Presentation
Ja, jag tänkte att det kanske skulle vara på sin plats med en liten presentation av mig själv. Jag har ju inte direkt berättat vem jag är, min bakgrund och sådant, tror jag. Så jag kan väl ta det lite kort, vem jag egentligen är! Hehe.
Född den 18:e februari 1984 är jag, alltså en vattuman. Jag är född och uppvuxen i Bohuslän och är således en riktig bohusläning som älskar den bohuslänska dialekten! Jag tror tyvärr att jag tappar en hel del av min dialekt nu när jag har flyttat till Borås, men jag märker att den blir väldigt tydlig igen när jag är hemma i Grebbestad och hälsar på. Ja, hur som helst. Jag har alltid bott ute på landet och haft en väldig massa olika djur. Jag började på ridskola som femåring och har alltsedan dess varit fast, och är fortfarande en äkta hästnörd. När jag var tolv år skaffades den första egna hästen, ett envist haflingersto. Henne kämpade jag en massa med, och till slut blev det jag som var ledare, inte hästen. Därefter rullade det på, hästar köptes och såldes. Inte så fasligt många, men några stycken har kommit och gått. Wille är däremot kvar, han har stått här på gården i snart elva år. Linda, mitt nordsvenska sto, köpte jag i februari 2005. Hon är en väldigt speciell dam som vet vad hon vill (och inte vill), och tål inte att hanteras hur som helst. Ändå är hon otroligt snäll och arbetsvillig, men ganska känslig och fortfarande inte 100% trafiksäker. Men nu var det inte hästarna jag skulle presentera... eller?! Förutom Linda och Wille står syrrans unghäst, haflingerstoet Havanna, på gården. Gården är alltså min farfars gård och ligger ungefär 500 meter från min pappas hus.
Jag skulle tro att jag haft en väldigt vanlig och normal uppväxt, inga större konstigheter. Att jag alltid känt mig annorlunda och lite utanför är en annan sak, men inget som har direkt förstört mitt liv eller vad man ska säga... När jag var 17 eller 18 år, så skildes mina föräldrar och jag bodde kvar i huset, hos pappa. Där bodde jag fram till i slutet av augusti detta året, då jag ju flyttade till en egen liten studentlägenhet i Borås.
På gymnasiet gick jag naturbruk med inriktning trädgård, fast det var från början tänkt att jag skulle gå hästhållning. Började på det, men insåg snart att jag inte ville ha hästarna som både yrke och hobby. Jag tog studenten med viss möda, jag var extremt skoltrött och hade börjat må dåligt psykiskt. Jag hade börjat skada mig själv så smått och hade panikångest med agorafobiska attacker. Det kändes dock bättre efter studenten och jag jobbade extra med att städa på en hotell- och konferensanläggning. Vardagen gick i sin takt, men jag mådde inte helt bra. Det var lite upp och ner, men när jag var 20 (tror jag) så kände jag att det inte funkade längre. Jag sökte hjälp på vårdcentralen, jag fick antidepressiva mediciner och en kurator att prata med. Tyckte väl ändå att det gav ett halvbra resultat, jag blev trots allt sämre sedan, allt eftersom.
Jag remitterades till vuxenpsykiatriska öppenvårdsmottagningen, och där har jag varit kvar sedan dess. Det var 2005, om jag inte minns fel. Eller så var det 2004. Vem håller stenhård koll? Jag har svårt att minnas vissa saker, i synnerhet sådant som rör de där åren mellan 19 och 24 ungefär.
Jag var i alla fall sjukskriven mycket och länge, det gick i olika perioder. Däremellan jobbade jag, men det blev att jag orkade allt mindre. Jag var deprimerad och hade panikångest, och annan ångest också för den delen. Mitt självskadebeteende blev allt allvarligare och jag skar mig allt mer och allt oftare. Det blev mitt missbruk, mitt sätt att hantera ångesten.
