Tillkännagivande
I've got something to tell you guys!
Jo, det är faktiskt något som jag aldrig nämnt ett knyst om här i bloggen. För varför skulle jag? Det är inte det att jag skäms för det eller hymlar om det. Men jag tycker heller inte att det är något man måste stå och skrika ut och berätta för varenda människa dagarna i ända. Ja, jag ska komma till skott...
Jag är bisexuell. Så, då var det farliga över. Dagens sanning. Jag anser mig vara född med min bisexualitet, dock har jag i likhet med så många andra icke-heteros förnekat det under större delen av uppväxten. Egentligen visste jag mycket väl vad det var fråga om när jag under högstadiet kärade ner mig en kvinnlig lärare. Självklart försökte jag intala mig att det inte var den sortens känslor och attraktion som jag kände, för det var ju totalt fel. Hade det varit sant hade jag varit fel, stämplad, sjuk, äcklig, onormal... Ja allt det där.
Men längre fram i tonåren föll det plats och jag förlikade mig med tanken på att jag dras till båda könen. Jag har varit kär i ett par tjejer till sedan dess, men så mycket mer har egentligen inte hänt. Jag har dejtat brudar, jag har legat med dem, jag har strulat med x antal tjejer - men jag har aldrig haft ett riktigt förhållande med någon av samma kön. Inte än. Men varför brådska? Kärlek händer när det händer.
Och ja, som sagt är jag bisexuell, jag gillar alltså killar också. Det är tydligen något som väldigt många har svårt att förstå sig på. Man kan bli sedd som oseriös, översexuell, lösaktig, pervers och till och med sinnesrubbad. Men hallå, bara för att man råkar bli kär i människor av både han- och honkön så betyder inte det att man vill sätta på varenda person man ser. Wow, ibland kan man verkligen tro att man lever på medeltiden.
Man blir kär i den man blir kär i, helt enkelt. Hur skulle det någonsin kunna vara fel eller fult? All kärlek är bra kärlek, tänk på det!
Jo, det är faktiskt något som jag aldrig nämnt ett knyst om här i bloggen. För varför skulle jag? Det är inte det att jag skäms för det eller hymlar om det. Men jag tycker heller inte att det är något man måste stå och skrika ut och berätta för varenda människa dagarna i ända. Ja, jag ska komma till skott...
Jag är bisexuell. Så, då var det farliga över. Dagens sanning. Jag anser mig vara född med min bisexualitet, dock har jag i likhet med så många andra icke-heteros förnekat det under större delen av uppväxten. Egentligen visste jag mycket väl vad det var fråga om när jag under högstadiet kärade ner mig en kvinnlig lärare. Självklart försökte jag intala mig att det inte var den sortens känslor och attraktion som jag kände, för det var ju totalt fel. Hade det varit sant hade jag varit fel, stämplad, sjuk, äcklig, onormal... Ja allt det där.
Men längre fram i tonåren föll det plats och jag förlikade mig med tanken på att jag dras till båda könen. Jag har varit kär i ett par tjejer till sedan dess, men så mycket mer har egentligen inte hänt. Jag har dejtat brudar, jag har legat med dem, jag har strulat med x antal tjejer - men jag har aldrig haft ett riktigt förhållande med någon av samma kön. Inte än. Men varför brådska? Kärlek händer när det händer.
Och ja, som sagt är jag bisexuell, jag gillar alltså killar också. Det är tydligen något som väldigt många har svårt att förstå sig på. Man kan bli sedd som oseriös, översexuell, lösaktig, pervers och till och med sinnesrubbad. Men hallå, bara för att man råkar bli kär i människor av både han- och honkön så betyder inte det att man vill sätta på varenda person man ser. Wow, ibland kan man verkligen tro att man lever på medeltiden.
Man blir kär i den man blir kär i, helt enkelt. Hur skulle det någonsin kunna vara fel eller fult? All kärlek är bra kärlek, tänk på det!
Tändare är farliga grejer
OBS! Detta inlägg kan säkert upplevas som triggande, så har du just nu problem med självskadebeteende så kanske du inte ska läsa vidare.
