Awesomeness!
Jag är så OTROLIGT nöjd och stolt över mig själv! Hämtade ut den rättade salstentan från 29 oktober i dag, mitt resultat var över förväntan. Roligt var att när jag först kollade på den totala poängen så trodde jag att det stod 14,5 poäng för det var slarvigt skrivet (typiskt lärare, haha). Jag blev skitglad och tyckte att det var jättebra. Men när jag en stund senare satte mig ner och kollade igenom tentan och räknade ihop delpoängen så stämde det inte. Kollade närmare på framsidan, jag hade sett fel, för det stod ju 16,5 poäng! Shit, då fattade jag att jag hade gjort riktigt bra ifrån mig. Max var 19 poäng, godkänt 10. Det jag blev mest förvånad över var nog ändå att de frågorna som kunde ge max 5 poäng vardera hade blivit full pott på! Jag hade alltså fått 5 av 5 möjliga på båda de "stora" frågorna. Jösses... Jag har gått runt som i ett lyckorus efter att jag fått reda på mitt resultat! Jag hade en bra feeling när jag skrev och sådär, trodde med största säkerhet att jag skulle bli godkänd, men att jag skulle prestera så här bra, det vågade jag inte hoppas på.
Nu har jag fått en riktig energikick och blivit grymt motiverad! När man märker hur otroligt bra man kan prestera, hur mycket man faktiskt kan om man bara vill, det gör att allt slit, alla tårar och tandagnisslan, all ångest, att det är värt det. Den bekräftelse man får gör att självförtroendet skjuter i höjden och man blir mer taggad än någonsin att fortsätta kämpa, plugga och ge sig sjutton på att man kan fixa vad som helst bara man går in för det. Så mycket energi och tid jag ändå lade ner på att plugga inför den här tentan, trots att jag hela tiden hade ångest för att jag tyckte att jag pluggade för lite och att jag inte hann lusläsa alla texter.
Det finns säkert de som tycker att jag är skrytsam, mallig och alltför självsäker. Men det skiter jag TOTALT i. Jag vet att jag har enorma resurser, att jag är kapabel att prestera väldigt bra, och jag tänker banne mig inte be om ursäkt för det. Jag är inte alltid så här säker på mig själv, och när jag väl har den där härliga känslan av att man kan klara allt, då ska jag minsann passa på att njuta av den. Jag kämpar hela tiden, med mig själv och mot mig själv, och är det något viktigt jag har lärt mig så är det att alltid tro på mig själv. Jag tänker inte låta folk trampa på mig och få mig att känna mig mindervärdig, nej jag vet att jag är värd alla mina framgångar för jag har inte fått dem gratis. Visst har jag medfödda talanger, men jag måste ändå arbeta enormt hårt. Jag är värd att vara stolt och nöjd, jag har rätt till det. Har man slitit och jobbat så ska man sträcka på sig och säga till sig själv och omvärlden, att det här gjorde jag fan så bra.
Jag tänker som så att de människor som stör sig att jag tycker att jag själv är bra, de är bara avundsjuka. De är osäkra och missnöjda och skulle själva vilja kunna prestera och stå upp och vara stolta. Men varför gör de inte det då? Ja, i många fall är det nog för att de sitter och väntar på att andra ska göra jobbet åt dem. Att saker och ting liksom fixar sig själva utan att de behöver anstränga sig. Med den inställningen kommer man ingenstans, sorry folkens! Var och en är ansvarig för sin egen lycka och sitt liv. Så är det, och det kan nog vara en bitter insikt och därför stoppar folk huvudet i sanden och fortsätter att vara nickedockor i sina egna liv.
Det finns studenter här som faktiskt gör mig en smula förbannad och samtidigt ledsen. För jag har upplevt att det finns de människor på högskolan som verkar tro att det är något slags vuxendagis. Som inte verkar vara där för att studera och göra något av sina liv. Det är tragiskt. Varför har man ens ansträngt sig och börjat på högskola om man inte är seriös? Om man bara glider omkring, struntar i studierna, småfnissar åt att man ideligen får underkänt på tentor, och istället super och tramsar och slösar bort precis allting. Nej, det gör mig faktiskt arg. Men verkligheten lär hinna ikapp dessa glidare, om inte annat när högskolepoängen inte rasslar in i den takt de borde och CSN-utbetalningarna lyser med sin frånvaro.