Livet rullade på, emellanåt pluggade jag enstaka kurser på Komvux, men jag mådde aldrig helt bra och jag blev snabbt trött. Min ork var helt enkelt inte vad den borde. Jag gick i olika slags samtalsterapi och jag åt olika mediciner. Jag bytte sort på antidepressiva flera gånger, jag tog insomningstabletter, sömntabletter och olika ångestdämpande och lättare lugnande. Jag fick börja i DBT, dialektisk beteendeterapi, eftersom jag hade ett såpass svårt självskadebeteende och var väldigt destruktiv. Den terapiformen kändes jobbig i början och det var svårt att hitta motivationen och orken, men det blev bättre allt eftersom. Jag fortsatte i DBT-grupp i flera år, fyra omgångar gick jag! Det gav verkligen resultat, alla färdigheter vi lärde oss blev integrerade i mig och mitt sätt att tänka, så jag är innerligt tacksam över att ha fått chansen att gå i den terapin.
Dock var det ju några väldigt mörka och kaotiska år. Jag svängde väldigt i humör och mående, jag var allt annat än stabil. Under 2006 tog jag mina första överdoser av tabletter ihop med alkohol, jag hamnade på intensiven. Natten till julafton 2006 tog jag min andra överdos. Jag vaknade upp sent på julaftons eftermiddag, på den akutpsykiatriska avdelningen 55 på NÄL. Det gav mig ångest om något, jag skämdes så otroligt mycket, jag hade ju förstört julen för hela min familj. Jag var kvar ett par dagar, sedan krävde jag att bli utskriven. Det nyåret var nog det sämsta jag upplevt. Bara ett par, tre dagar in på det nya året kände jag att det bara inte gick. Jag höll på att falla totalt. Min fasad hade rämnat helt och med mina sista krafter sa jag till min terapeut att jag måste läggas in igen, på sluten avdelning. Nu, annars slutar jag nog som död inom en snar framtid. Så jag blev inlagd och stannade där i ungefär en och en halv månad, med några mer eller mindre misslyckade permissioner däremellan.
Under tiden jag var inlagd mixtrades det en del med mediciner, men varken jag eller läkarna var helt nöjda med enbart mediciner, så jag blev tillfrågad om jag ville testa ECT, alltså elbehandling. Jag var lite tveksam, men var ändå såpass uppgiven och tänkte att det inte skulle skada att prova. Vad som helst egentligen, bara jag skulle få huvudet över ytan igen. Jag var verkligen nere på den totala botten, längst ner i en avgrundsdjup depression med fruktansvärt mycket självdestruktivitet. Jag fick åtta stycken ECT-behandlingar totalt, jag ville ha fler men läkarna sa att det inte var någon idé. Jag svarade inte så bra på behandlingen, men efter ett tag så tyckte jag ändå att jag kände att de hade gjort någon nytta. Jag skrevs i alla fall ut, och fortsatte med medicin och DBT hemma i öppenvården.
Därefter har det gått upp och ner. Det blev mer självskador, fler överdoser. Jag gjorde en väldigt allvarlig vid påsken 2007. Då var det ändå inte alkohol inblandat, men jag låg på intensiven ett par dygn. Läkarna sa att jag hade haft en väldig tur, jag hade varit en hårsmån från döden. Det skrämde mig, men ändå har jag tagit flera överdoser efter det. Sju stycken totalt, tror jag att det är.
Nog talat om detta. Sommaren/hösten 2008 fick jag äntligen min "riktiga" diagnos, efter att jag hade krävt en grundlig utredning för både ADHD och borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning). Jag trodde aldrig helt på att jag hade borderline, som läkarna menade. Jag började fundera på ADHD och det kändes mer rimligt. Mycket riktigt, jag fick diagnosen ADHD. Att få det först som 24-åring är ganska konstigt. Men det var en otrolig lättnad, det kändes som om jag fick svar på alla mina frågor, jag fick en förklaring till varför mycket hade blivit som det blivit. Vad som var grundorsaken till mina problem och mitt mående. Jag fick nu äntligen rätt behandling och det började snabbt att gå i rätt riktning.