Det är inte utan att man blir pissed off på sig själv. Och nu menar jag en aning mer än det vanliga självföraktet och självhatet. Jodå. Min (o)vana trogen så har jag ju vid upprepade tillfällen på sistone fallit ner i min självdestruktivitet igen. För drygt tre veckor sedan (om jag minns rätt) så kom jag på den urbota dumma idén att använda en tändare som verktyg i min jakt på ångestlindring samt självbestraffande (jäkla knepig kombo det där, rimmar sjukt illa). Hur som helst. Jag hade aldrig förr bränt mig själv med en tändare. Att på fyllan värma en dartpil över ett värmeljus och sedan sätta den mot underarmen är faktiskt en annan sak... Ehm. Ja.
Nu gjorde jag det i alla fall. Jag brände mig på insidan av ena vaden. Först tyckte jag inte att det gjorde ont. Så jag brände en gång till. Och en till. Och så ännu en gång. Så fortsatte det. Till slut skar smärtan genom ben och märg. Jag pallade inte mer. Gosh! Vilken skillnad mot att skära. Men sedan... Jag ångrade mig ganska raskt kan jag säga.
Snart efter började en stor blåsa bli synlig. Dagen efter hade en enorm, vätskefylld och spänd brännblåsa blivit resultatet. Oh my! Jag googlade för att få reda på hur man skulle göra med brännskador. Fick då en smärre chock när jag insåg att jag inte bara hade bränt mig lite, nejdå, det var ingen första gradens brännskada, utan andra gradens. Det kunde den präktiga blåsan vittna om. Det bästa var tydligen att låta den vara. Men vad gör jag efter två dagar? Naturligtvis, som den självskadare jag är, så tog jag en nål och stack hål på hela skiten. Det var en hel del vätska inne i den.
Och nu sitter jag här, snart en månad efter brännandet, och jag har fortfarande ett vätskande sår. Envist som synden. Har till och med varit hos distriktssköterskan. Blev lite orolig för att det skulle bli infekterat, var ju med om en sådan incident för några år sedan när jag hade bitit mig själv i armen, då fick jag ett illa infekterat sår. Det var lite halvjobbigt att berätta för vårdpersonalen att det där bettet... eeh, människobettet... jo att det hade orsakats av min egen jävla käft.
Så kontentan av detta, gott folk, är nämligen denna; tändare är farliga prylar! Bär man hand på sin egen kropp medelst dessa moderna tortyrredskap så kan man få betala för det lång tid efteråt. Inget jag rekommenderar alltså.
Detta var min extremt personliga och säkert smått äcklande historia för denna dag. Men jag står för den och sedan får ni göra vad fan ni vill. Klart slut!
Det är inte utan att man blir pissed off på sig själv. Och nu menar jag en aning mer än det vanliga självföraktet och självhatet. Jodå. Min (o)vana trogen så har jag ju vid upprepade tillfällen på sistone fallit ner i min självdestruktivitet igen. För drygt tre veckor sedan (om jag minns rätt) så kom jag på den urbota dumma idén att använda en tändare som verktyg i min jakt på ångestlindring samt självbestraffande (jäkla knepig kombo det där, rimmar sjukt illa). Hur som helst. Jag hade aldrig förr bränt mig själv med en tändare. Att på fyllan värma en dartpil över ett värmeljus och sedan sätta den mot underarmen är faktiskt en annan sak... Ehm. Ja.
Nu gjorde jag det i alla fall. Jag brände mig på insidan av ena vaden. Först tyckte jag inte att det gjorde ont. Så jag brände en gång till. Och en till. Och så ännu en gång. Så fortsatte det. Till slut skar smärtan genom ben och märg. Jag pallade inte mer. Gosh! Vilken skillnad mot att skära. Men sedan... Jag ångrade mig ganska raskt kan jag säga.
Snart efter började en stor blåsa bli synlig. Dagen efter hade en enorm, vätskefylld och spänd brännblåsa blivit resultatet. Oh my! Jag googlade för att få reda på hur man skulle göra med brännskador. Fick då en smärre chock när jag insåg att jag inte bara hade bränt mig lite, nejdå, det var ingen första gradens brännskada, utan andra gradens. Det kunde den präktiga blåsan vittna om. Det bästa var tydligen att låta den vara. Men vad gör jag efter två dagar? Naturligtvis, som den självskadare jag är, så tog jag en nål och stack hål på hela skiten. Det var en hel del vätska inne i den.