Nu har jag varit totalt ärlig och mina synpunkter kan säkert irritera vissa, det finns säkert de som tar åt sig eller bara helt enkelt tycker att jag är en självgod jävel, en besserwisser som tror sog vara lite finare, lite bättre och förmer. Tro det då. Men förhoppningsvis inser ni nog även en del av mina poäng.
Nu har jag fått en riktig energikick och blivit grymt motiverad! När man märker hur otroligt bra man kan prestera, hur mycket man faktiskt kan om man bara vill, det gör att allt slit, alla tårar och tandagnisslan, all ångest, att det är värt det. Den bekräftelse man får gör att självförtroendet skjuter i höjden och man blir mer taggad än någonsin att fortsätta kämpa, plugga och ge sig sjutton på att man kan fixa vad som helst bara man går in för det. Så mycket energi och tid jag ändå lade ner på att plugga inför den här tentan, trots att jag hela tiden hade ångest för att jag tyckte att jag pluggade för lite och att jag inte hann lusläsa alla texter.
Det finns säkert de som tycker att jag är skrytsam, mallig och alltför självsäker. Men det skiter jag TOTALT i. Jag vet att jag har enorma resurser, att jag är kapabel att prestera väldigt bra, och jag tänker banne mig inte be om ursäkt för det. Jag är inte alltid så här säker på mig själv, och när jag väl har den där härliga känslan av att man kan klara allt, då ska jag minsann passa på att njuta av den. Jag kämpar hela tiden, med mig själv och mot mig själv, och är det något viktigt jag har lärt mig så är det att alltid tro på mig själv. Jag tänker inte låta folk trampa på mig och få mig att känna mig mindervärdig, nej jag vet att jag är värd alla mina framgångar för jag har inte fått dem gratis. Visst har jag medfödda talanger, men jag måste ändå arbeta enormt hårt. Jag är värd att vara stolt och nöjd, jag har rätt till det. Har man slitit och jobbat så ska man sträcka på sig och säga till sig själv och omvärlden, att det här gjorde jag fan så bra.
Jag tänker som så att de människor som stör sig att jag tycker att jag själv är bra, de är bara avundsjuka. De är osäkra och missnöjda och skulle själva vilja kunna prestera och stå upp och vara stolta. Men varför gör de inte det då? Ja, i många fall är det nog för att de sitter och väntar på att andra ska göra jobbet åt dem. Att saker och ting liksom fixar sig själva utan att de behöver anstränga sig. Med den inställningen kommer man ingenstans, sorry folkens! Var och en är ansvarig för sin egen lycka och sitt liv. Så är det, och det kan nog vara en bitter insikt och därför stoppar folk huvudet i sanden och fortsätter att vara nickedockor i sina egna liv.
Det finns studenter här som faktiskt gör mig en smula förbannad och samtidigt ledsen. För jag har upplevt att det finns de människor på högskolan som verkar tro att det är något slags vuxendagis. Som inte verkar vara där för att studera och göra något av sina liv. Det är tragiskt. Varför har man ens ansträngt sig och börjat på högskola om man inte är seriös? Om man bara glider omkring, struntar i studierna, småfnissar åt att man ideligen får underkänt på tentor, och istället super och tramsar och slösar bort precis allting. Nej, det gör mig faktiskt arg. Men verkligheten lär hinna ikapp dessa glidare, om inte annat när högskolepoängen inte rasslar in i den takt de borde och CSN-utbetalningarna lyser med sin frånvaro.
Nu har jag varit totalt ärlig och mina synpunkter kan säkert irritera vissa, det finns säkert de som tar åt sig eller bara helt enkelt tycker att jag är en självgod jävel, en besserwisser som tror sog vara lite finare, lite bättre och förmer. Tro det då. Men förhoppningsvis inser ni nog även en del av mina poäng.
Kommentarer
Trackback
