Icke-fokus
Hela min tillvaro går upp och ner, jag vet knappt var jag är någonstans. Jag är så ofokuserad, så förvirrad och så tankspridd. Pluggandet går dåligt, det känns som om det har låst sig just nu. Skulle ju skriva omtenta på hemtentan eftersom jag aldrig skrev och lämnade in den. En bra sak är ju i alla fall att jag fick godkänt på informationssökningsuppgiften som var en del (1 hp) av hemtentan. 7,5 poäng totalt, 7 poäng var godkänt. Jag hade inte motiverat ämnesrelevans, det var det egentliga felet. Men godkänt fick jag ju, det är huvudsaken. Jag satsade inte speciellt mycket på uppgiften, gjorde inte mer än nödvändigt. Rafsade bara ihop den under en kväll.
Men som sagt, nu är det resten av hemtentan som måste skrivas. Jag har fått kramp, jag vet inte hur jag ska börja.
Förut fick jag nästan som andnöd, någon slags panik, jag var tvungen att skynda mig ut. Luft, utrymme, möjlighet att röra sig. Jag gick och gick och gick, ville aldrig behöva vända stegen hemåt igen. Runt runt i stan, i parken, runt runt, fram och tillbaka. Snabbt och till en början kanske något överilat, forcerat, innan jag lugnade ner mig. Promenerade hela tiden raskt och med långa steg. Riktigt känna kroppen, att man lever, svettas, musklerna jobbar, lungorna används, hjärtat slår. Vet inte hur länge jag gick, kanske trekvart, kanske en timma.
Väl hemma kände jag mig mer mänsklig, lugnad men uppe i varv. Gjorde några yogaövningar. Sen mat.
Nu sitter jag här igen, fortfarande oföretagsam vad gäller studierna. Försöker säga till mig själv att det är okej, det kommer bli bra. Jag är inte i form i dag, jag har för mycket i huvudet just nu, nu är det kväll och ingen idé att stressplugga. Jag får ta nya tag i morgon, då ska jag läsa mer och börja skriva. Dessutom ska jag simma i morgon, har jag bestämt. Äntligen ska det bli av, jag saknar simningen. När man simmar rensar man verkligen hela kroppen. Man gör av med energi och får energi, gammalt ut och nytt in. Precis vad jag behöver nu.
Sen är det ju det där med känslor. Jag tror och vill att jag inte har lätt att bli berörd och engagerad i människor, att jag har svårt att connecta och bli känslomässigt involverad. Men jag tror att jag har ganska fel, trots allt. Det känns som jag har en ny, väldigt lovande relation till en viss person just nu. Vi har inte umgåtts mycket än, men när vi väl träffas känns det så otroligt bra, jag tror och hoppas att denna person känner likadant. Jag vill verkligen träffa personen mer, nu nu nu. H*n ger mig energi, sprider glädje och är otroligt lätt att umgås med på ett avspänt och naturligt sätt. Undrar var det kan leda någonstans. Kanske något större, något mer än vänskap? Vem vet. Jag vill inte analysera sönder allting, bara köra på och se vad som händer.
Men som sagt, nu är det resten av hemtentan som måste skrivas. Jag har fått kramp, jag vet inte hur jag ska börja.
Förut fick jag nästan som andnöd, någon slags panik, jag var tvungen att skynda mig ut. Luft, utrymme, möjlighet att röra sig. Jag gick och gick och gick, ville aldrig behöva vända stegen hemåt igen. Runt runt i stan, i parken, runt runt, fram och tillbaka. Snabbt och till en början kanske något överilat, forcerat, innan jag lugnade ner mig. Promenerade hela tiden raskt och med långa steg. Riktigt känna kroppen, att man lever, svettas, musklerna jobbar, lungorna används, hjärtat slår. Vet inte hur länge jag gick, kanske trekvart, kanske en timma.
Väl hemma kände jag mig mer mänsklig, lugnad men uppe i varv. Gjorde några yogaövningar. Sen mat.
Nu sitter jag här igen, fortfarande oföretagsam vad gäller studierna. Försöker säga till mig själv att det är okej, det kommer bli bra. Jag är inte i form i dag, jag har för mycket i huvudet just nu, nu är det kväll och ingen idé att stressplugga. Jag får ta nya tag i morgon, då ska jag läsa mer och börja skriva. Dessutom ska jag simma i morgon, har jag bestämt. Äntligen ska det bli av, jag saknar simningen. När man simmar rensar man verkligen hela kroppen. Man gör av med energi och får energi, gammalt ut och nytt in. Precis vad jag behöver nu.
Sen är det ju det där med känslor. Jag tror och vill att jag inte har lätt att bli berörd och engagerad i människor, att jag har svårt att connecta och bli känslomässigt involverad. Men jag tror att jag har ganska fel, trots allt. Det känns som jag har en ny, väldigt lovande relation till en viss person just nu. Vi har inte umgåtts mycket än, men när vi väl träffas känns det så otroligt bra, jag tror och hoppas att denna person känner likadant. Jag vill verkligen träffa personen mer, nu nu nu. H*n ger mig energi, sprider glädje och är otroligt lätt att umgås med på ett avspänt och naturligt sätt. Undrar var det kan leda någonstans. Kanske något större, något mer än vänskap? Vem vet. Jag vill inte analysera sönder allting, bara köra på och se vad som händer.
Kommentarer
Trackback