Och nu sitter jag här, snart en månad efter brännandet, och jag har fortfarande ett vätskande sår. Envist som synden. Har till och med varit hos distriktssköterskan. Blev lite orolig för att det skulle bli infekterat, var ju med om en sådan incident för några år sedan när jag hade bitit mig själv i armen, då fick jag ett illa infekterat sår. Det var lite halvjobbigt att berätta för vårdpersonalen att det där bettet... eeh, människobettet... jo att det hade orsakats av min egen jävla käft.
Så kontentan av detta, gott folk, är nämligen denna; tändare är farliga prylar! Bär man hand på sin egen kropp medelst dessa moderna tortyrredskap så kan man få betala för det lång tid efteråt. Inget jag rekommenderar alltså.
Detta var min extremt personliga och säkert smått äcklande historia för denna dag. Men jag står för den och sedan får ni göra vad fan ni vill. Klart slut!
Ditten och datten
Ja då var det väl dags för en liten uppdatering om mitt menlösa liv... Haha, skämt åsido. Men jag brukar glömma blogga, eller så orkar jag helt enkelt inte. Lite olika det där. Jaja.
I söndags var jag på Liseberg, det var najs fast det var väldigt mycket folk. Man hann inte åka så mycket som man skulle vilja. Åkte dock den där nya, AtmosFear. Blev lite besviken på den, den kändes ganska lam. Men det var fin utsikt uppe på 146 meters höjd! Jag spelade upp cirka 70 spänn på chokladhjulen, men kammade naturligtvis noll. Vad hade jag väntat mig? Jag vinner aldrig.
Jag har även hunnit börja i en ADHD-grupp på öppenpsyk i Strömstad. Den startade igår och ska vara en gång i veckan, 20 gånger totalt. Upplägget är lite grann som i DBT, man går utefter en speciell manual och man får hemuppgifter. Jag tyckte att det kändes väldigt positivt och jag vill definitivt fortsätta. Hoppas bara att jag kommer att kunna gå varje gång, och att inte jobbet ska sätta några käppar i hjulet.
För jobbet ja! I dag fick jag veta att Munkedals bibliotek vill anställa mig i ett halvår. Stort happyface där kan jag ju säga! Vet ännu inte hur många timmar det kommer att bli, men det lär röra sig om ett par dagar i veckan, minst.
På måndag, klockan åtta till tolv, ska jag vara med på ett planeringsmöte. Bibliotekschefen frågade om jag ville närvara, för hon tyckte att det kunde vara nyttigt. Självklart. Ska bli lite spännande faktiskt. Då får man väl reda på mer om det här med anställningen. Jag är verkligen jätteglad att jag nu vet att jag kommer ha ett jobb ett tag framöver. Man ska absolut vara nöjd för det jobb man kan få, och tacka och ta emot. Det där med arbete är ju inte alltid så lätt. Pendlingen på cirka fyra mil enkel väg, får jag lösa på något sätt. En sak som är bra är att mamma bor i Dingle, därifrån är det jättenära till Munkedal. Och det där med lägenhet ligger jag lågt med för tillfället, jag tänker mycket på hästarna och skötseln av dem. Jag måste ju ha möjlighet att vara i stallet dagligen, de sköter sig inte själva precis. Och nu vid månadsskiftet så flyttar syrran till en lägenhet inne i Grebbestad, vilket innebär att hon får sämre tillgång till stallet. Visserligen är det bara sex kilometer och hon kör bil, men ändå. Det kommer bli noggrannare med uppdelningen av rutinerna oss emellan. Det blir nog åtskilliga morgnar som jag ensam får ta hand om utsläpp och morgonfodring. Och visst, är jag hemma så är det ju inga problem.
Faktum är att vi nu ikväll har släppt in hästarna. De får nu stå säsongens första natt på stall. Vädret är totalpissigt med regn och blåst, markerna är hur sura som helst. Jag tror hästarna blev glada över att få komma in i torra boxar och käka hö. Dessutom har Havanna dragit på sig en liten förkylning. Hon hostar en del och hade en aningens feber häromdagen. Stackaren. Jaja, i morgon bitti blir det jag som får släpa mig upp ur bingen för att släppa ut de små krakarna! Får verkligen se till att jag lyckas gå upp runt sjusnåret i alla fall. Nu när jag är ledig mest hela dagarna så blir jag rätt lat. Det är farligt lätt att sova till tolv. Känns inte alls bra... Nu ska det bli ändring på det, wish me luck!