Jag tänker fortsätta skriva om min ADHD och vad som har hänt sedan jag fick diagnosen, men inte just nu. Det blev ett väldigt långt inlägg nu. Om du har orkat läsa hela, grattis till dig!
Född den 18:e februari 1984 är jag, alltså en vattuman. Jag är född och uppvuxen i Bohuslän och är således en riktig bohusläning som älskar den bohuslänska dialekten! Jag tror tyvärr att jag tappar en hel del av min dialekt nu när jag har flyttat till Borås, men jag märker att den blir väldigt tydlig igen när jag är hemma i Grebbestad och hälsar på. Ja, hur som helst. Jag har alltid bott ute på landet och haft en väldig massa olika djur. Jag började på ridskola som femåring och har alltsedan dess varit fast, och är fortfarande en äkta hästnörd. När jag var tolv år skaffades den första egna hästen, ett envist haflingersto. Henne kämpade jag en massa med, och till slut blev det jag som var ledare, inte hästen. Därefter rullade det på, hästar köptes och såldes. Inte så fasligt många, men några stycken har kommit och gått. Wille är däremot kvar, han har stått här på gården i snart elva år. Linda, mitt nordsvenska sto, köpte jag i februari 2005. Hon är en väldigt speciell dam som vet vad hon vill (och inte vill), och tål inte att hanteras hur som helst. Ändå är hon otroligt snäll och arbetsvillig, men ganska känslig och fortfarande inte 100% trafiksäker. Men nu var det inte hästarna jag skulle presentera... eller?! Förutom Linda och Wille står syrrans unghäst, haflingerstoet Havanna, på gården. Gården är alltså min farfars gård och ligger ungefär 500 meter från min pappas hus.
Jag skulle tro att jag haft en väldigt vanlig och normal uppväxt, inga större konstigheter. Att jag alltid känt mig annorlunda och lite utanför är en annan sak, men inget som har direkt förstört mitt liv eller vad man ska säga... När jag var 17 eller 18 år, så skildes mina föräldrar och jag bodde kvar i huset, hos pappa. Där bodde jag fram till i slutet av augusti detta året, då jag ju flyttade till en egen liten studentlägenhet i Borås.
På gymnasiet gick jag naturbruk med inriktning trädgård, fast det var från början tänkt att jag skulle gå hästhållning. Började på det, men insåg snart att jag inte ville ha hästarna som både yrke och hobby. Jag tog studenten med viss möda, jag var extremt skoltrött och hade börjat må dåligt psykiskt. Jag hade börjat skada mig själv så smått och hade panikångest med agorafobiska attacker. Det kändes dock bättre efter studenten och jag jobbade extra med att städa på en hotell- och konferensanläggning. Vardagen gick i sin takt, men jag mådde inte helt bra. Det var lite upp och ner, men när jag var 20 (tror jag) så kände jag att det inte funkade längre. Jag sökte hjälp på vårdcentralen, jag fick antidepressiva mediciner och en kurator att prata med. Tyckte väl ändå att det gav ett halvbra resultat, jag blev trots allt sämre sedan, allt eftersom.
Jag remitterades till vuxenpsykiatriska öppenvårdsmottagningen, och där har jag varit kvar sedan dess. Det var 2005, om jag inte minns fel. Eller så var det 2004. Vem håller stenhård koll? Jag har svårt att minnas vissa saker, i synnerhet sådant som rör de där åren mellan 19 och 24 ungefär.
Jag var i alla fall sjukskriven mycket och länge, det gick i olika perioder. Däremellan jobbade jag, men det blev att jag orkade allt mindre. Jag var deprimerad och hade panikångest, och annan ångest också för den delen. Mitt självskadebeteende blev allt allvarligare och jag skar mig allt mer och allt oftare. Det blev mitt missbruk, mitt sätt att hantera ångesten.
