Bröstsmärtor igen
Jag är orolig. Igen. Jag har bröstsmärtor. Igen. Det har börjat hugga och sticka i bröstet igen. Jag blir jätteorolig men försöker att tänka att det med all säkerhet beror på ångest, att smärtan har psykiska orsaker. Men ändå, det känns ju inte bra. Blir alltid beredd att ringa sjukvårdsrådgivningen när jag känner sådana saker i kroppen. Usch.
För att vara lite positiv då, jag har skrivit klart och skickat in min hemtenta. Tjoho! Det känns befriande och riktigt bra. Men är jag nöjd? Nej, det är jag inte. Men jag hoppas verkligen på att jag ska bli godkänd, jag orkar fan inte med att göra om hela skiten. Det var inte svårt, men det var jobbigt och tidskrävande.
För övrigt mår jag inte tipptopp. Jag var på neuropsyk i dag, hos både sjuksköterska samt kurator. Underbara kurator! Det var skönt att få prata med henne igen. Jag blev ovanligt emotionell och jag kände mig så känslig, så jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Där satt jag och berättade om hur allting tär så fruktansvärt på mig. Skolan som känns som om det är på liv och död, skolan är mitt liv och betyder allting. Klarar jag inte skolan så klarar jag ingenting. Allt som har med studierna att göra är så ofattbart känsligt för mig.
Jag försökte förklara hur det hela tiden finns en del inuti mig som bara vill förstöra för mig och vill hindra mig att lyckas. Ett inneboende monster som vill sätta käppar i hjulet för mig, som livnär sig på min ångest och mitt dåliga självförtroende. Monstret hånskrattar när jag mår dåligt, väser åt mig att allt är falskt när jag mår bra. Jag får inte lov att må helt bra, det tillåter mig inte att vara bekymmerslös och nöjd. Monstret vill dra ner mig och vill att jag ska ligga längst ner i skiten och kräla.
Det är så obeskrivligt hur krävande det är att ständigt kämpa emot detta, att varje dag och varje minut slåss för sig själv och för sitt existensberättigande. För en del av mig är som något främmande, som en bit som lever sitt eget liv och har förvandlats till ett ångestmonster. Den delen har förklarat krig emot den "bra" delen av mig, den är en fiende till mitt riktiga jag. För mitt riktiga jag är den som vill leva och må bra, den som är frisk nog att ta itu med livet och kämpar på. Den delen vet att det finns så otroligt mycket fina saker och att det är värt att kämpa. Men så kommer fienden och slår klorna i allt det friska.
Fy fan säger jag bara. Hur ska jag kunna förklara den här evighetskampen för er? Det är nästan en omöjlighet.
Nu funderar jag på att ringa till psykakuten. Eller så tar jag helt enkelt en insomningstablett och försöker att sova.
I morgon är det en ny dag, en dag fylld av nya kamper och duster med ångestmonstret.
För att vara lite positiv då, jag har skrivit klart och skickat in min hemtenta. Tjoho! Det känns befriande och riktigt bra. Men är jag nöjd? Nej, det är jag inte. Men jag hoppas verkligen på att jag ska bli godkänd, jag orkar fan inte med att göra om hela skiten. Det var inte svårt, men det var jobbigt och tidskrävande.
För övrigt mår jag inte tipptopp. Jag var på neuropsyk i dag, hos både sjuksköterska samt kurator. Underbara kurator! Det var skönt att få prata med henne igen. Jag blev ovanligt emotionell och jag kände mig så känslig, så jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Där satt jag och berättade om hur allting tär så fruktansvärt på mig. Skolan som känns som om det är på liv och död, skolan är mitt liv och betyder allting. Klarar jag inte skolan så klarar jag ingenting. Allt som har med studierna att göra är så ofattbart känsligt för mig.
Jag försökte förklara hur det hela tiden finns en del inuti mig som bara vill förstöra för mig och vill hindra mig att lyckas. Ett inneboende monster som vill sätta käppar i hjulet för mig, som livnär sig på min ångest och mitt dåliga självförtroende. Monstret hånskrattar när jag mår dåligt, väser åt mig att allt är falskt när jag mår bra. Jag får inte lov att må helt bra, det tillåter mig inte att vara bekymmerslös och nöjd. Monstret vill dra ner mig och vill att jag ska ligga längst ner i skiten och kräla.
Det är så obeskrivligt hur krävande det är att ständigt kämpa emot detta, att varje dag och varje minut slåss för sig själv och för sitt existensberättigande. För en del av mig är som något främmande, som en bit som lever sitt eget liv och har förvandlats till ett ångestmonster. Den delen har förklarat krig emot den "bra" delen av mig, den är en fiende till mitt riktiga jag. För mitt riktiga jag är den som vill leva och må bra, den som är frisk nog att ta itu med livet och kämpar på. Den delen vet att det finns så otroligt mycket fina saker och att det är värt att kämpa. Men så kommer fienden och slår klorna i allt det friska.
Fy fan säger jag bara. Hur ska jag kunna förklara den här evighetskampen för er? Det är nästan en omöjlighet.
Nu funderar jag på att ringa till psykakuten. Eller så tar jag helt enkelt en insomningstablett och försöker att sova.
I morgon är det en ny dag, en dag fylld av nya kamper och duster med ångestmonstret.
Kommentarer
Trackback
