PustSuckStånk!
Ojojoj, nu är SKOS-uppgiften färdig och inlämnad. Högst osäkert om den ska lyckas bli godkänd, men nu har vi i alla fall gjort vårt bästa. Har suttit och knåpat på den otaliga timmar i dag, och ett par i går. Pust. Jag gillar definitivt inte XML och att skapa "välformade dokument" och "kontrollerade vokabulärer" och sådant skräp... Tvi. Vad sjutton ska jag lära mig det för?! Jag ska minsann inte göra hemsidor eller sådan skit.
Var hos skolsköterskan angående mina besvärande symtom, kollade blodtryck, puls och blodvärde. Blodtrycket var finfint, pulsen likaså. Och mitt blodvärde låg på 129 så det var ju perfekt. Hmm. Jag fick råden att äta mer frukt och grönt (behöver antagligen vitaminer), motionera mer (jag vet att jag är dålig på det, men det är vinter och snorkallt och en massa snö och blä...) och försöka att VILA en massa nu under jul och nyår. För sannolikt är mycket av mina problem med huvudvärk och allt orsakade av stress.
I morgon börjar en ny kurs. IGEN! Jösses, det känns som att man nätt och jämnt hunnit börja med den här kursen som heter "XML och kunskapsorganisation". Nu ska vi ha "Kunskapsorganisation 2", eller något sådant... Den verkar något bättre i alla fall, för det är inget med XML, haha! Vi ska läsa klassifikation och lära oss DDC, Dewey Decimal Classification system. Kan bli intressant. Salstenta på det innan jul också! Ja här ligger vi inte på latsidan direkt...
God natt för fan, nu är jag helt slutkörd efter nästan tolv timmar hemifrån i dag!
Var hos skolsköterskan angående mina besvärande symtom, kollade blodtryck, puls och blodvärde. Blodtrycket var finfint, pulsen likaså. Och mitt blodvärde låg på 129 så det var ju perfekt. Hmm. Jag fick råden att äta mer frukt och grönt (behöver antagligen vitaminer), motionera mer (jag vet att jag är dålig på det, men det är vinter och snorkallt och en massa snö och blä...) och försöka att VILA en massa nu under jul och nyår. För sannolikt är mycket av mina problem med huvudvärk och allt orsakade av stress.
I morgon börjar en ny kurs. IGEN! Jösses, det känns som att man nätt och jämnt hunnit börja med den här kursen som heter "XML och kunskapsorganisation". Nu ska vi ha "Kunskapsorganisation 2", eller något sådant... Den verkar något bättre i alla fall, för det är inget med XML, haha! Vi ska läsa klassifikation och lära oss DDC, Dewey Decimal Classification system. Kan bli intressant. Salstenta på det innan jul också! Ja här ligger vi inte på latsidan direkt...
God natt för fan, nu är jag helt slutkörd efter nästan tolv timmar hemifrån i dag!
Näsblod och huvudvärk
Usch, jag mår inte speciellt bra. Har varit ovanligt trött de senaste dagarna, har känt mig svag och darrig, haft mycket huvudvärk, haft dålig matlust och mått illa en del. Förut fick jag dessutom näsblod, jag snöt mig ytterst försiktigt och vips så började det bara att forsa blod. Jag är van vid att ha näsblod, hade det senast för ett par, tre veckor sedan. Att det kom så himla plötsligt nu när jag mår allmänt väldigt dåligt är faktiskt lite oroande. Jag tror att det är en bra idé att ringa vårdcentralen i morgon. Fast jag är inte säker på att jag verkligen kommer att göra det, det känns ändå som om jag inte har så "berättigade" symtom, att de tycker att jag är hypokondrisk eller något. Men helt bra mår jag absolut inte.
Skrev i alla fall tenta på semantik och morfologi i fredags. Det gick snabbt och jag fick sitta och vänta på att få lov att gå, man måste ju sitta minst 40 minuter. Eftersom jag inte hade pluggat så mycket så fanns det ett par frågor jag inte ens kunde svara på, men på det stora hela är jag ändå nöjd. Jag lär bli godkänd, annars vore det hemskt konstigt.
Nu är det dags att tända första ljuset i adventsljusstaken som jag inhandlat och pyntat med köpt mossa (jösses, jag har verkligen blivit en stadsbo!) och svampar och lingon som sig bör. Julstämningen börjar infinna sig, all snö gör sitt till, och jag har smygstartat med glögg och pepparkakor. Riktigt härligt!
Skrev i alla fall tenta på semantik och morfologi i fredags. Det gick snabbt och jag fick sitta och vänta på att få lov att gå, man måste ju sitta minst 40 minuter. Eftersom jag inte hade pluggat så mycket så fanns det ett par frågor jag inte ens kunde svara på, men på det stora hela är jag ändå nöjd. Jag lär bli godkänd, annars vore det hemskt konstigt.
Nu är det dags att tända första ljuset i adventsljusstaken som jag inhandlat och pyntat med köpt mossa (jösses, jag har verkligen blivit en stadsbo!) och svampar och lingon som sig bör. Julstämningen börjar infinna sig, all snö gör sitt till, och jag har smygstartat med glögg och pepparkakor. Riktigt härligt!
Orken?
Tror jag har tappat något. Orken. Var är den någonstans?
I går var jag nästan som speedad men i dag är jag snarare en urvriden disktrasa. Sömnen har bråkat med mig, min kropp vill inte sova när jag vill. Antar att det är all inre stress, att man aldrig får känna att man liksom kan pusta ut och slappna av helt.
På fredag är det tenta på semantik och morfologi och jag har inte pluggat så mycket som jag hade velat och behövt, det har varit fullt upp med omtenta och allsköns saker. XML-momentet i kursen vill jag bara kräkas på. Jag vet inte vad det går ut på, vad det riktigt handlar om, hur det fungerar och vad vi förväntas kunna. Och inlämningsuppgiften ska vara färdig på tisdag kväll. Nice.
Men nu ska jag sätta igång ordentligt med tentaplugget. Morfem i alla dess former; fogemorfem, nollmorfem, allomorfer. Prefix och suffix. Lexem.
Det är ju inte det att jag inte tycker om detta moment, jag tycker faktiskt att semantik är jätteroligt och intressant, men det är alltid samma visa när det kommer till att plugga. Man har ett inre motstånd trots att man gillar ämnet och tycker att det inte är så supersvårt. Vill verkligen få godkänt på tentan, annars måste jag skriva omtenta vecka 1, alltså precis efter nyår. Och det måste jag slippa, för jag vill kunna vara hemma ända fram till vecka 2. De säger att lov inte existerar på högskolan, men jag ska fan ta jullov! Djuren ska kompenseras för all tid jag varit borta och jag måste få tillåta mig själv att andas och bara vara.
I går var jag nästan som speedad men i dag är jag snarare en urvriden disktrasa. Sömnen har bråkat med mig, min kropp vill inte sova när jag vill. Antar att det är all inre stress, att man aldrig får känna att man liksom kan pusta ut och slappna av helt.
På fredag är det tenta på semantik och morfologi och jag har inte pluggat så mycket som jag hade velat och behövt, det har varit fullt upp med omtenta och allsköns saker. XML-momentet i kursen vill jag bara kräkas på. Jag vet inte vad det går ut på, vad det riktigt handlar om, hur det fungerar och vad vi förväntas kunna. Och inlämningsuppgiften ska vara färdig på tisdag kväll. Nice.
Men nu ska jag sätta igång ordentligt med tentaplugget. Morfem i alla dess former; fogemorfem, nollmorfem, allomorfer. Prefix och suffix. Lexem.
Det är ju inte det att jag inte tycker om detta moment, jag tycker faktiskt att semantik är jätteroligt och intressant, men det är alltid samma visa när det kommer till att plugga. Man har ett inre motstånd trots att man gillar ämnet och tycker att det inte är så supersvårt. Vill verkligen få godkänt på tentan, annars måste jag skriva omtenta vecka 1, alltså precis efter nyår. Och det måste jag slippa, för jag vill kunna vara hemma ända fram till vecka 2. De säger att lov inte existerar på högskolan, men jag ska fan ta jullov! Djuren ska kompenseras för all tid jag varit borta och jag måste få tillåta mig själv att andas och bara vara.
Awesomeness!
Jag är så OTROLIGT nöjd och stolt över mig själv! Hämtade ut den rättade salstentan från 29 oktober i dag, mitt resultat var över förväntan. Roligt var att när jag först kollade på den totala poängen så trodde jag att det stod 14,5 poäng för det var slarvigt skrivet (typiskt lärare, haha). Jag blev skitglad och tyckte att det var jättebra. Men när jag en stund senare satte mig ner och kollade igenom tentan och räknade ihop delpoängen så stämde det inte. Kollade närmare på framsidan, jag hade sett fel, för det stod ju 16,5 poäng! Shit, då fattade jag att jag hade gjort riktigt bra ifrån mig. Max var 19 poäng, godkänt 10. Det jag blev mest förvånad över var nog ändå att de frågorna som kunde ge max 5 poäng vardera hade blivit full pott på! Jag hade alltså fått 5 av 5 möjliga på båda de "stora" frågorna. Jösses... Jag har gått runt som i ett lyckorus efter att jag fått reda på mitt resultat! Jag hade en bra feeling när jag skrev och sådär, trodde med största säkerhet att jag skulle bli godkänd, men att jag skulle prestera så här bra, det vågade jag inte hoppas på.
