ADHD-studenten

Det är mycket olika tankar och funderingar i min hjärna för tillfället. Det har pratats om mina studier, om individuell studieplan och hur det fungerar. Inte så att jag ska få en individuell, anpassad studieplan just nu, men det är bra att veta vilka möjligheter som finns. Livet som student är, åtminstone i mitt fall, en vardag med mycket stress och press. Man växlar från den mest sönderslitande förtvivlan till euforiskt lyckorus med hysteriska skratt och glädjetårar i ensamhetens vrå. Ibland tror jag nästan att jag har blivit bipolär, att jag växlar mellan mani och depression. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. För faktiskt är det så, att dessa humörsvängningar känns onormala, nästan patologiska, emellanåt. Jag blir en aning rädd. Rädd för mig själv.

Jag älskar och hatar med en sådan frenesi. Vissa stunder känner jag mig som den lyckligaste människan på jorden och har ett överflöd av energi, jag vill bara rusa runt och göra precis allting på samma gång. Andra gånger är jag så nedslagen, dämpad och fylld av negativa tankar att jag snarast blir likgiltig inför mitt liv och min existens, hela jag fungerar i något slags ultrarapid och jag vill bara ta semester från mig själv.

Detta går nog inte. Jag måste ta upp detta med min terapeut.
Åh, alla dessa djupa tankar tar så mycket av min tid och ork i anspråk. Samtidigt är jag stolt och glad att jag är en filosoferande, tänkande, självreflekternade och analyserande person. Säga vad man vill, men jag har själv kommit fram till slutsatsen (och så har även min terapeut med flera, sagt) att jag verkligen har lärt mig, jag har kommit till stora insikter. Jag har en god förmåga att förstå mig själv, jag känner mig själv och jag kan reflektera och komma fram till mogna slutsatser. Väldigt mycket av det här har jag att tacka mina år i DBT, dialektisk beteendeterapi. Jag är så tacksam att jag fick möjligheten att behandlas med denna terapiform. Det var mycket jobb, det var inte alltid lätt och många gånger förstod jag inte meningen med den. Men till slut insåg jag nyttan med den och vilken skillnad den gjort för mig, med mig. Men hur bra en terapimetod än är så spelar det ingen roll om inte människan är öppen och mottaglig för den, om man inte är villig att ta till sig och lära sig att tänka och handla på nya sätt och i nya banor. Så visst, jag har även mig själv att tacka för mina framgångar.

Man får aldrig glömma bort att tacka och belöna sig själv! Man kan inte göra mer än sitt bästa.