Oföretagsamhet
Jag har fortfarande latmasken boende i mig. I dag skulle bli en riktig pluggdag hade jag ju tänkt, men icke. Jag har läst en halv sida, ungefär. Otroligt bra jobbat. Jag är förbannad på mig själv, men vad fan hjälper det? Vet inte vad som hindrar mig från att plugga. Jag är låst. Jag behöver pepp och inspiration, jag vill ha någon som är uppmuntrande och som tror på mig, som säger att jag kan fixa det. Men jag känner mig så förbannat jävla ENSAM.
Det enda vettiga jag har gjort i dag är att simma. Jag simmade 40 längder, det var faktiskt mer än jag hade räknat med. Jag var skittrött efter 20 snabba längder och totalt mör efter 30, men det var nog det som pushade mig, jag blev så aggressivt beslutsam av att det gjorde ont i kroppen, jag kände hur mycket jag svettades trots att jag var i vatten. Så otroligt skönt att pressa sig, att köra slut på kroppen. En sak som gjorde mig glad var att jag underskattade mig själv i början. I motionsbassängen fanns nämligen två banor som var avsedda för långsamma simmare och två banor som var för snabbare simmare. Naturligtvis tog jag de långsamma banorna, särskilt med tanke på att det var drygt fem månader sen jag simmade på allvar. Men efter några längder upptäckte jag att jag nog var för snabb för de banorna, jag simmade hela tiden ikapp kärringarna och gubbarna och de störde min rytm. Så jag bytte till snabba banorna, först blev jag lite stressad och fick prestationsångest, men fan vilken härlig känsla när jag märkte att det passade perfekt! Utan att hetssimma så var det ett precis lagom tempo. Jippie, jag är nog en någorlunda bra simmare ändå! Bättre lär jag bli när jag inte är lika ringrostig och otränad längre. När jag så gick upp ur bassängen var mina ben som nykokt spaghetti och jag kände mig helt kraftlös. Det var en rejäl ansträngning och det kändes helt underbart när jag gick hem efter ett väl genomfört träningspass!
Men ja, säg den lycka som varar... Väl hemma kom ju studieångesten över mig igen. Det dåliga samvetet träffade mig som en tegelsten i skallen. Men jag är fortfarande oföretagsam. På något konstigt vis känner jag mig nästan likgiltig. Den insikten skrämmer mig, jag vill bry mig, jag vet att jag egentligen bryr mig. Men vad har hänt? Snälla någon, prata allvar med mig, hjälp mig, för nu börjar det gå utför igen. Denna ständiga jävla berg- och dalbana. Jag hatar det! Jag vill vara jämn, jag vill att mitt humör ska vara förutsägbart.
Svart eller vitt, ja eller nej, antingen eller, råplugga eller bara lata sig.
GE MIG MELLANTINGET! Ge mig gråzonen! Jag vill ha den satans mellanvägen, lagomnivån.
Jag sjunker, sjunker, sjunker. Hopplöshet och förtvivlan.
