Svängningar
De senaste dagarna har verkligen varit fulla av svängningar. Från förtvivlan och stark ångest, till förväntan och lättnad. Det har gått upp och ner och emellanåt har jag nästan trott att jag höll på att tappa bort mig själv och förlora fotfästet i tillvaron.
Sent på lördagskvällen fann jag mig själv traskandes till psykakuten efter att i princip ha börjat klösa och klättra på väggarna. Nej, inte bokstavligt, men det kändes som om jag helst ville krypa ur mitt eget skinn, försvinna från mig själv en stund. Ångesten, den lömska besten, höll på att grundlura mig och locka mig in i sitt stora gap, kasta mig ner i sin käft med stora och vassa huggtänder. Han försökte att med full kraft snärja mig i mitt eget nät, mitt vaga men inte helt utsuddade gamla tankemönster, mitt självbedrägeri och min verklighetsförvrängning.
Denna gången lyckades jag övermanna Ångesten, jag knockade honom medvetslös till slut. Men han är inte förintad, han är bara försvagad och tystad för denna gången. Men jag är fast besluten att hålla honom stången, han ska inte tillåtas att tränga sig på och tvinga mig att ge honom så stort utrymme. Jag vill inte ha Ångesten i mitt liv, han har förstört så mycket redan.
Jag träffade en bra läkare. Det är faktiskt ganska ovanligt. Han tog sig tid, han engagerade sig. Och allra viktigast; han lyssnade. Tålmodigt. Länge. Han frågade, men han lät mig berätta. Jag öppnade mig, jag vågade, jag tillät mig. För första gången känner jag också en stark tillit till psykakuten. Än tryggare känns det att ha den på ett så bekvämt avstånd. Jag kan gå dit, och jag vågar gå dit. Jag vågar ringa och störa, jag vågar säga till, jag vågar be om hjälp.
Jag har lyckats klara mig ur denna prövning, jag vann över självskadetankarna. Jag är stolt och glad över att jag inte lät det gamla missbruket slå igenom. Det var över ett år sedan jag lät den hemska Ångesten tvinga mig att sarga min kropp, låta mitt blod rinna, få mina tankar och känslor att förvrängas så till den milda grad att jag till slut trodde att de kom från mig själv. Ångesten ska inte få min energi, mitt jag, min styrka. Jag ska fortsätta att kämpa med alla medel som finns.
Sent på lördagskvällen fann jag mig själv traskandes till psykakuten efter att i princip ha börjat klösa och klättra på väggarna. Nej, inte bokstavligt, men det kändes som om jag helst ville krypa ur mitt eget skinn, försvinna från mig själv en stund. Ångesten, den lömska besten, höll på att grundlura mig och locka mig in i sitt stora gap, kasta mig ner i sin käft med stora och vassa huggtänder. Han försökte att med full kraft snärja mig i mitt eget nät, mitt vaga men inte helt utsuddade gamla tankemönster, mitt självbedrägeri och min verklighetsförvrängning.
Denna gången lyckades jag övermanna Ångesten, jag knockade honom medvetslös till slut. Men han är inte förintad, han är bara försvagad och tystad för denna gången. Men jag är fast besluten att hålla honom stången, han ska inte tillåtas att tränga sig på och tvinga mig att ge honom så stort utrymme. Jag vill inte ha Ångesten i mitt liv, han har förstört så mycket redan.
Jag träffade en bra läkare. Det är faktiskt ganska ovanligt. Han tog sig tid, han engagerade sig. Och allra viktigast; han lyssnade. Tålmodigt. Länge. Han frågade, men han lät mig berätta. Jag öppnade mig, jag vågade, jag tillät mig. För första gången känner jag också en stark tillit till psykakuten. Än tryggare känns det att ha den på ett så bekvämt avstånd. Jag kan gå dit, och jag vågar gå dit. Jag vågar ringa och störa, jag vågar säga till, jag vågar be om hjälp.
Jag har lyckats klara mig ur denna prövning, jag vann över självskadetankarna. Jag är stolt och glad över att jag inte lät det gamla missbruket slå igenom. Det var över ett år sedan jag lät den hemska Ångesten tvinga mig att sarga min kropp, låta mitt blod rinna, få mina tankar och känslor att förvrängas så till den milda grad att jag till slut trodde att de kom från mig själv. Ångesten ska inte få min energi, mitt jag, min styrka. Jag ska fortsätta att kämpa med alla medel som finns.
Kommentarer
Trackback
