ADHD-studenten

Okej, jag ska vara såpass fräck nu att jag ska ge mig själv en massa creds! Trots mitt helt vrickade mående som är som en berg- och dalbana, som oupphörligen gäckar mig och hånskrattar åt mig, så har jag på två dagar skrivit ena halvan av omtentan! Jag har faktiskt skrivit klart uppgiften i bok- och bibliotekshistoria. Jag har fått blodad tand och det känns skitbra så i morgon sätter jag igång med uppgiften om digitala bibliotek. Känns som om den kommer gå rätt smidigt att skriva. Tack och lov att det finns lite ljus nu, jag känner en liten men ack så härlig lättnad.

Efter mitt stora bakslag för en vecka sen är jag äntligen på fötter igen. Det var ett jobbigt steg bakåt, ett återfall, kalla det vad fan som helst. Det var skitjobbigt, minst sagt, och jag var grymt besviken på mig själv. Eller jag är väl fortfarande besviken på mitt agerande, arg på mitt beteende, men inte lika intensivt. Jag kan se orsak och verkan, jag har analyserat saker och ting. Det är inget konstigt, egentligen, med detta. I guess I kind of saw it coming. Men som så ofta, man tänker för sent och BAM så har man åkt dit. FAIL. Nåja, jag tror jag har lärt mig ännu en sak i livets hårda skola. Dock känns det på något vis som om jag ändå aldrig lär mig, jag gör ju samma misstag om och om igen. På ett annat vis vill jag ju gärna tro att alla händelser har sin mening, att det kommer något bra av allting i slutändan, trots att det kan vara sjukt svårt att se det till en början.

Min helg var gräslig, särskilt lördagen. Vissa stunder övervägde jag att ringa psykakuten, men jag ville inte sjunka. Inte falla ner till den där ömkliga nivån. För jag har blivit såpass stolt på något sätt, att jag helst inte vill be om hjälp. Vill inte visa mig sårbar och känslig. Min ständiga fråga är; ska jag leva med de här humörsvängningarna hela livet? Är jag dömd att utstå detta psykiska kaos? Är allt detta ett resultat av ADHD? Eller är det något annat som har gått fel i mig?
Det är tärande att aldrig veta hur man ska må, jag blir helt slut av de våldsamma skiftningarna i mitt mående.
Missförstå mig inte, jag kan faktiskt uppskatta svängningarna, nyanserna och variationen av känslor. Jag vill inte återgå till det tillrättalagda, tillplattade och slätstrukna måendet som jag upplevde under alla de år jag drogade mig med antidepressiva piller. Jag har inget emot dessa mediciner, tvärtom, men faktum är att de la ett filter på hela mig. De bestämde hur mycket eller lite jag fick känna. Jag blev hämmad och berövad mina nyanser, min kreativitet nästintill. När jag äntligen lyckats sluta helt med mina SSRI-piller så var det som om allt blev klarare och starkare igen. Äntligen kunde jag skriva som jag ville, jag fick lust och idéer, jag kunde uttrycka mig och alla känslor och intryck blev mer sanna, mer äkta.
Så nej, jag vill inte bli den medicinerade människan på det sättet igen. Det kommer att krävas mycket av långvarigt och allvarligt dåligt mående för att jag ska stoppa i mig de där pillren igen. Jag vet hur svåra de var att sluta med och jag vill inte ta mig igenom det i onödan.
Nej, jag är ändå helt nöjd med Concerta. Den ger mig så mycket och tar inte alls så mycket av mig som de andra medicinerna gjorde.

Men nu tycker jag att ni får bli bättre på att kommentera! Jag hoppas att det alls är några som läser min blogg. Så visa mig om ni gör det, ge mig kommentarer! Det ger mig motivation att fortsätta blogga.