ADHD-studenten

Jag har inte mäktat med att skriva något i bloggen på ett antal dagar. Det beror nog mestadels på att jag har mått pyton sådär överlag och det är till närmare 100% orsakat av utsättningsbesvären efter medicinen skulle jag tro. Jag tog den sista dosen i torsdags och jag har verkligen mått sämre än en överkörd grävling (dock vet jag lyckligtvis inte hur ett roadkill känner sig, men jag kan gissa) och samtidigt försökte jag till tusen att vara pigg och uppåt när jag var hemma på besök under helgen som gick. Det fungerade väl sådär, helgen gick alldeles för fort och samtidigt långsamt. Helst ville jag bara krypa ur skinnet och inte befinna mig någonstans överhuvudtaget.
Nu gäller det att härda ut och tänka på att det bara är utsättningsbesvär, jag kommer att bli fri från de här symtomen. Det är dock inte alltid så lätt att ha det i åtanke när de där svarta tankarna kommer, när man känner sig som en hög med skit och helst skulle vilja kasta sig framför ett förbipasserande Västtåg.
Tänk positivt, tänk på att må bra i stunden, tänk inte alls, gör inget alls, bara var närvarande. Vad fan ska man tänka?! Ska man tänka? Kan jag tänka? Finns jag? Vad händer om jag inte finns, när jag inte finns? Hur känns det att befinna sig i luften precis i språnget? Vad tänker man när man hör tågets dunkande mot rälsen och inser att det inte finns någon återvändo? När man tagit steget och snart kommer att krossas under järnhjul? Tänker man ens då? Kan man tänka då? Åh, alla dessa förbaskade tankar. Tankarna äter upp mig. Metatänkande, som det skulle beskrivits om det diskuterats i någon akademisk skrift. Tänkande om tänkandet. Herrejösses, jag är redan miljöskadad. Tur jag har humorn i behåll emellanåt i alla fall, vilken lyckosam omständighet.

Men men, jag fick lite vettigt gjort i alla fall. Jag assisterade syrran när hon för allra första gången satt på sin unghäst. På kuppen blev jag biten i armen och har således ett präktigt blåmärke, men otåliga unghästar är helt enkelt som... ja, otåliga unghästar!
Vi red även ut en sväng, det var underbart trots att jag kände mig allmänt ringrostig, klumpig och svag i lemmarna. Jag har sett årets första blåsippor! Bara en sådan sak liksom. Det luktar vår i luften och det känns på något vis ändå hoppfullt och ljust.

Men just nu har jag seminariångest. Denna veckan är seminariet redan på torsdag. Mindre tid att förbereda sig och plugga, men å andra sidan får man också det överstökat snabbare. Tänk positivt, tänk positivt, tänk positivt.

Ja som sagt så ska det pluggas och läsas, vår grupp ska träffas i morgon förmiddag och då gäller det att vara påläst. Därför ska jag återgå till läsningen av Internetsökningens didaktik nu.
Tjingeling så länge!