I söndags var jag på Liseberg, det var najs fast det var väldigt mycket folk. Man hann inte åka så mycket som man skulle vilja. Åkte dock den där nya, AtmosFear. Blev lite besviken på den, den kändes ganska lam. Men det var fin utsikt uppe på 146 meters höjd! Jag spelade upp cirka 70 spänn på chokladhjulen, men kammade naturligtvis noll. Vad hade jag väntat mig? Jag vinner aldrig.
Jag har även hunnit börja i en ADHD-grupp på öppenpsyk i Strömstad. Den startade igår och ska vara en gång i veckan, 20 gånger totalt. Upplägget är lite grann som i DBT, man går utefter en speciell manual och man får hemuppgifter. Jag tyckte att det kändes väldigt positivt och jag vill definitivt fortsätta. Hoppas bara att jag kommer att kunna gå varje gång, och att inte jobbet ska sätta några käppar i hjulet.
För jobbet ja! I dag fick jag veta att Munkedals bibliotek vill anställa mig i ett halvår. Stort happyface där kan jag ju säga! Vet ännu inte hur många timmar det kommer att bli, men det lär röra sig om ett par dagar i veckan, minst.
På måndag, klockan åtta till tolv, ska jag vara med på ett planeringsmöte. Bibliotekschefen frågade om jag ville närvara, för hon tyckte att det kunde vara nyttigt. Självklart. Ska bli lite spännande faktiskt. Då får man väl reda på mer om det här med anställningen. Jag är verkligen jätteglad att jag nu vet att jag kommer ha ett jobb ett tag framöver. Man ska absolut vara nöjd för det jobb man kan få, och tacka och ta emot. Det där med arbete är ju inte alltid så lätt. Pendlingen på cirka fyra mil enkel väg, får jag lösa på något sätt. En sak som är bra är att mamma bor i Dingle, därifrån är det jättenära till Munkedal. Och det där med lägenhet ligger jag lågt med för tillfället, jag tänker mycket på hästarna och skötseln av dem. Jag måste ju ha möjlighet att vara i stallet dagligen, de sköter sig inte själva precis. Och nu vid månadsskiftet så flyttar syrran till en lägenhet inne i Grebbestad, vilket innebär att hon får sämre tillgång till stallet. Visserligen är det bara sex kilometer och hon kör bil, men ändå. Det kommer bli noggrannare med uppdelningen av rutinerna oss emellan. Det blir nog åtskilliga morgnar som jag ensam får ta hand om utsläpp och morgonfodring. Och visst, är jag hemma så är det ju inga problem.
Faktum är att vi nu ikväll har släppt in hästarna. De får nu stå säsongens första natt på stall. Vädret är totalpissigt med regn och blåst, markerna är hur sura som helst. Jag tror hästarna blev glada över att få komma in i torra boxar och käka hö. Dessutom har Havanna dragit på sig en liten förkylning. Hon hostar en del och hade en aningens feber häromdagen. Stackaren. Jaja, i morgon bitti blir det jag som får släpa mig upp ur bingen för att släppa ut de små krakarna! Får verkligen se till att jag lyckas gå upp runt sjusnåret i alla fall. Nu när jag är ledig mest hela dagarna så blir jag rätt lat. Det är farligt lätt att sova till tolv. Känns inte alls bra... Nu ska det bli ändring på det, wish me luck!
Fan ta den där jävla rubriken
Och så liksom samlar det ihop sig igen, till en isande hård och taggig klump som plötsligt vräker sig emot mig. Allt det där. Livet blir med ens fientligt inställt. Vardagen viskar om en annalkande katastrof. Om smärta. Om skuld. Om skam. Och om att jag trätt över gränsen. Jag har vistats där jag inte får. Och inte kan. För om jag trotsar lagarna så kommer jag att dömas och straffas.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; människan glömmer så förbannat fort.
Människan är en patetisk livsform. Jag skäms ofta över att tillhöra detta beklämmande släkte av däggdjur. Om jag kunde så skulle jag förvandla mig till en häst. Fast med den känslan jag har i min kropp just nu så skulle det snarast passa bäst om jag transformerades till en krälande snigel.