Livet rullade på, emellanåt pluggade jag enstaka kurser på Komvux, men jag mådde aldrig helt bra och jag blev snabbt trött. Min ork var helt enkelt inte vad den borde. Jag gick i olika slags samtalsterapi och jag åt olika mediciner. Jag bytte sort på antidepressiva flera gånger, jag tog insomningstabletter, sömntabletter och olika ångestdämpande och lättare lugnande. Jag fick börja i DBT, dialektisk beteendeterapi, eftersom jag hade ett såpass svårt självskadebeteende och var väldigt destruktiv. Den terapiformen kändes jobbig i början och det var svårt att hitta motivationen och orken, men det blev bättre allt eftersom. Jag fortsatte i DBT-grupp i flera år, fyra omgångar gick jag! Det gav verkligen resultat, alla färdigheter vi lärde oss blev integrerade i mig och mitt sätt att tänka, så jag är innerligt tacksam över att ha fått chansen att gå i den terapin.
Dock var det ju några väldigt mörka och kaotiska år. Jag svängde väldigt i humör och mående, jag var allt annat än stabil. Under 2006 tog jag mina första överdoser av tabletter ihop med alkohol, jag hamnade på intensiven. Natten till julafton 2006 tog jag min andra överdos. Jag vaknade upp sent på julaftons eftermiddag, på den akutpsykiatriska avdelningen 55 på NÄL. Det gav mig ångest om något, jag skämdes så otroligt mycket, jag hade ju förstört julen för hela min familj. Jag var kvar ett par dagar, sedan krävde jag att bli utskriven. Det nyåret var nog det sämsta jag upplevt. Bara ett par, tre dagar in på det nya året kände jag att det bara inte gick. Jag höll på att falla totalt. Min fasad hade rämnat helt och med mina sista krafter sa jag till min terapeut att jag måste läggas in igen, på sluten avdelning. Nu, annars slutar jag nog som död inom en snar framtid. Så jag blev inlagd och stannade där i ungefär en och en halv månad, med några mer eller mindre misslyckade permissioner däremellan.
Under tiden jag var inlagd mixtrades det en del med mediciner, men varken jag eller läkarna var helt nöjda med enbart mediciner, så jag blev tillfrågad om jag ville testa ECT, alltså elbehandling. Jag var lite tveksam, men var ändå såpass uppgiven och tänkte att det inte skulle skada att prova. Vad som helst egentligen, bara jag skulle få huvudet över ytan igen. Jag var verkligen nere på den totala botten, längst ner i en avgrundsdjup depression med fruktansvärt mycket självdestruktivitet. Jag fick åtta stycken ECT-behandlingar totalt, jag ville ha fler men läkarna sa att det inte var någon idé. Jag svarade inte så bra på behandlingen, men efter ett tag så tyckte jag ändå att jag kände att de hade gjort någon nytta. Jag skrevs i alla fall ut, och fortsatte med medicin och DBT hemma i öppenvården.
Därefter har det gått upp och ner. Det blev mer självskador, fler överdoser. Jag gjorde en väldigt allvarlig vid påsken 2007. Då var det ändå inte alkohol inblandat, men jag låg på intensiven ett par dygn. Läkarna sa att jag hade haft en väldig tur, jag hade varit en hårsmån från döden. Det skrämde mig, men ändå har jag tagit flera överdoser efter det. Sju stycken totalt, tror jag att det är.
Nog talat om detta. Sommaren/hösten 2008 fick jag äntligen min "riktiga" diagnos, efter att jag hade krävt en grundlig utredning för både ADHD och borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning). Jag trodde aldrig helt på att jag hade borderline, som läkarna menade. Jag började fundera på ADHD och det kändes mer rimligt. Mycket riktigt, jag fick diagnosen ADHD. Att få det först som 24-åring är ganska konstigt. Men det var en otrolig lättnad, det kändes som om jag fick svar på alla mina frågor, jag fick en förklaring till varför mycket hade blivit som det blivit. Vad som var grundorsaken till mina problem och mitt mående. Jag fick nu äntligen rätt behandling och det började snabbt att gå i rätt riktning.
Jag tänker fortsätta skriva om min ADHD och vad som har hänt sedan jag fick diagnosen, men inte just nu. Det blev ett väldigt långt inlägg nu. Om du har orkat läsa hela, grattis till dig!
Kommentarer
Trackback