Nu har jag fått en riktig energikick och blivit grymt motiverad! När man märker hur otroligt bra man kan prestera, hur mycket man faktiskt kan om man bara vill, det gör att allt slit, alla tårar och tandagnisslan, all ångest, att det är värt det. Den bekräftelse man får gör att självförtroendet skjuter i höjden och man blir mer taggad än någonsin att fortsätta kämpa, plugga och ge sig sjutton på att man kan fixa vad som helst bara man går in för det. Så mycket energi och tid jag ändå lade ner på att plugga inför den här tentan, trots att jag hela tiden hade ångest för att jag tyckte att jag pluggade för lite och att jag inte hann lusläsa alla texter.
Det finns säkert de som tycker att jag är skrytsam, mallig och alltför självsäker. Men det skiter jag TOTALT i. Jag vet att jag har enorma resurser, att jag är kapabel att prestera väldigt bra, och jag tänker banne mig inte be om ursäkt för det. Jag är inte alltid så här säker på mig själv, och när jag väl har den där härliga känslan av att man kan klara allt, då ska jag minsann passa på att njuta av den. Jag kämpar hela tiden, med mig själv och mot mig själv, och är det något viktigt jag har lärt mig så är det att alltid tro på mig själv. Jag tänker inte låta folk trampa på mig och få mig att känna mig mindervärdig, nej jag vet att jag är värd alla mina framgångar för jag har inte fått dem gratis. Visst har jag medfödda talanger, men jag måste ändå arbeta enormt hårt. Jag är värd att vara stolt och nöjd, jag har rätt till det. Har man slitit och jobbat så ska man sträcka på sig och säga till sig själv och omvärlden, att det här gjorde jag fan så bra.
Jag tänker som så att de människor som stör sig att jag tycker att jag själv är bra, de är bara avundsjuka. De är osäkra och missnöjda och skulle själva vilja kunna prestera och stå upp och vara stolta. Men varför gör de inte det då? Ja, i många fall är det nog för att de sitter och väntar på att andra ska göra jobbet åt dem. Att saker och ting liksom fixar sig själva utan att de behöver anstränga sig. Med den inställningen kommer man ingenstans, sorry folkens! Var och en är ansvarig för sin egen lycka och sitt liv. Så är det, och det kan nog vara en bitter insikt och därför stoppar folk huvudet i sanden och fortsätter att vara nickedockor i sina egna liv.
Det finns studenter här som faktiskt gör mig en smula förbannad och samtidigt ledsen. För jag har upplevt att det finns de människor på högskolan som verkar tro att det är något slags vuxendagis. Som inte verkar vara där för att studera och göra något av sina liv. Det är tragiskt. Varför har man ens ansträngt sig och börjat på högskola om man inte är seriös? Om man bara glider omkring, struntar i studierna, småfnissar åt att man ideligen får underkänt på tentor, och istället super och tramsar och slösar bort precis allting. Nej, det gör mig faktiskt arg. Men verkligheten lär hinna ikapp dessa glidare, om inte annat när högskolepoängen inte rasslar in i den takt de borde och CSN-utbetalningarna lyser med sin frånvaro.
Nu har jag varit totalt ärlig och mina synpunkter kan säkert irritera vissa, det finns säkert de som tar åt sig eller bara helt enkelt tycker att jag är en självgod jävel, en besserwisser som tror sog vara lite finare, lite bättre och förmer. Tro det då. Men förhoppningsvis inser ni nog även en del av mina poäng.
Nu har jag fått en riktig energikick och blivit grymt motiverad! När man märker hur otroligt bra man kan prestera, hur mycket man faktiskt kan om man bara vill, det gör att allt slit, alla tårar och tandagnisslan, all ångest, att det är värt det. Den bekräftelse man får gör att självförtroendet skjuter i höjden och man blir mer taggad än någonsin att fortsätta kämpa, plugga och ge sig sjutton på att man kan fixa vad som helst bara man går in för det. Så mycket energi och tid jag ändå lade ner på att plugga inför den här tentan, trots att jag hela tiden hade ångest för att jag tyckte att jag pluggade för lite och att jag inte hann lusläsa alla texter.
Det finns säkert de som tycker att jag är skrytsam, mallig och alltför självsäker. Men det skiter jag TOTALT i. Jag vet att jag har enorma resurser, att jag är kapabel att prestera väldigt bra, och jag tänker banne mig inte be om ursäkt för det. Jag är inte alltid så här säker på mig själv, och när jag väl har den där härliga känslan av att man kan klara allt, då ska jag minsann passa på att njuta av den. Jag kämpar hela tiden, med mig själv och mot mig själv, och är det något viktigt jag har lärt mig så är det att alltid tro på mig själv. Jag tänker inte låta folk trampa på mig och få mig att känna mig mindervärdig, nej jag vet att jag är värd alla mina framgångar för jag har inte fått dem gratis. Visst har jag medfödda talanger, men jag måste ändå arbeta enormt hårt. Jag är värd att vara stolt och nöjd, jag har rätt till det. Har man slitit och jobbat så ska man sträcka på sig och säga till sig själv och omvärlden, att det här gjorde jag fan så bra.
Jag tänker som så att de människor som stör sig att jag tycker att jag själv är bra, de är bara avundsjuka. De är osäkra och missnöjda och skulle själva vilja kunna prestera och stå upp och vara stolta. Men varför gör de inte det då? Ja, i många fall är det nog för att de sitter och väntar på att andra ska göra jobbet åt dem. Att saker och ting liksom fixar sig själva utan att de behöver anstränga sig. Med den inställningen kommer man ingenstans, sorry folkens! Var och en är ansvarig för sin egen lycka och sitt liv. Så är det, och det kan nog vara en bitter insikt och därför stoppar folk huvudet i sanden och fortsätter att vara nickedockor i sina egna liv.
Det finns studenter här som faktiskt gör mig en smula förbannad och samtidigt ledsen. För jag har upplevt att det finns de människor på högskolan som verkar tro att det är något slags vuxendagis. Som inte verkar vara där för att studera och göra något av sina liv. Det är tragiskt. Varför har man ens ansträngt sig och börjat på högskola om man inte är seriös? Om man bara glider omkring, struntar i studierna, småfnissar åt att man ideligen får underkänt på tentor, och istället super och tramsar och slösar bort precis allting. Nej, det gör mig faktiskt arg. Men verkligheten lär hinna ikapp dessa glidare, om inte annat när högskolepoängen inte rasslar in i den takt de borde och CSN-utbetalningarna lyser med sin frånvaro.
Nu har jag varit totalt ärlig och mina synpunkter kan säkert irritera vissa, det finns säkert de som tar åt sig eller bara helt enkelt tycker att jag är en självgod jävel, en besserwisser som tror sog vara lite finare, lite bättre och förmer. Tro det då. Men förhoppningsvis inser ni nog även en del av mina poäng.
Morgana
Mitt namn är Morgana! Det vill säga mitt overallsnamn tillika alias i Klemming. Jag trodde inte att jag skulle få ett så otroligt seriöst och passande namn som Morgana. Det häftiga är ju att jag har en lång relation till just karaktären Morgana Lefay, eller Morgaine Le Fay om man så vill. Ja ni vet, kvinnan som figurerar i bland annat Arthursagorna. Jag älskar sagor, fantasy, magi, mytologi och sådana grejer så det är verkligen ett bra namn på mig tycker jag. Jag kan se mig själv i rollen som översteprästinna, häxa, magiker och allt som hör till. Kanske är jag ju ändå lite av en häxa, jag lägger ju tarot, drömmer sanndrömmar, använder kristaller och intresserar mig för mediala och ockulta ting.
Ja, alltså är man nu en invigd Klemming, det känns kul. Döpt i billig folköl och rödvin för att sedan rulla nerför en backe (i snö) iklädd ENDAST underkläder och en svinkall overall. Mycket annorlunda upplevelse får jag säga. Men det var det värt!
Ja, alltså är man nu en invigd Klemming, det känns kul. Döpt i billig folköl och rödvin för att sedan rulla nerför en backe (i snö) iklädd ENDAST underkläder och en svinkall overall. Mycket annorlunda upplevelse får jag säga. Men det var det värt!
Plugghästen
Nu är jag riktigt nöjd med mig själv, jag har varit en äkta plugghäst! I dag har jag suttit i över tre timmar i sträck i skolan, har skrivit hela uppgift 2 på omtentan. Jippie! Det var lite trögt att få ihop minst 800 ord, men det gick till slut. Blir det fattigt kan man alltid trycka inte lite adjektiv här och där, ett bra tips. Ja, så jag svamlade en del om digitala bibliotek, men jag tror att jag lärt mig åtminstone lite grann om vad som menas med begreppet och hur man kan se på det. Nu är min hjärna ganska mör, känns som den blivit ångkokt eller något, haha. Hoppas på en god natts sömn, natten till i dag var ingen höjdare. Somnade jättesent och sen sov jag riktigt dåligt. Stördes även lite av stickningar och början till domningar i min högerhand. Skitskumt, eftersom det är den som är opererad för karpaltunnelsyndrom, så sent som i somras till och med. Har ju efter att operationssmärtorna försvann inte haft några problem med den, inga domningar. Så vad fan är detta nu?! Blir så irriterad. Hade problemen med vänsterhanden kommit tillbaka så hade jag inte blivit förvånad, den är ju inte opererad. Jaja, nu får man bara hoppas på att det inte fortsätter eller blir värre, då blir jag faktiskt pissirriterad.
I morgon börjar en ny vecka, det blir mentorsmöte, inlämning av omtentan och sen invigning av oss nya medlemmar i Klubb Klemming. Det blir spännande! Vi ska få våra "nya" namn, undrar verkligen vad dom kan ha hittat på för något sjukt att kalla mig...
På tisdag blir det till att fortsätta med XML (som framkallar svettningar och kräkkänslor hos mig), på onsdag likaså. Torsdag kommer pengarna och då ska jag gå på shoppingrunda, det blir även Klemmingmöte angående Erotiska som ju är på lördag. Fredag är det salstenta på semantik och morfologi, det betyder att jag även måste hinna plugga en hel del dessförinnan! Hjälp. Men jag har en bra feeling, så jag är inte så orolig. Jo, på tisdag ska vi tydligen också få reda på hur den stora avslutande salstentan på introkursen gick! Grymt spännande. Blir jag mot förmodan inte godkänd ska jag gå rätt ner i Viskan och självdö. Eller något. Men det hoppas vi ju att jag ska slippa. Ja, det blir en intensiv och händelserik vecka har jag en känsla av!
Nog om plugghästen, alltså jag, nu slänger jag in en föga smickrande bild på min härliga häst Linda. Hon var extremt tjock och ovårdad på denna bilden, och inte anstränger hon sig för att se snyggare ut direkt. Enjoy!
I morgon börjar en ny vecka, det blir mentorsmöte, inlämning av omtentan och sen invigning av oss nya medlemmar i Klubb Klemming. Det blir spännande! Vi ska få våra "nya" namn, undrar verkligen vad dom kan ha hittat på för något sjukt att kalla mig...
På tisdag blir det till att fortsätta med XML (som framkallar svettningar och kräkkänslor hos mig), på onsdag likaså. Torsdag kommer pengarna och då ska jag gå på shoppingrunda, det blir även Klemmingmöte angående Erotiska som ju är på lördag. Fredag är det salstenta på semantik och morfologi, det betyder att jag även måste hinna plugga en hel del dessförinnan! Hjälp. Men jag har en bra feeling, så jag är inte så orolig. Jo, på tisdag ska vi tydligen också få reda på hur den stora avslutande salstentan på introkursen gick! Grymt spännande. Blir jag mot förmodan inte godkänd ska jag gå rätt ner i Viskan och självdö. Eller något. Men det hoppas vi ju att jag ska slippa. Ja, det blir en intensiv och händelserik vecka har jag en känsla av!
Nog om plugghästen, alltså jag, nu slänger jag in en föga smickrande bild på min härliga häst Linda. Hon var extremt tjock och ovårdad på denna bilden, och inte anstränger hon sig för att se snyggare ut direkt. Enjoy!
Ett citat
Jag läser i en rätt intressant bok för tillfället, Skuggsyndrom av John J. Ratey och Catherine Johnson. I ett kapitel diskuteras ADHD och ADD. Där hittade jag ett bra citat. En kvinna beskriver sin ADD såhär:
"Jag går ut i köket och ser all den smutsiga disken och tänker 'Jag måste diska', men på vägen ut till garaget för att hämta mera diskmedel upptäcker jag tvättkorgen och tänker 'Jag måste tvätta', men när jag har börjat sortera tvätten ser jag en trasig strumpa och tänker 'Jag måste laga den här strumpan' och hela tiden lider jag av att jag inte får något gjort."
Det hon beskriver är väldigt, väldigt välbekant för mig. Sådär är det nästan hela tiden i min vardag. Jag tappar tråden för att något annat dyker upp, sen rullar det på. Ibland stannar jag upp mitt i någonting, som träffad av en blixt, och undrar vad det var jag skulle göra. För jag har totalt glömt det. Jag har även glömt att jag har glömt något som jag skulle göra. Ja, ungefär så är det. Så får jag börja backa bandet och nysta i kedjan av händelser tills jag har kommit ända bak till där jag började. Förhoppningsvis kan jag reda upp det och kommer till slut på var jag började och vad jag från första stund hade föresatt mig att göra.
Det kan likna ungefär detta:
Jag kommer in efter att ha varit i skolan, har hämtat med mig posten och öppnar den, jag blir fångad av något i den och startar datorn för att ta fram någon information eller dylikt som jag vill ha eller behöver just i samband med posten. När jag fått igång datorn och startar Internet har jag redan glömt vad det var jag skulle kolla och klickar istället runt på Facebook, bloggar och annat. Plötsligt kommer jag på att jag måste laga mat eftersom jag börjar bli hungrig, men ser att jag måste diska innan det kan bli tal om någon matlagning. För att det inte ska vara lika tråkigt att stå och diska så sätter jag på TV:n så jag kan lyssna på den, men så fastnar jag vid något program som verkar intressant, jag sätter mig ner och kollar på programmet. Väl där kan jag komma att tänka på någonting, precis vad som helst, till exempel något okänt ord som jag bara nu direkt måste slå upp för att få veta vad det betyder. När jag gjort det börjar jag fundera på något annat som har med ordet eller något associerat med ordet att göra, då går jag tillbaka till datorn och eller bokhyllan. Men vänta nu, jag är ju hungrig! Varför har jag inte lagat mat? Oj, är klockan så mycket? Jag som måste plugga också!
Ja, det där är inte ett helt ovanligt scenario i mitt liv. Det är inte alltid sådär rörigt, men ofta är det det, och många gånger är det sju resor värre än det exempel jag beskrev. Inget gör mig längre förvånad över mig själv och min tankspriddhet.
"Jag går ut i köket och ser all den smutsiga disken och tänker 'Jag måste diska', men på vägen ut till garaget för att hämta mera diskmedel upptäcker jag tvättkorgen och tänker 'Jag måste tvätta', men när jag har börjat sortera tvätten ser jag en trasig strumpa och tänker 'Jag måste laga den här strumpan' och hela tiden lider jag av att jag inte får något gjort."
Det hon beskriver är väldigt, väldigt välbekant för mig. Sådär är det nästan hela tiden i min vardag. Jag tappar tråden för att något annat dyker upp, sen rullar det på. Ibland stannar jag upp mitt i någonting, som träffad av en blixt, och undrar vad det var jag skulle göra. För jag har totalt glömt det. Jag har även glömt att jag har glömt något som jag skulle göra. Ja, ungefär så är det. Så får jag börja backa bandet och nysta i kedjan av händelser tills jag har kommit ända bak till där jag började. Förhoppningsvis kan jag reda upp det och kommer till slut på var jag började och vad jag från första stund hade föresatt mig att göra.
Det kan likna ungefär detta:
Jag kommer in efter att ha varit i skolan, har hämtat med mig posten och öppnar den, jag blir fångad av något i den och startar datorn för att ta fram någon information eller dylikt som jag vill ha eller behöver just i samband med posten. När jag fått igång datorn och startar Internet har jag redan glömt vad det var jag skulle kolla och klickar istället runt på Facebook, bloggar och annat. Plötsligt kommer jag på att jag måste laga mat eftersom jag börjar bli hungrig, men ser att jag måste diska innan det kan bli tal om någon matlagning. För att det inte ska vara lika tråkigt att stå och diska så sätter jag på TV:n så jag kan lyssna på den, men så fastnar jag vid något program som verkar intressant, jag sätter mig ner och kollar på programmet. Väl där kan jag komma att tänka på någonting, precis vad som helst, till exempel något okänt ord som jag bara nu direkt måste slå upp för att få veta vad det betyder. När jag gjort det börjar jag fundera på något annat som har med ordet eller något associerat med ordet att göra, då går jag tillbaka till datorn och eller bokhyllan. Men vänta nu, jag är ju hungrig! Varför har jag inte lagat mat? Oj, är klockan så mycket? Jag som måste plugga också!
Ja, det där är inte ett helt ovanligt scenario i mitt liv. Det är inte alltid sådär rörigt, men ofta är det det, och många gånger är det sju resor värre än det exempel jag beskrev. Inget gör mig längre förvånad över mig själv och min tankspriddhet.
Gnäll
Jag känner mig gnällig, men jag anser mig ha rätt att vara det. Just nu i alla fall. Jag har hållit på mer eller mindre hela jävla dagen med samma tragglande. Ska skriva en uppgift på 800-1000 ord om digitala bibliotek. Jag hatar digitala bibliotek numera kan jag lova. Inte minst för alla artiklar och papers som ska läsas igenom. Inte ett enda dugg på svenska i den här kurslitteraturen kan jag säga.
Men vad är ett digitalt bibliotek liksom? Skitsvår fråga. Det kan i princip vara vad sjutton som helst, tänker jag. Så länge det är i digital form (oj, överraskande) och det är sökbart. Alltså, är inte det en viktig grej? Man måste ju kunna söka i ett bibliotek. Så det måste ju egentligen vara uppbyggt med hjälp av någon slags indelning, katalogisering, klassifikation... jaja jag ordbajsar. Är inte tillräckligt hemma på området. Saker och ting måste vara uppmärkta på så vis att de kan hittas via sökningar, de ska ha ämnesord och så vidare. Eller? Suck.
Uppgiftens fråga var om bloggverktyget Wordpress kan ses som ett digitalt bibliotek, varför och varför inte, etc.
Jag sliter mitt hår i mer och mer regelbundna utbrott av tandagnisslan och frustration. I morgon måste jag knata iväg till skolan, sätta mig vid en dator och SKRIVA. Hundratals ord om något jag inte fattar mycket av. Jag får försöka se det som att jag ska vara med i SM i ordbajseri. Referera mycket till kurslitteraturen (skit att allt ska vara på engelska, så omständligt) och verka som om jag har full kontroll på alla termer och nördiga ord. Information retrieval. Digital collections vs digital libraries. Metadata. Bla bla bla bla.
Det här är så jobbigt och tråkigt att det blir väldigt märkbart hur jag funkar, eller snarare min brist på funktion i lägen som detta. Jag är inte motiverad, det känns svårt och inte tillräckligt spännande - alltså blir det väldigt, väldigt jobbigt för mig att koncentrera mig, hålla fokus och faktiskt få någonting gjort inom rimlig tid.
ADHD i ett nötskal. Uppgiften inom bok- och bibliotekshistoria var mycket lättare, den fångade mitt intresse på ett helt annat sätt. Där behövde jag inte tänka så infernaliskt hårt på att hålla mig till uppgiften och inte sväva iväg hela tiden.
Äsch, nu får jag försöka pressa mig själv en stund till innan det blir alldeles för sent. Hej kurslitteratur!
(kräks)
Men vad är ett digitalt bibliotek liksom? Skitsvår fråga. Det kan i princip vara vad sjutton som helst, tänker jag. Så länge det är i digital form (oj, överraskande) och det är sökbart. Alltså, är inte det en viktig grej? Man måste ju kunna söka i ett bibliotek. Så det måste ju egentligen vara uppbyggt med hjälp av någon slags indelning, katalogisering, klassifikation... jaja jag ordbajsar. Är inte tillräckligt hemma på området. Saker och ting måste vara uppmärkta på så vis att de kan hittas via sökningar, de ska ha ämnesord och så vidare. Eller? Suck.
Uppgiftens fråga var om bloggverktyget Wordpress kan ses som ett digitalt bibliotek, varför och varför inte, etc.
Jag sliter mitt hår i mer och mer regelbundna utbrott av tandagnisslan och frustration. I morgon måste jag knata iväg till skolan, sätta mig vid en dator och SKRIVA. Hundratals ord om något jag inte fattar mycket av. Jag får försöka se det som att jag ska vara med i SM i ordbajseri. Referera mycket till kurslitteraturen (skit att allt ska vara på engelska, så omständligt) och verka som om jag har full kontroll på alla termer och nördiga ord. Information retrieval. Digital collections vs digital libraries. Metadata. Bla bla bla bla.
Det här är så jobbigt och tråkigt att det blir väldigt märkbart hur jag funkar, eller snarare min brist på funktion i lägen som detta. Jag är inte motiverad, det känns svårt och inte tillräckligt spännande - alltså blir det väldigt, väldigt jobbigt för mig att koncentrera mig, hålla fokus och faktiskt få någonting gjort inom rimlig tid.
ADHD i ett nötskal. Uppgiften inom bok- och bibliotekshistoria var mycket lättare, den fångade mitt intresse på ett helt annat sätt. Där behövde jag inte tänka så infernaliskt hårt på att hålla mig till uppgiften och inte sväva iväg hela tiden.
Äsch, nu får jag försöka pressa mig själv en stund till innan det blir alldeles för sent. Hej kurslitteratur!
(kräks)
Trivialiteter
För en gångs skull ska jag inte skriva en massa djuplodande och allvarstyngda rader här, nej nu ska jag faktiskt snacka trivialiteter och ytlighet. Filosoferandet och grubblandet får ursäkta en stund!
Jag tänker en massa på vad jag ska ha för utstyrsel nästa helg, då det på lördagen äntligen är dags för en sittning. Och inte vilken sittning som helst, utan Erotiska Bibliotekarie-sittningen! Det lär tydligen vara en upplevelse. Temat behöver väl inte någon vidare förklaring, men jag funderar mer och mer på hurdan min klädnad egentligen ska vara. Jag förbannar det faktum att halva mitt bohag befinner sig på en plats drygt 20 mil från Borås där ju jag befinner mig, inte heller har jag möjlighet att åka hem innan sittningen. Jag trodde nog att jag skulle åka hem en gång till innan dess, men icke. Det har inte blivit tid till det, och nu har jag inte haft råd för den delen. Med mindre än en hundralapp kvar att leva på tills CSN-pengarna rullar in, vilket är exakt fem dagar framåt, så finns det inte plats för en lyxig tillvaro eller sådana exklusiva nöjen som att åka buss med Västtrafik. (Förlåt mig Västtrafik, jag menade inte att det är dyrt att resa med er, för faktum är att jag tycker det är billigt med 122 kr Borås-Tanum enkel resa.)
Nåväl. Vissa pinaler som finns kvar i hemmet i Bohuslän hade varit ganska trevliga att ha tillgängliga nu, men det är ingen idé att gråta över det, saker och ting är som de är. Till exempel saknar jag en del av de kläder jag inte förmått släpa med mig, möjligtvis ett par högklackade skor i svart lack (skulle suttit som en smäck på Erotiska), lite smått och gott såsom diverse smycken och hårattiraljer. Suck.
Jaja, jag ska släpa mitt arsle till Knalleland på torsdag tänkte jag. Förutom prylar till sittningen ska jag snoka runt efter adventsljusstake och lite julrelaterade grejer. Måste ju göra det lite myspysigt med julstämning, även på mina 18 kvadrat. Men tack mamma, för att du tvingade på mig elektriska ljusstakar! Kommer väl till pass nu. Min enda invändning är att du gav mig TVÅ stycken, stora också, fast du visste att jag endast har ETT fönster i min inte alltför pråliga våning. Inte en chans i helvete att jag får upp två stakar i mitt fönster. Så den andra? Ska den få ligga kvar helt ensam och övergiven i min garderob? Stackars den. Hur tänkte du där, mamma?
Jag "råkade" gå in på H&M och Gina Tricot i dag. Jag vet, det var jättedumt, det var verkligen en självdestruktiv handling om något. Förlåt för mitt tilltag. Men jag tar konsekvenserna av det. Jag blev SHOPPINGGALEN! Jag kände ett enormt sug efter att handla, det var extremt plågsamt. Jag har ännu inte hämtat mig helt från chocken. Tyvärr fick jag ju syn på en helt underbar kjol inne på Gina Tricot, det fanns ett stackars exemplar i min färg och min storlek kvar, den var menad för mig! Åh nej, nu kommer säkert någon annan köpa den röda, fina kjolen... Buuhuu. Jag hade ju inte råd att ta med mig den stackaren hem! Jag är ledsen, kjolen, men jag ska titta efter dig på torsdag. Håll ut och försök att gömma dig, snälla.
Jag har åtminstone beställt ett litet paket med hudvårdsprodukter och smink. Inget märkvärdigt. Lite tvål, handkräm, duschkräm och body lotion med juldoft (apelsin och choklad), samt en typ ögonskuggepalett som man ska kunna sminka fram snygga, sotade ögon med. Hehe, ja vi får väl se hur bra jag lyckas med den där sotade looken. Men nu vill jag köpa kläder, GOD DAMMIT!
Jag tänker en massa på vad jag ska ha för utstyrsel nästa helg, då det på lördagen äntligen är dags för en sittning. Och inte vilken sittning som helst, utan Erotiska Bibliotekarie-sittningen! Det lär tydligen vara en upplevelse. Temat behöver väl inte någon vidare förklaring, men jag funderar mer och mer på hurdan min klädnad egentligen ska vara. Jag förbannar det faktum att halva mitt bohag befinner sig på en plats drygt 20 mil från Borås där ju jag befinner mig, inte heller har jag möjlighet att åka hem innan sittningen. Jag trodde nog att jag skulle åka hem en gång till innan dess, men icke. Det har inte blivit tid till det, och nu har jag inte haft råd för den delen. Med mindre än en hundralapp kvar att leva på tills CSN-pengarna rullar in, vilket är exakt fem dagar framåt, så finns det inte plats för en lyxig tillvaro eller sådana exklusiva nöjen som att åka buss med Västtrafik. (Förlåt mig Västtrafik, jag menade inte att det är dyrt att resa med er, för faktum är att jag tycker det är billigt med 122 kr Borås-Tanum enkel resa.)
Nåväl. Vissa pinaler som finns kvar i hemmet i Bohuslän hade varit ganska trevliga att ha tillgängliga nu, men det är ingen idé att gråta över det, saker och ting är som de är. Till exempel saknar jag en del av de kläder jag inte förmått släpa med mig, möjligtvis ett par högklackade skor i svart lack (skulle suttit som en smäck på Erotiska), lite smått och gott såsom diverse smycken och hårattiraljer. Suck.
Jaja, jag ska släpa mitt arsle till Knalleland på torsdag tänkte jag. Förutom prylar till sittningen ska jag snoka runt efter adventsljusstake och lite julrelaterade grejer. Måste ju göra det lite myspysigt med julstämning, även på mina 18 kvadrat. Men tack mamma, för att du tvingade på mig elektriska ljusstakar! Kommer väl till pass nu. Min enda invändning är att du gav mig TVÅ stycken, stora också, fast du visste att jag endast har ETT fönster i min inte alltför pråliga våning. Inte en chans i helvete att jag får upp två stakar i mitt fönster. Så den andra? Ska den få ligga kvar helt ensam och övergiven i min garderob? Stackars den. Hur tänkte du där, mamma?
Jag "råkade" gå in på H&M och Gina Tricot i dag. Jag vet, det var jättedumt, det var verkligen en självdestruktiv handling om något. Förlåt för mitt tilltag. Men jag tar konsekvenserna av det. Jag blev SHOPPINGGALEN! Jag kände ett enormt sug efter att handla, det var extremt plågsamt. Jag har ännu inte hämtat mig helt från chocken. Tyvärr fick jag ju syn på en helt underbar kjol inne på Gina Tricot, det fanns ett stackars exemplar i min färg och min storlek kvar, den var menad för mig! Åh nej, nu kommer säkert någon annan köpa den röda, fina kjolen... Buuhuu. Jag hade ju inte råd att ta med mig den stackaren hem! Jag är ledsen, kjolen, men jag ska titta efter dig på torsdag. Håll ut och försök att gömma dig, snälla.
Jag har åtminstone beställt ett litet paket med hudvårdsprodukter och smink. Inget märkvärdigt. Lite tvål, handkräm, duschkräm och body lotion med juldoft (apelsin och choklad), samt en typ ögonskuggepalett som man ska kunna sminka fram snygga, sotade ögon med. Hehe, ja vi får väl se hur bra jag lyckas med den där sotade looken. Men nu vill jag köpa kläder, GOD DAMMIT!
Kontemplation
Det är mycket olika tankar och funderingar i min hjärna för tillfället. Det har pratats om mina studier, om individuell studieplan och hur det fungerar. Inte så att jag ska få en individuell, anpassad studieplan just nu, men det är bra att veta vilka möjligheter som finns. Livet som student är, åtminstone i mitt fall, en vardag med mycket stress och press. Man växlar från den mest sönderslitande förtvivlan till euforiskt lyckorus med hysteriska skratt och glädjetårar i ensamhetens vrå. Ibland tror jag nästan att jag har blivit bipolär, att jag växlar mellan mani och depression. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. För faktiskt är det så, att dessa humörsvängningar känns onormala, nästan patologiska, emellanåt. Jag blir en aning rädd. Rädd för mig själv.
Jag älskar och hatar med en sådan frenesi. Vissa stunder känner jag mig som den lyckligaste människan på jorden och har ett överflöd av energi, jag vill bara rusa runt och göra precis allting på samma gång. Andra gånger är jag så nedslagen, dämpad och fylld av negativa tankar att jag snarast blir likgiltig inför mitt liv och min existens, hela jag fungerar i något slags ultrarapid och jag vill bara ta semester från mig själv.
Detta går nog inte. Jag måste ta upp detta med min terapeut.
Åh, alla dessa djupa tankar tar så mycket av min tid och ork i anspråk. Samtidigt är jag stolt och glad att jag är en filosoferande, tänkande, självreflekternade och analyserande person. Säga vad man vill, men jag har själv kommit fram till slutsatsen (och så har även min terapeut med flera, sagt) att jag verkligen har lärt mig, jag har kommit till stora insikter. Jag har en god förmåga att förstå mig själv, jag känner mig själv och jag kan reflektera och komma fram till mogna slutsatser. Väldigt mycket av det här har jag att tacka mina år i DBT, dialektisk beteendeterapi. Jag är så tacksam att jag fick möjligheten att behandlas med denna terapiform. Det var mycket jobb, det var inte alltid lätt och många gånger förstod jag inte meningen med den. Men till slut insåg jag nyttan med den och vilken skillnad den gjort för mig, med mig. Men hur bra en terapimetod än är så spelar det ingen roll om inte människan är öppen och mottaglig för den, om man inte är villig att ta till sig och lära sig att tänka och handla på nya sätt och i nya banor. Så visst, jag har även mig själv att tacka för mina framgångar.
Man får aldrig glömma bort att tacka och belöna sig själv! Man kan inte göra mer än sitt bästa.
Jag älskar och hatar med en sådan frenesi. Vissa stunder känner jag mig som den lyckligaste människan på jorden och har ett överflöd av energi, jag vill bara rusa runt och göra precis allting på samma gång. Andra gånger är jag så nedslagen, dämpad och fylld av negativa tankar att jag snarast blir likgiltig inför mitt liv och min existens, hela jag fungerar i något slags ultrarapid och jag vill bara ta semester från mig själv.
Detta går nog inte. Jag måste ta upp detta med min terapeut.
Åh, alla dessa djupa tankar tar så mycket av min tid och ork i anspråk. Samtidigt är jag stolt och glad att jag är en filosoferande, tänkande, självreflekternade och analyserande person. Säga vad man vill, men jag har själv kommit fram till slutsatsen (och så har även min terapeut med flera, sagt) att jag verkligen har lärt mig, jag har kommit till stora insikter. Jag har en god förmåga att förstå mig själv, jag känner mig själv och jag kan reflektera och komma fram till mogna slutsatser. Väldigt mycket av det här har jag att tacka mina år i DBT, dialektisk beteendeterapi. Jag är så tacksam att jag fick möjligheten att behandlas med denna terapiform. Det var mycket jobb, det var inte alltid lätt och många gånger förstod jag inte meningen med den. Men till slut insåg jag nyttan med den och vilken skillnad den gjort för mig, med mig. Men hur bra en terapimetod än är så spelar det ingen roll om inte människan är öppen och mottaglig för den, om man inte är villig att ta till sig och lära sig att tänka och handla på nya sätt och i nya banor. Så visst, jag har även mig själv att tacka för mina framgångar.
Man får aldrig glömma bort att tacka och belöna sig själv! Man kan inte göra mer än sitt bästa.
Liten lättnad
Okej, jag ska vara såpass fräck nu att jag ska ge mig själv en massa creds! Trots mitt helt vrickade mående som är som en berg- och dalbana, som oupphörligen gäckar mig och hånskrattar åt mig, så har jag på två dagar skrivit ena halvan av omtentan! Jag har faktiskt skrivit klart uppgiften i bok- och bibliotekshistoria. Jag har fått blodad tand och det känns skitbra så i morgon sätter jag igång med uppgiften om digitala bibliotek. Känns som om den kommer gå rätt smidigt att skriva. Tack och lov att det finns lite ljus nu, jag känner en liten men ack så härlig lättnad.
Efter mitt stora bakslag för en vecka sen är jag äntligen på fötter igen. Det var ett jobbigt steg bakåt, ett återfall, kalla det vad fan som helst. Det var skitjobbigt, minst sagt, och jag var grymt besviken på mig själv. Eller jag är väl fortfarande besviken på mitt agerande, arg på mitt beteende, men inte lika intensivt. Jag kan se orsak och verkan, jag har analyserat saker och ting. Det är inget konstigt, egentligen, med detta. I guess I kind of saw it coming. Men som så ofta, man tänker för sent och BAM så har man åkt dit. FAIL. Nåja, jag tror jag har lärt mig ännu en sak i livets hårda skola. Dock känns det på något vis som om jag ändå aldrig lär mig, jag gör ju samma misstag om och om igen. På ett annat vis vill jag ju gärna tro att alla händelser har sin mening, att det kommer något bra av allting i slutändan, trots att det kan vara sjukt svårt att se det till en början.
Min helg var gräslig, särskilt lördagen. Vissa stunder övervägde jag att ringa psykakuten, men jag ville inte sjunka. Inte falla ner till den där ömkliga nivån. För jag har blivit såpass stolt på något sätt, att jag helst inte vill be om hjälp. Vill inte visa mig sårbar och känslig. Min ständiga fråga är; ska jag leva med de här humörsvängningarna hela livet? Är jag dömd att utstå detta psykiska kaos? Är allt detta ett resultat av ADHD? Eller är det något annat som har gått fel i mig?
Det är tärande att aldrig veta hur man ska må, jag blir helt slut av de våldsamma skiftningarna i mitt mående.
Missförstå mig inte, jag kan faktiskt uppskatta svängningarna, nyanserna och variationen av känslor. Jag vill inte återgå till det tillrättalagda, tillplattade och slätstrukna måendet som jag upplevde under alla de år jag drogade mig med antidepressiva piller. Jag har inget emot dessa mediciner, tvärtom, men faktum är att de la ett filter på hela mig. De bestämde hur mycket eller lite jag fick känna. Jag blev hämmad och berövad mina nyanser, min kreativitet nästintill. När jag äntligen lyckats sluta helt med mina SSRI-piller så var det som om allt blev klarare och starkare igen. Äntligen kunde jag skriva som jag ville, jag fick lust och idéer, jag kunde uttrycka mig och alla känslor och intryck blev mer sanna, mer äkta.
Så nej, jag vill inte bli den medicinerade människan på det sättet igen. Det kommer att krävas mycket av långvarigt och allvarligt dåligt mående för att jag ska stoppa i mig de där pillren igen. Jag vet hur svåra de var att sluta med och jag vill inte ta mig igenom det i onödan.
Nej, jag är ändå helt nöjd med Concerta. Den ger mig så mycket och tar inte alls så mycket av mig som de andra medicinerna gjorde.
Men nu tycker jag att ni får bli bättre på att kommentera! Jag hoppas att det alls är några som läser min blogg. Så visa mig om ni gör det, ge mig kommentarer! Det ger mig motivation att fortsätta blogga.
Efter mitt stora bakslag för en vecka sen är jag äntligen på fötter igen. Det var ett jobbigt steg bakåt, ett återfall, kalla det vad fan som helst. Det var skitjobbigt, minst sagt, och jag var grymt besviken på mig själv. Eller jag är väl fortfarande besviken på mitt agerande, arg på mitt beteende, men inte lika intensivt. Jag kan se orsak och verkan, jag har analyserat saker och ting. Det är inget konstigt, egentligen, med detta. I guess I kind of saw it coming. Men som så ofta, man tänker för sent och BAM så har man åkt dit. FAIL. Nåja, jag tror jag har lärt mig ännu en sak i livets hårda skola. Dock känns det på något vis som om jag ändå aldrig lär mig, jag gör ju samma misstag om och om igen. På ett annat vis vill jag ju gärna tro att alla händelser har sin mening, att det kommer något bra av allting i slutändan, trots att det kan vara sjukt svårt att se det till en början.
Min helg var gräslig, särskilt lördagen. Vissa stunder övervägde jag att ringa psykakuten, men jag ville inte sjunka. Inte falla ner till den där ömkliga nivån. För jag har blivit såpass stolt på något sätt, att jag helst inte vill be om hjälp. Vill inte visa mig sårbar och känslig. Min ständiga fråga är; ska jag leva med de här humörsvängningarna hela livet? Är jag dömd att utstå detta psykiska kaos? Är allt detta ett resultat av ADHD? Eller är det något annat som har gått fel i mig?
Det är tärande att aldrig veta hur man ska må, jag blir helt slut av de våldsamma skiftningarna i mitt mående.
Missförstå mig inte, jag kan faktiskt uppskatta svängningarna, nyanserna och variationen av känslor. Jag vill inte återgå till det tillrättalagda, tillplattade och slätstrukna måendet som jag upplevde under alla de år jag drogade mig med antidepressiva piller. Jag har inget emot dessa mediciner, tvärtom, men faktum är att de la ett filter på hela mig. De bestämde hur mycket eller lite jag fick känna. Jag blev hämmad och berövad mina nyanser, min kreativitet nästintill. När jag äntligen lyckats sluta helt med mina SSRI-piller så var det som om allt blev klarare och starkare igen. Äntligen kunde jag skriva som jag ville, jag fick lust och idéer, jag kunde uttrycka mig och alla känslor och intryck blev mer sanna, mer äkta.
Så nej, jag vill inte bli den medicinerade människan på det sättet igen. Det kommer att krävas mycket av långvarigt och allvarligt dåligt mående för att jag ska stoppa i mig de där pillren igen. Jag vet hur svåra de var att sluta med och jag vill inte ta mig igenom det i onödan.
Nej, jag är ändå helt nöjd med Concerta. Den ger mig så mycket och tar inte alls så mycket av mig som de andra medicinerna gjorde.
Men nu tycker jag att ni får bli bättre på att kommentera! Jag hoppas att det alls är några som läser min blogg. Så visa mig om ni gör det, ge mig kommentarer! Det ger mig motivation att fortsätta blogga.
Saknade och älskade
Jag saknar de älskade hästarna så mycket att det är sjukt. Det kommer att dröja till första helgen i december innan jag kan träffa dem igen! Jaja, det är bara att hålla ut. Hittade i alla fall den här underbara texten, jag vet inte vem som har skrivit den men känner att jag bara måste citera och lägga in här. Tänkvärt.
Just a horse
From time to time, people tell me "lighten up, it's just a horse" or "that's a lot of money for just a horse." They don't understand the distance traveled, the time spent or the cost involved for "just a horse." Some of my proudest moments have come about with "just a horse."
Many hours have passed and my only company was "just a horse," but I did not once feel slighted. Some of my saddest moments have been brought about by "just a horse" and in those days of darkness, the gentle touch of "just a horse" gave me comfort and reason to overcome the day.
...
If you, too, think it's "just a horse" then you will probably understand phrases like "just a friend," "just a sunrise," "just a promise." "Just a horse" brings into my life the very essence of friendship, trust, and pure unbridled joy. "Just a horse" brings out the compassion and patience in a person. Because of "just a horse" there are unforgettable memories, moments, dreams, hopes, and pure joy.
"Just a horse" brings out what's good in me and diverts my thought away from myself and the worries of the day. I hope that someday they can understand that it's not "just a horse" but the thing that gives me humanity and keeps me from being "just a girl."
So the next time you hear the phrase "just a horse" just smile, because they "just" really don't understand.
From time to time, people tell me "lighten up, it's just a horse" or "that's a lot of money for just a horse." They don't understand the distance traveled, the time spent or the cost involved for "just a horse." Some of my proudest moments have come about with "just a horse."
Many hours have passed and my only company was "just a horse," but I did not once feel slighted. Some of my saddest moments have been brought about by "just a horse" and in those days of darkness, the gentle touch of "just a horse" gave me comfort and reason to overcome the day.
...
If you, too, think it's "just a horse" then you will probably understand phrases like "just a friend," "just a sunrise," "just a promise." "Just a horse" brings into my life the very essence of friendship, trust, and pure unbridled joy. "Just a horse" brings out the compassion and patience in a person. Because of "just a horse" there are unforgettable memories, moments, dreams, hopes, and pure joy.
"Just a horse" brings out what's good in me and diverts my thought away from myself and the worries of the day. I hope that someday they can understand that it's not "just a horse" but the thing that gives me humanity and keeps me from being "just a girl."
So the next time you hear the phrase "just a horse" just smile, because they "just" really don't understand.
Trött
Jag är så otroligt trött, både fysiskt och psykiskt. Orkar knappt någonting, jag tror att all stress börjar ta ut sin rätt. Kämpigt, men jag vill ändå sträva på. Pluggandet har gått otroligt segt denna veckan, men jag har inga ambitioner om att försöka studera något i helgen. Inga krav, ingen press. Jag måste vila mig och tänker inte direkt plugga förrän jag känner att jag vill göra det, att jag får lust att sätta mig och läsa. På måndag börjar en ny vecka och då ska jag försöka att ta nya tag, hoppas skolarbetet känns roligare då.
Men nu blir det bara en lugn helg, orkar inte ens vara social. Orkar inte umgås med människor, vill inte ha folk omkring mig. Vill bara vara för mig själv, göra saker på mina villkor och förhoppningsvis kunna känna att livet har mening. Återigen har jag fått inse hur stresskänslig jag är.
Jag vill så mycket på en och samma gång att jag till slut inte orkar vilja något mer. Då vill jag bara försvinna, kasta av mig allt ansvar och all duktighet och låta andra ta alla beslut. Jag blir aldrig så jävla trött och besviken på mig själv som då. Jo, jag kan bli väldigt arg på mig själv. Vet ju att jag inte ska döma mig själv så hårt, jag måste vara snällare. Men det är så svårt. Kan inte hitta balansen. Det är tufft, väldigt tufft.
Men nu blir det bara en lugn helg, orkar inte ens vara social. Orkar inte umgås med människor, vill inte ha folk omkring mig. Vill bara vara för mig själv, göra saker på mina villkor och förhoppningsvis kunna känna att livet har mening. Återigen har jag fått inse hur stresskänslig jag är.
Jag vill så mycket på en och samma gång att jag till slut inte orkar vilja något mer. Då vill jag bara försvinna, kasta av mig allt ansvar och all duktighet och låta andra ta alla beslut. Jag blir aldrig så jävla trött och besviken på mig själv som då. Jo, jag kan bli väldigt arg på mig själv. Vet ju att jag inte ska döma mig själv så hårt, jag måste vara snällare. Men det är så svårt. Kan inte hitta balansen. Det är tufft, väldigt tufft.
Oföretagsamhet
Jag har fortfarande latmasken boende i mig. I dag skulle bli en riktig pluggdag hade jag ju tänkt, men icke. Jag har läst en halv sida, ungefär. Otroligt bra jobbat. Jag är förbannad på mig själv, men vad fan hjälper det? Vet inte vad som hindrar mig från att plugga. Jag är låst. Jag behöver pepp och inspiration, jag vill ha någon som är uppmuntrande och som tror på mig, som säger att jag kan fixa det. Men jag känner mig så förbannat jävla ENSAM.
Det enda vettiga jag har gjort i dag är att simma. Jag simmade 40 längder, det var faktiskt mer än jag hade räknat med. Jag var skittrött efter 20 snabba längder och totalt mör efter 30, men det var nog det som pushade mig, jag blev så aggressivt beslutsam av att det gjorde ont i kroppen, jag kände hur mycket jag svettades trots att jag var i vatten. Så otroligt skönt att pressa sig, att köra slut på kroppen. En sak som gjorde mig glad var att jag underskattade mig själv i början. I motionsbassängen fanns nämligen två banor som var avsedda för långsamma simmare och två banor som var för snabbare simmare. Naturligtvis tog jag de långsamma banorna, särskilt med tanke på att det var drygt fem månader sen jag simmade på allvar. Men efter några längder upptäckte jag att jag nog var för snabb för de banorna, jag simmade hela tiden ikapp kärringarna och gubbarna och de störde min rytm. Så jag bytte till snabba banorna, först blev jag lite stressad och fick prestationsångest, men fan vilken härlig känsla när jag märkte att det passade perfekt! Utan att hetssimma så var det ett precis lagom tempo. Jippie, jag är nog en någorlunda bra simmare ändå! Bättre lär jag bli när jag inte är lika ringrostig och otränad längre. När jag så gick upp ur bassängen var mina ben som nykokt spaghetti och jag kände mig helt kraftlös. Det var en rejäl ansträngning och det kändes helt underbart när jag gick hem efter ett väl genomfört träningspass!
Men ja, säg den lycka som varar... Väl hemma kom ju studieångesten över mig igen. Det dåliga samvetet träffade mig som en tegelsten i skallen. Men jag är fortfarande oföretagsam. På något konstigt vis känner jag mig nästan likgiltig. Den insikten skrämmer mig, jag vill bry mig, jag vet att jag egentligen bryr mig. Men vad har hänt? Snälla någon, prata allvar med mig, hjälp mig, för nu börjar det gå utför igen. Denna ständiga jävla berg- och dalbana. Jag hatar det! Jag vill vara jämn, jag vill att mitt humör ska vara förutsägbart.
Svart eller vitt, ja eller nej, antingen eller, råplugga eller bara lata sig.
GE MIG MELLANTINGET! Ge mig gråzonen! Jag vill ha den satans mellanvägen, lagomnivån.
Jag sjunker, sjunker, sjunker. Hopplöshet och förtvivlan.
Icke-fokus
Hela min tillvaro går upp och ner, jag vet knappt var jag är någonstans. Jag är så ofokuserad, så förvirrad och så tankspridd. Pluggandet går dåligt, det känns som om det har låst sig just nu. Skulle ju skriva omtenta på hemtentan eftersom jag aldrig skrev och lämnade in den. En bra sak är ju i alla fall att jag fick godkänt på informationssökningsuppgiften som var en del (1 hp) av hemtentan. 7,5 poäng totalt, 7 poäng var godkänt. Jag hade inte motiverat ämnesrelevans, det var det egentliga felet. Men godkänt fick jag ju, det är huvudsaken. Jag satsade inte speciellt mycket på uppgiften, gjorde inte mer än nödvändigt. Rafsade bara ihop den under en kväll.
Men som sagt, nu är det resten av hemtentan som måste skrivas. Jag har fått kramp, jag vet inte hur jag ska börja.
Förut fick jag nästan som andnöd, någon slags panik, jag var tvungen att skynda mig ut. Luft, utrymme, möjlighet att röra sig. Jag gick och gick och gick, ville aldrig behöva vända stegen hemåt igen. Runt runt i stan, i parken, runt runt, fram och tillbaka. Snabbt och till en början kanske något överilat, forcerat, innan jag lugnade ner mig. Promenerade hela tiden raskt och med långa steg. Riktigt känna kroppen, att man lever, svettas, musklerna jobbar, lungorna används, hjärtat slår. Vet inte hur länge jag gick, kanske trekvart, kanske en timma.
Väl hemma kände jag mig mer mänsklig, lugnad men uppe i varv. Gjorde några yogaövningar. Sen mat.
Nu sitter jag här igen, fortfarande oföretagsam vad gäller studierna. Försöker säga till mig själv att det är okej, det kommer bli bra. Jag är inte i form i dag, jag har för mycket i huvudet just nu, nu är det kväll och ingen idé att stressplugga. Jag får ta nya tag i morgon, då ska jag läsa mer och börja skriva. Dessutom ska jag simma i morgon, har jag bestämt. Äntligen ska det bli av, jag saknar simningen. När man simmar rensar man verkligen hela kroppen. Man gör av med energi och får energi, gammalt ut och nytt in. Precis vad jag behöver nu.
Sen är det ju det där med känslor. Jag tror och vill att jag inte har lätt att bli berörd och engagerad i människor, att jag har svårt att connecta och bli känslomässigt involverad. Men jag tror att jag har ganska fel, trots allt. Det känns som jag har en ny, väldigt lovande relation till en viss person just nu. Vi har inte umgåtts mycket än, men när vi väl träffas känns det så otroligt bra, jag tror och hoppas att denna person känner likadant. Jag vill verkligen träffa personen mer, nu nu nu. H*n ger mig energi, sprider glädje och är otroligt lätt att umgås med på ett avspänt och naturligt sätt. Undrar var det kan leda någonstans. Kanske något större, något mer än vänskap? Vem vet. Jag vill inte analysera sönder allting, bara köra på och se vad som händer.
Men som sagt, nu är det resten av hemtentan som måste skrivas. Jag har fått kramp, jag vet inte hur jag ska börja.
Förut fick jag nästan som andnöd, någon slags panik, jag var tvungen att skynda mig ut. Luft, utrymme, möjlighet att röra sig. Jag gick och gick och gick, ville aldrig behöva vända stegen hemåt igen. Runt runt i stan, i parken, runt runt, fram och tillbaka. Snabbt och till en början kanske något överilat, forcerat, innan jag lugnade ner mig. Promenerade hela tiden raskt och med långa steg. Riktigt känna kroppen, att man lever, svettas, musklerna jobbar, lungorna används, hjärtat slår. Vet inte hur länge jag gick, kanske trekvart, kanske en timma.
Väl hemma kände jag mig mer mänsklig, lugnad men uppe i varv. Gjorde några yogaövningar. Sen mat.
Nu sitter jag här igen, fortfarande oföretagsam vad gäller studierna. Försöker säga till mig själv att det är okej, det kommer bli bra. Jag är inte i form i dag, jag har för mycket i huvudet just nu, nu är det kväll och ingen idé att stressplugga. Jag får ta nya tag i morgon, då ska jag läsa mer och börja skriva. Dessutom ska jag simma i morgon, har jag bestämt. Äntligen ska det bli av, jag saknar simningen. När man simmar rensar man verkligen hela kroppen. Man gör av med energi och får energi, gammalt ut och nytt in. Precis vad jag behöver nu.
Sen är det ju det där med känslor. Jag tror och vill att jag inte har lätt att bli berörd och engagerad i människor, att jag har svårt att connecta och bli känslomässigt involverad. Men jag tror att jag har ganska fel, trots allt. Det känns som jag har en ny, väldigt lovande relation till en viss person just nu. Vi har inte umgåtts mycket än, men när vi väl träffas känns det så otroligt bra, jag tror och hoppas att denna person känner likadant. Jag vill verkligen träffa personen mer, nu nu nu. H*n ger mig energi, sprider glädje och är otroligt lätt att umgås med på ett avspänt och naturligt sätt. Undrar var det kan leda någonstans. Kanske något större, något mer än vänskap? Vem vet. Jag vill inte analysera sönder allting, bara köra på och se vad som händer.
Flashback x2
Rotade i en gammal dagbok, eller gammal och gammal... Detta skrev jag i april i år. Klistrar in det här bara för att. Maybe lack of fantasy.
Lömsk längtan
Ibland längtar jag tillbaka till både fängelset och slutenpsyk. Mest för de rigoröst strukturerade dagarnas skull. Men hade jag varit tvungen att välja en månad på något av ställena så hade jag valt fängelset. Om jag fick sitta i öppen anstalt igen, vill säga. Mer frihet än den låsta psykavdelningen. Och för att slippa alla trasiga människor, alla jämrande själar man omges av. Visst är fängelsekunderna också varsitt tragiskt öde, men där är ångesten inte lika koncentrerad. Deras plågor luktar inte lika starkt, de sticker inte lika fränt i näsborrarna. Psykets ångor kan vara outhärdliga. Alla dessa människospillror, vrak på ett stormande hav.
Men visst kan jag längta tillbaka. Paradoxen i att lämna över hela sig själv till främmande människors ansvar men samtidigt känna att man måste hålla en strikt fasad för att inte rämna helt och falla ner i avgrunden. Vilken skam, vilken besvikelse, vilket nederlag.
Alla dessa nätter, dessa tomma nätter. Ingen kan bli ensammare än den som ligger på låst avdelning. Fråntagen sin frihet, sitt mänskliga värde nästintill. De nätterna är lömska. Likt huldror i den mörka skogen bidar de sin tid, redo att lura sitt offer.
Men vad vet jag. Kanske allting bara är en illusion. En falsk verklighet. Skapad av ett förvridet sinne.
Separata liv
Det känns som om jag lever dubbelliv eller vad man ska säga, som om jag har två olika och helt separata liv. Ett liv som bibliotekariestudent i Borås och ett som liknar mitt gamla liv fast annorlunda i Grebbestad. Svårt att förklara det där, men det är i alla fall en ganska skum känsla. När jag är i Borås tänker jag förvånansvärt lite på livet och allt det där "hemma", när jag är "hemma" tänker jag ungefär lika lite på Boråstillvaron och studentbekymren. Eller ja, sist jag var hemma så hade jag ju med mig hemtentan som gick åt skogen. Det var väldigt jobbigt, då kunde jag inte alls koppla av och hänge mig åt vardagen med hästar och annat.
Jag kom tillbaka till Borås i kväll, den långa resan känns inte lika lång längre. De dryga 20 milen tenderar att upplevas som kortare för var gång jag reser mellan mina liv. I början tyckte jag att det var outhärdligt långt och tröttsamt, nu tycker jag att tiden flyger iväg fast jag inte ens gör något när jag sitter på tåget eller bussen. Jag hade planerat att läsa (ja, skönlitteratur faktiskt) under kvällens resa, men jag vet inte vad som hände med den idén. Först blev jag distraherad av att konduktören inte kom och kollade på biljetterna förrän efter Munkedal (hallå, då hade vi redan åkt i över en halvtimme!), jag får liksom ingen ro förrän jag har visat mitt kort och allt är lugnt. En annan sak jag störde mig på var att en fjortis satt och lyssnade på onödigt hög musik. Om man lyssnar i hörlurar ska det väl inte vara meningen att alla i tågvagnen ska kunna höra exakt vilka låtar som spelas? Suck. En tredje grej var att jag extremt tidigt under resan blev kissnödig. Jag gillar inte att gå på tågtoaletter (fast busstoaletter är värre) så jag drog naturligtvis ut på det hela och inbillade mig att jag skulle kunna glömma bort min nödighet. Jag trodde väl antagligen att den skulle gå över av sig själv, vad vet jag. När jag sen kommit underfund med att det inte skulle hända utan att jag faktiskt var tvungen att gå på toa innan tåget kom fram till Göteborg så infann sig nästa dilemma. Var är närmaste toalett? Åt vilket håll? Hur långt är det? Kan man härifrån se om det är upptaget? Kan jag gå ifrån mina väskor och prylar?
Ja jag vet, smått paranoida tankar. Dessa problem tog i vilket fall som helst väldigt lång tid i anspråk. Jag uppsökte inte det satans dasset förrän vi befann oss mellan Stenungsund och Stora Höga.
Sen var det ju inte mycket lästid att bråka om. Alltså satt jag bara och fånglodde och funderade på allsköns trivialiteter resten av resan.
Jag trodde att onsdag var en bra resdag och det var det gällande tåget, det var inte alls mycket folk som åkte. Men tji fick jag när jag skulle byta till Boråsbussen i Götet. Smockat med människor (vad fan ska alla till Borås och göra?!) och där kommer jag med min blytunga väska. Tjena. Jag kände inte sådär jättestarkt för att dra fram en bok och försöka läsa när man sitter som i en sardinburk. I såna situationer har jag fullt upp med att tänka på att inte titta för mycket på de andra passagerarna och särskilt de som sitter närmast. Jag försöker att inte sitta alltför nära den som jag tvingas att sitta bredvid, men vill heller inte att det ska verka som om jag försöker att inte alls sitta nära, då kan ju den personen få för sig att jag inte vill sitta bredvid den för att jag tycker att han/hon är äcklig/ful/illaluktande/konstig/avskräckande eller whatever. Jag får mängder av tvångstankar och idéer som flyger igenom huvudet. Jag vill liksom inte kolla för mycket och inte kolla för lite på människorna i bussen. Tåg är bättre på så vis, det tvingar en inte till lika obekväma situationer, det ger en mer utrymme för både tankar och kropp. Tåg är mer komfortabla även om de oftast tar längre tid (Tanum-Göteborg i alla fall).
Nu ska jag nog sluta svamla, för detta verkar inte bli annat än hastigt nedtecknade tankar och funderingar. I morgon är det skola som gäller, dags att ta nya tag. Jag är nöjd över tentan i fredags, jag tror att det gick bra. Om jag inte blir godkänd blir jag extremt förvånad. Den kändes lättare än jag hade förväntat mig. En annan glädjande sak var att min informationssökningsuppgift blev godkänd. Nu kan jag alltså lägga den till handlingarna.
Nu är det omtenta på hemtentan som gäller, samt naturligtvis den nya kursen i kunskapsorganisation och XML.
If it makes you happy, then why the hell are you so sad?
Jag kom tillbaka till Borås i kväll, den långa resan känns inte lika lång längre. De dryga 20 milen tenderar att upplevas som kortare för var gång jag reser mellan mina liv. I början tyckte jag att det var outhärdligt långt och tröttsamt, nu tycker jag att tiden flyger iväg fast jag inte ens gör något när jag sitter på tåget eller bussen. Jag hade planerat att läsa (ja, skönlitteratur faktiskt) under kvällens resa, men jag vet inte vad som hände med den idén. Först blev jag distraherad av att konduktören inte kom och kollade på biljetterna förrän efter Munkedal (hallå, då hade vi redan åkt i över en halvtimme!), jag får liksom ingen ro förrän jag har visat mitt kort och allt är lugnt. En annan sak jag störde mig på var att en fjortis satt och lyssnade på onödigt hög musik. Om man lyssnar i hörlurar ska det väl inte vara meningen att alla i tågvagnen ska kunna höra exakt vilka låtar som spelas? Suck. En tredje grej var att jag extremt tidigt under resan blev kissnödig. Jag gillar inte att gå på tågtoaletter (fast busstoaletter är värre) så jag drog naturligtvis ut på det hela och inbillade mig att jag skulle kunna glömma bort min nödighet. Jag trodde väl antagligen att den skulle gå över av sig själv, vad vet jag. När jag sen kommit underfund med att det inte skulle hända utan att jag faktiskt var tvungen att gå på toa innan tåget kom fram till Göteborg så infann sig nästa dilemma. Var är närmaste toalett? Åt vilket håll? Hur långt är det? Kan man härifrån se om det är upptaget? Kan jag gå ifrån mina väskor och prylar?
Ja jag vet, smått paranoida tankar. Dessa problem tog i vilket fall som helst väldigt lång tid i anspråk. Jag uppsökte inte det satans dasset förrän vi befann oss mellan Stenungsund och Stora Höga.
Sen var det ju inte mycket lästid att bråka om. Alltså satt jag bara och fånglodde och funderade på allsköns trivialiteter resten av resan.
Jag trodde att onsdag var en bra resdag och det var det gällande tåget, det var inte alls mycket folk som åkte. Men tji fick jag när jag skulle byta till Boråsbussen i Götet. Smockat med människor (vad fan ska alla till Borås och göra?!) och där kommer jag med min blytunga väska. Tjena. Jag kände inte sådär jättestarkt för att dra fram en bok och försöka läsa när man sitter som i en sardinburk. I såna situationer har jag fullt upp med att tänka på att inte titta för mycket på de andra passagerarna och särskilt de som sitter närmast. Jag försöker att inte sitta alltför nära den som jag tvingas att sitta bredvid, men vill heller inte att det ska verka som om jag försöker att inte alls sitta nära, då kan ju den personen få för sig att jag inte vill sitta bredvid den för att jag tycker att han/hon är äcklig/ful/illaluktande/konstig/avskräckande eller whatever. Jag får mängder av tvångstankar och idéer som flyger igenom huvudet. Jag vill liksom inte kolla för mycket och inte kolla för lite på människorna i bussen. Tåg är bättre på så vis, det tvingar en inte till lika obekväma situationer, det ger en mer utrymme för både tankar och kropp. Tåg är mer komfortabla även om de oftast tar längre tid (Tanum-Göteborg i alla fall).
Nu ska jag nog sluta svamla, för detta verkar inte bli annat än hastigt nedtecknade tankar och funderingar. I morgon är det skola som gäller, dags att ta nya tag. Jag är nöjd över tentan i fredags, jag tror att det gick bra. Om jag inte blir godkänd blir jag extremt förvånad. Den kändes lättare än jag hade förväntat mig. En annan glädjande sak var att min informationssökningsuppgift blev godkänd. Nu kan jag alltså lägga den till handlingarna.
Nu är det omtenta på hemtentan som gäller, samt naturligtvis den nya kursen i kunskapsorganisation och XML.
If it makes you happy, then why the hell are you so sad?