Efter regn kommer solsken. Jo visst, det gör det. Men förhållandet måste även vara det motsatta, annars faller det på sin egen logik. Efter solsken kommer regn. För så är det också alltid. Det där jävla solskenet kan ju inte vara för evigt. Det måste även komma en natt efter en dag, och så vidare.
Mitt må-bra-konto har nog övertrasserats nu. And it's payback time. Dags att gräva ner sig i myllan och böka runt bland självförakt, inre oro, tristess och meningslöshetskänslor. För att jag vill? Åh nej, den som i sin enfald får för sig att jag av egen fri vilja skulle vistas i själens mörker får allt tänka om.
Skulle du känna dig frestad att hugga av dig ena armen, sådär på skoj eller enbart för att känna hur det känns? Skulle du skära av dig öronen bara för att få uppmärksamhet? Nej, jag trodde inte det. Och jag drabbas inte av depressivitet och ångest bara för att folk ska titta och lyssna på mig. Jag väljer inte att må psykiskt dåligt.
Så, är vi överens nu?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; människan glömmer så förbannat fort.
Människan är en patetisk livsform. Jag skäms ofta över att tillhöra detta beklämmande släkte av däggdjur. Om jag kunde så skulle jag förvandla mig till en häst. Fast med den känslan jag har i min kropp just nu så skulle det snarast passa bäst om jag transformerades till en krälande snigel.
Efter regn kommer solsken. Jo visst, det gör det. Men förhållandet måste även vara det motsatta, annars faller det på sin egen logik. Efter solsken kommer regn. För så är det också alltid. Det där jävla solskenet kan ju inte vara för evigt. Det måste även komma en natt efter en dag, och så vidare.
Mitt må-bra-konto har nog övertrasserats nu. And it's payback time. Dags att gräva ner sig i myllan och böka runt bland självförakt, inre oro, tristess och meningslöshetskänslor. För att jag vill? Åh nej, den som i sin enfald får för sig att jag av egen fri vilja skulle vistas i själens mörker får allt tänka om.
Skulle du känna dig frestad att hugga av dig ena armen, sådär på skoj eller enbart för att känna hur det känns? Skulle du skära av dig öronen bara för att få uppmärksamhet? Nej, jag trodde inte det. Och jag drabbas inte av depressivitet och ångest bara för att folk ska titta och lyssna på mig. Jag väljer inte att må psykiskt dåligt.
Så, är vi överens nu?
Kallblodsutställningen
Min älskade Linda har skött sig fantastiskt bra, jag är otroligt stolt över min underbara och fina häst!
Kallblodsutställningen i lördags blev en succé, det kunde knappast ha gått bättre. På morgonen fungerade lastningen riktigt fint, det tog cirka 20 minuter och sedan stod en snäll Linda lugnt och fint inne i transporten. På vägen ner trampade hon visserligen runt en del, men hon är ju inte alls van att transporteras heller. Väl framme på området var hon nyfiken och full av energi, naturligtvis. Men hon var fin att hantera och jag kände mig inte alls nervös, konstigt nog. Jag var full av självförtroende och hade en bra känsla i magen.
Uppställning och visning framför domaren gick som smort. Dock kanske Linda kunde ha sprungit på lite, lite bättre i traven. Men det tar jag själv på mig hela ansvaret för! När domaren bedömt alla fem hästar i klassen ökade så spänningen. Jag fick knalla in bakom två andra hästar, det betydde alltså att Linda placerat sig på tredje plats. Trea av fem stycken var ett jättebra resultat tycker jag! Jag kom dit helt utan förväntningar eller aningar om hur Linda skulle bedömas eller placeras. Det var förstås fruktansvärt intressant att höra omdömena och poängen. Dessa löd så här:
"Typ: Välproportionerlig. Poäng 7. Huvud, hals, bål och kors: Välansatt hals, naturlig resning, djup i bål och bog, kort manke, långt välmusklat kors. Poäng 8. Extremiteter och deras korrekthet: Nöjaktigt korrekt. Poäng 8. Rörelse i skritt: Vägvinnande med god takt. Poäng 8. Rörelse i trav: Energisk, något markbunden. Poäng 7."
Jag är supernöjd! Mycket fina ord fick alltså min häst. Det var otroligt kul och intressant att få en bedömning av henne, jag hade ju aldrig visat henne innan. Resultatet blev 38 poäng, och det är inte alls dåligt, det innebär klass I. Finfina grejer! Jag har ett klass I-sto! Känns underbart.
