Pessimist?
Jag känner mig som världens största pessimist.
Det känns som om jag backat flera månader, ja flera år, och jag är så oförlåtande och hård mot mig själv. Den där avgrundsångesten finns fortfarande bakom mig och jag låter den få för mycket uppmärksamhet emellanåt, då känns allting hemskt och oöverstigligt. Samtidigt vet jag jag att jag inte kan bromsa mig ur den förbannade uppförsbacken, jag måste trampa vidare tills jag kommer till krönet och kan skymta nedförsbacken.
Nej, herregud vad jag svamlar... Jag är bara så trött på att allt ska kännas motigt hela tiden.
Why is it so? Det känns som om jag inte kan göra det jag vill, det är något som hindrar mig. Jävla ångestmonster.
Känns känns känns. Allting känns hela tiden, och det känns så skoningslöst och hårt. Var det bättre när jag var nerknarkad på SSRI, var det det? Zombifierad, onyanserad, slätstruken, känslolös, hård, kall, frusen, färglös.
Mina funderingar hotar att spräcka min skalle i bitar, ta knäcken på mig.
Det finns de som väljer att kalla mig pessimist, som säger att jag tänker för mycket, som tycker att jag är känslig, som irriterat slänger ur sig kommentarer om att det inte är värre för mig än för någon annan. Får jag då bara ställa en motfråga; exakt hur vet du det? Har du någon gång testat att vara jag, att gå in i mitt liv och min kropp någon dag? Bara sådär, på skoj kanske. Nä, jag tror faktiskt inte det.
Jag brukar aldrig säga till folk att de överdriver eller är för pessimistiska. Allihopa har vi våra särdrag, vår karakteristik och vår personliga läggning. Vissa tycks vara glada och obekymrade jämt, andra ses som dystra melankoliker. Hur vi sedan väljer att visa och framställa oss själva, vad vi själva puttar fram i ljuset för andra att se, det är en helt annan femma. En del människor är jävligt bra skådespelare och lyckas dölja det mesta av äkta känslor och drag, andra tänker inte på att sätta upp en ytlig fasad men är ändå ganska tomma på insidan och har således inte mycket att visa upp. Ytterligare människor är som öppna böcker och det är fritt att läsa av exakt hur det står till med personlighet och äkta känslor utan att de ens tänkt på att de lämnat sig själva vidöppna, for everyone to see. Sedan finns det de som medvetet visar upp hela sitt känsloregister, mående och åsikter. Jag vet inte vad som är värst. Men alla dessa möten kan självklart bli jobbiga och pinsamma.
Jag vet inte till vilken kategori jag själv skulle lägga mig, jag tror att jag är lite av en kameleont. Förvisso är det nog många människor som anpassar sitt filter till situationen, de släpper igenom olika mycket beroende på miljö.
Jag antar dock att jag oftast är en som "råkar" släppa ut ganska mycket av mig själv, jag tror också att en del kan se mig som egocentrisk och självcentrerad på grund av att mitt mående skiftar så mycket och jag ständigt tvingas ta stor hänsyn till hur jag mår för dagen och hur mitt självförtroende är. Andra gånger kan jag vara extremt hemlig av mig och verkligen inte vilja avslöja en millimeter om mitt inre liv och psykiska balans eller obalans.
Vill man behålla sina vänner så är nog inte det bästa att göra att basunera ut att man har självmordstankar, eller att man senast igår skar upp några sår med den vassaste kniven man äger. Nej, det finns faktiskt gränser för vad folk mäktar med. Och det respekterar jag. Jag vill heller inte ha folks ångest upptryckta i fejset, jag vill inte att människor ska överösa mig med en massa skit om deras tillkortakommanden eller de i mitt tycke triviala problemen. Jag vill inte klaga på landet Sverige, men det måste vara så typiskt svenskt. Här vill vi inte höra ett smack från folk direkt, men skvaller är minsann himla roligt att gotta sig i. Får man via omvägar veta att den eller den har gått in i väggen, käkar sömnpiller eller ska skiljas - ja då ska Svensson direkt sprida det vidare och tänka "vilken helvetes tur att det inte drabbade mig!". Så nog bryr vi oss, fast kanske på fel sätt.
Nej, det här tog en helt annan vändning än vad som var meningen. Därför ska jag sluta svamla nu och istället gå och lägga mig. Det är hög tid för sänggående. God natt!
Det känns som om jag backat flera månader, ja flera år, och jag är så oförlåtande och hård mot mig själv. Den där avgrundsångesten finns fortfarande bakom mig och jag låter den få för mycket uppmärksamhet emellanåt, då känns allting hemskt och oöverstigligt. Samtidigt vet jag jag att jag inte kan bromsa mig ur den förbannade uppförsbacken, jag måste trampa vidare tills jag kommer till krönet och kan skymta nedförsbacken.
Nej, herregud vad jag svamlar... