ADHD-studenten

Jag känner för att skriva men vet inte hur jag ska börja, avsluta eller vad som ska komma däremellan. Kan man få kramp i hjärnan? För i så fall tror jag att jag har det. Det är som om det tuggar, tuggar, maler och maler men att det liksom går på tomgång. Hjulet snurrar men hamstern har gått på lunch, som en gammal kär vän uttryckte sig en gång. Ungefär så känns det i mitt huvud för tillfället. Jag är sprängfylld av idéer och saker som vill ut, egentligen, men jag kan inte hitta rätt sätt att släppa på spärren. Det är frustrerande och irriterande.
Jag vill skriva och säga tusen saker men jag vet inte hur. Jag har förbannat svårt att klä mina tankar i ord just nu, det är som om det sitter en propp i vägen. Förutom det så vill jag göra en mängd saker, helst allting på samma gång. Men åter igen, det är något som stoppar mig, något som gör att ingenting blir gjort istället. Åh vad otroligt tröttsamt det är!

Wanna do everything, wanna do it now - right now.

Vad beror det på? Varför känner jag såhär? Att vilja göra allt men att inte kunna. Vad är felet? Varför kan jag inte sätta igång, få tummen ur? Varför?
Beror det också på min ADHD? Är det den som visar sig? Min funktionsnedsättning?
Visst, jag vet att jag har svårt att påbörja saker och ting, men det är ju mest när det gäller sådant som jag tycker känns jobbigt eller tråkigt. Varför ska det nu vara så svårt att sätta igång och till exempel skriva fritt eller ta en ridtur? Åh, jävla jag. Jävla ADHD. Jävla allting.

Nu kan jag inte låta bli att bli en aning bitter på allting och dess jävlighet. Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill slå. Jag vill uttrycka min frustration, min energi och min överskottsaggressivitet. Men det är ju lite vanartigt sådär, skrika och slå hör ju till DAMP-barnen! De DJÄVLA DAMP-ungarna som bara skriker och bråkar! Eller?
Ja, kanske. Kanske att jag är en sådan då. Ett missfoster, en missanpassad individ som inte vet hur man uppför sig. Som inte förstår vanligt vett och fason, folkhyfs. Som inte kan kontrollera sina impulser, allting blir missriktade känsloutbrott. En vulkan som kokar över, hejdlöst och oförutsägbart.

Nu undrar ni naturligtvis varför jag skriver sådana här saker. Men det är solklart! Ni ska såklart börja tänka och reflektera. Vad är ADHD? Vilka är människorna bakom diagnosen? Vad är neuropsykiatriska diagnoser och vad döljer sig innanför? Fundera på det en stund. Som vanligt uppmanar jag er alla att rannsaka er själva och reflektera. Att tänka på detta, att det finns, att det är vanligare än de flesta tror, att det är något högst verkligt för den som är drabbad själv eller som anhörig. Kanske jag provocerar en smula, men låt gå för det. Så länge jag väcker upp något i folks huvuden och får dem att tänka efter så är jag nöjd, då har jag lyckats med mitt uppdrag.

Men nu kanske jag ska dampa loss och slåss lite! Passa er där ute, en galen ADHD-student är lös och löper bärsärk!

(Ja, jag är både allvarlig, ironisk och har glimten i ögat. Men det fattade ni väl? Eller har ni DAMP kanske?!)