Och Linda skötte sig så fint hela tiden, jag är verkligen en stolt och nöjd hästägare. Jag fick dessutom beröm av domaren, för att jag visade på ett bra sätt. Mycket roligt att höra! Har även fått reda på att Linda är av en väldigt ovanlig stostam och därför bör avlas på. Så nu kan jag säga att mitt hopp om en liten Linda-bäbis har börjat gro igen... Jag försökte ju 2006, då var hon hos hingst. Tyvärr tog det sig inte och något föl blev det aldrig. Jag har aldrig försökt få henne dräktig efter det. Nästa år fyller hon 15 år, men det är inte för sent. Dock blir det svårare att få dem dräktiga ju äldre de blir, men vem vet? Det tål att tänkas på.
Hur som helst, här kommer i alla fall en bild från utställningen. Fler hoppas jag att kunna lägga upp lite senare. Men visst är min häst otroligt tjusig?!
Kallblodsutställningen i lördags blev en succé, det kunde knappast ha gått bättre. På morgonen fungerade lastningen riktigt fint, det tog cirka 20 minuter och sedan stod en snäll Linda lugnt och fint inne i transporten. På vägen ner trampade hon visserligen runt en del, men hon är ju inte alls van att transporteras heller. Väl framme på området var hon nyfiken och full av energi, naturligtvis. Men hon var fin att hantera och jag kände mig inte alls nervös, konstigt nog. Jag var full av självförtroende och hade en bra känsla i magen.
Uppställning och visning framför domaren gick som smort. Dock kanske Linda kunde ha sprungit på lite, lite bättre i traven. Men det tar jag själv på mig hela ansvaret för! När domaren bedömt alla fem hästar i klassen ökade så spänningen. Jag fick knalla in bakom två andra hästar, det betydde alltså att Linda placerat sig på tredje plats. Trea av fem stycken var ett jättebra resultat tycker jag! Jag kom dit helt utan förväntningar eller aningar om hur Linda skulle bedömas eller placeras. Det var förstås fruktansvärt intressant att höra omdömena och poängen. Dessa löd så här:
"Typ: Välproportionerlig. Poäng 7. Huvud, hals, bål och kors: Välansatt hals, naturlig resning, djup i bål och bog, kort manke, långt välmusklat kors. Poäng 8. Extremiteter och deras korrekthet: Nöjaktigt korrekt. Poäng 8. Rörelse i skritt: Vägvinnande med god takt. Poäng 8. Rörelse i trav: Energisk, något markbunden. Poäng 7."
Jag är supernöjd! Mycket fina ord fick alltså min häst. Det var otroligt kul och intressant att få en bedömning av henne, jag hade ju aldrig visat henne innan. Resultatet blev 38 poäng, och det är inte alls dåligt, det innebär klass I. Finfina grejer! Jag har ett klass I-sto! Känns underbart.
Och Linda skötte sig så fint hela tiden, jag är verkligen en stolt och nöjd hästägare. Jag fick dessutom beröm av domaren, för att jag visade på ett bra sätt. Mycket roligt att höra! Har även fått reda på att Linda är av en väldigt ovanlig stostam och därför bör avlas på. Så nu kan jag säga att mitt hopp om en liten Linda-bäbis har börjat gro igen... Jag försökte ju 2006, då var hon hos hingst. Tyvärr tog det sig inte och något föl blev det aldrig. Jag har aldrig försökt få henne dräktig efter det. Nästa år fyller hon 15 år, men det är inte för sent. Dock blir det svårare att få dem dräktiga ju äldre de blir, men vem vet? Det tål att tänkas på.
Hur som helst, här kommer i alla fall en bild från utställningen. Fler hoppas jag att kunna lägga upp lite senare. Men visst är min häst otroligt tjusig?!
Words of truth
Du älskar inte en häst för att den är vacker, den är vacker för att du älskar den.
I morgon är det dags för kallblodsutställningen. Önska mig och Linda lycka till! <3
Men kom ihåg; man åker alltid hem med samma fina häst som man kom dit med, oavsett resultatet.
I morgon är det dags för kallblodsutställningen. Önska mig och Linda lycka till! <3
Men kom ihåg; man åker alltid hem med samma fina häst som man kom dit med, oavsett resultatet.
