Grått och dystert
Vädret i Borås denna dag matchar mitt sinnelag; det är grått, tråkigt och dystert. Det är mulet och disigt och just nu duggregnar det. Jag känner mig inte helt i botten i dag, men det är ändå smått deprimerat och nedstämt i mina tankar. Det mesta känns så meningslöst för tillfället, jag har en känsla av att jag sitter och väntar på någonting som jag egentligen vet aldrig kommer att dyka upp, så jag väntar förgäves. Jag bidar min tid. Som att sitta av tiden, det är ingen mening med livet utan man bara väntar på att tiden ska rinna ut och allting ska ta slut. Nu lät det som om jag har dödslängtan, men riktigt så är det inte. Det jag menar är att det känns som om jag sitter av tiden i ren väntan, jag är rastlös och väntar och längtar efter någonting annat, vad som helst. Bara det är något annat än det här...
Rastlösheten, oron, känslan av otillfredsställelse. Allt detta jagar upp mig något så kolossalt, det äter upp mig inifrån. Jag håller på att förgås och förgöras, men det syns inte utanpå, det bara känns inuti. Ingen ser hur jag lider men jag för en ständig kamp mot mig själv, mot min vardag och mot nästan allting egentligen. Det tär på mig, det slukar mina krafter och stjäl den sista gnuttan av min sinande energi. Men någonstans har jag ändå ett hopp, en tro på att det ska ändras, att det här jobbiga tillståndet ska gå över och förbytas till något som innebär att jag får tillbaka en mening med mitt liv. För just nu känns det ganska dödsdömt. Meningslös tillvaro - meningslöst liv?
Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv nu. Vad jag ska göra åt mig själv, av mig själv. Det är som sagt bara en evig väntan, nästan så att jag sitter och stirrar på klockan. Men den går i samma takt som den alltid gjort, och så kommer den att fortsätta göra. Jag både vill och inte vill att tiden ska fly iväg. Men på något naivt sätt hoppas jag väl ändå på att min olustiga vardag ska försvinna om tiden bara kunde rusa iväg och det blev nya tider, andra tider. Nytt liv?
Rent praktiskt så flyter det väl på hyfsat bra, trots allt. Det andra seminariet klarade jag galant, det måste jag få lov att själv säga så att jag kan berömma mig själv och återfå någon slags tro på mitt eget kunnande. Jag var mycket bättre förberedd denna gången och trots att en av våra gruppmedlemmar var sjuk så gick det toppenbra, det tyckte vi alla resterande tre i gruppen. Dessutom fick alla studenter i den stora seminariegruppen beröm av läraren efteråt, hon sa att vi var så himla väl pålästa! Ja, då måste man ju bara få ge sig själv lite credit.
Nästa vecka, som ju börjar med en föreläsning under morgondagen, har temat "Läsning och litteraturförmedling". Äntligen! Mitt favoritämne, tror jag i alla fall. Jag är såpass ivrig så att jag igår började att läsa den veckans kurslitteratur. Jag tror att det är bra för självförtroendet och egot att jag känner att jag är med starkt redan från början, att jag har lite koll. Så jag ska fortsätta att läsa i boken "Reading matters" under denna söndag. Sedan är det skönt att få lite saker att göra igen, att det är ny vecka och man har göromål och tider att passa. Ett schema att hålla sig till underlättar alltid vardagen, det tycker jag åtminstone.
Rastlösheten, oron, känslan av otillfredsställelse. Allt detta jagar upp mig något så kolossalt, det äter upp mig inifrån. Jag håller på att förgås och förgöras, men det syns inte utanpå, det bara känns inuti. Ingen ser hur jag lider men jag för en ständig kamp mot mig själv, mot min vardag och mot nästan allting egentligen. Det tär på mig, det slukar mina krafter och stjäl den sista gnuttan av min sinande energi. Men någonstans har jag ändå ett hopp, en tro på att det ska ändras, att det här jobbiga tillståndet ska gå över och förbytas till något som innebär att jag får tillbaka en mening med mitt liv. För just nu känns det ganska dödsdömt. Meningslös tillvaro - meningslöst liv?
Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv nu. Vad jag ska göra åt mig själv, av mig själv. Det är som sagt bara en evig väntan, nästan så att jag sitter och stirrar på klockan. Men den går i samma takt som den alltid gjort, och så kommer den att fortsätta göra. Jag både vill och inte vill att tiden ska fly iväg. Men på något naivt sätt hoppas jag väl ändå på att min olustiga vardag ska försvinna om tiden bara kunde rusa iväg och det blev nya tider, andra tider. Nytt liv?
Rent praktiskt så flyter det väl på hyfsat bra, trots allt. Det andra seminariet klarade jag galant, det måste jag få lov att själv säga så att jag kan berömma mig själv och återfå någon slags tro på mitt eget kunnande. Jag var mycket bättre förberedd denna gången och trots att en av våra gruppmedlemmar var sjuk så gick det toppenbra, det tyckte vi alla resterande tre i gruppen. Dessutom fick alla studenter i den stora seminariegruppen beröm av läraren efteråt, hon sa att vi var så himla väl pålästa! Ja, då måste man ju bara få ge sig själv lite credit.
Nästa vecka, som ju börjar med en föreläsning under morgondagen, har temat "Läsning och litteraturförmedling". Äntligen! Mitt favoritämne, tror jag i alla fall. Jag är såpass ivrig så att jag igår började att läsa den veckans kurslitteratur. Jag tror att det är bra för självförtroendet och egot att jag känner att jag är med starkt redan från början, att jag har lite koll. Så jag ska fortsätta att läsa i boken "Reading matters" under denna söndag. Sedan är det skönt att få lite saker att göra igen, att det är ny vecka och man har göromål och tider att passa. Ett schema att hålla sig till underlättar alltid vardagen, det tycker jag åtminstone.
Kommentarer
Trackback
