ADHD-studenten

För stunden så vrålar inte monstret så högt, det ligger mest i bakgrunden och gnyr och jämrar sig. Jag har nämligen gett det en omgång stryk i dag. Denna dagen ska inte ångestmonstret få förstöra för mig, det har jag bestämt. Tillfälligt är det jag som står som segrare och har nu fått säga sista ordet. Visst vet jag att monstret kommer att återfå sina krafter och ta nytt spjärn för att förhindra mig från att må bra och känna mig lyckad. Som jag sagt tidigare så är det en ständigt pågående strid. Monstret har inga fina tankar i sinnet, det vill inget gott. Mesta möjliga olycka är det som gäller för mig, tydligen. Ändå är det läskigaste att detta monster är en produkt av mig, det är från början en del av mig. Jag är monstret och monstret är jag. Monstret är den dåliga delen av mitt eget jag, helt enkelt.
Vem har skapat monstret, om inte jag själv? Det är detta faktum som är det mest skrämmande. Jag har sedan länge tillåtit ångestmonstret att existera, jag har gett det syre och möjlighet att växa och frodas sida vid sida med mitt äkta jag. Jag är redan bitter och oförlåtligt förbannad på mig själv, det hör liksom till alltihopa, men denna insikt att det är min egen skapelse som har plågat mig i så många år gör mig mäkta ilsken. Jag känner mig maktlös. Ibland har jag trott att jag ha besegrat besten, men den kommer alltid tillbaka när man minst anar det.

Jag kommer att tänka på dikten Dödens ängel av Johan Olof Wallin. Jag gillar den skarpt, och jag älskar Carl Larssons illustrationer. Detta är från 1880.
Mitt ångestmonster är ungefär lika illavarslande och krypande obehagligt som känslan man får av dödsängeln i denna dikten. Jag visar ett utdrag ur den här.