som dammkorn. Men åh, men åh!, vi vill så förgrymmat gärna inbilla våra patetiska hjärnor att vi kan förändra. Att vi liksom styr evolutionen, universum, ja allting.
Då har jag kommit på en skitsmart sak, faktiskt, för jag är ju precis som de andra exemplaren av Homo sapiens, jag inbillar mig också. Jag tänker på samma sätt. Jag filosoferar, funderar och bryr min lilla grå klump inuti skallen. Jo då.
Konklusionen är alltså att världen är så finurligt konstruerad att människan har skapats som ett slags experiment. Skapat, som i skapa (av en gud eller dylikt) menar jag egentligen inte, jag menar bara att människan som art har uppkommit. Helt enkelt. Nåja. Och i det fall att det skulle gå fel, som vi kan anta att det nu gjort med människoexperimentet, så finns det så att säga "an emergency exit", en nödlösning. Människan är ju för fasen självutplånande! Självdestruerande, självsanerande, självförstörande. Fast jag tror egentligen inte att det där är enbart en sista utväg, när hela projektet gått i stöpet. Nej, det är nog faktiskt medräknat. Det är med i planen, det är så det är tänkt. Människoarten ska utplåna sig själv. Grejen går ut på att man ska se hur mycket den förstör och söndrar innan den tar kål på sig själv en gång för alla.
Att tänka på sig själv som en bricka i ett sjukt spel är både nedslående och uppfriskande. Det är paradoxernas paradox. Att inta betraktarens position och verkligen observera, se hur betydelselös man är, ger upphov till alla de känslor som någonsin ryms inom det emotionella spekrat. Det är hisnande. Det framkallar stark längtan att bära hand på sig själv (ett desperat försök att bli "fri" från människans öde?) samtidigt som det får en vilja springa ut i den förunderliga världen för att hungrigt hinna uppleva så mycket som det någonsin går.
Men jag brukar alltid hamna i samma position; sittandes och funderandes. Jag observerar, begrundar, klurar och kontemplerar. Över mitt öde. Vårt öde. Och jag ängslas. Jag ängslas över allt. Varat och icke-varat.
And then I keep on living in anxiety.
"Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?"
Då har jag kommit på en skitsmart sak, faktiskt, för jag är ju precis som de andra exemplaren av Homo sapiens, jag inbillar mig också. Jag tänker på samma sätt. Jag filosoferar, funderar och bryr min lilla grå klump inuti skallen. Jo då.
Konklusionen är alltså att världen är så finurligt konstruerad att människan har skapats som ett slags experiment. Skapat, som i skapa (av en gud eller dylikt) menar jag egentligen inte, jag menar bara att människan som art har uppkommit. Helt enkelt. Nåja. Och i det fall att det skulle gå fel, som vi kan anta att det nu gjort med människoexperimentet, så finns det så att säga "an emergency exit", en nödlösning. Människan är ju för fasen självutplånande! Självdestruerande, självsanerande, självförstörande. Fast jag tror egentligen inte att det där är enbart en sista utväg, när hela projektet gått i stöpet. Nej, det är nog faktiskt medräknat. Det är med i planen, det är så det är tänkt. Människoarten ska utplåna sig själv. Grejen går ut på att man ska se hur mycket den förstör och söndrar innan den tar kål på sig själv en gång för alla.
Att tänka på sig själv som en bricka i ett sjukt spel är både nedslående och uppfriskande. Det är paradoxernas paradox. Att inta betraktarens position och verkligen observera, se hur betydelselös man är, ger upphov till alla de känslor som någonsin ryms inom det emotionella spekrat. Det är hisnande. Det framkallar stark längtan att bära hand på sig själv (ett desperat försök att bli "fri" från människans öde?) samtidigt som det får en vilja springa ut i den förunderliga världen för att hungrigt hinna uppleva så mycket som det någonsin går.
Men jag brukar alltid hamna i samma position; sittandes och funderandes. Jag observerar, begrundar, klurar och kontemplerar. Över mitt öde. Vårt öde. Och jag ängslas. Jag ängslas över allt. Varat och icke-varat.
And then I keep on living in anxiety.
"Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?"
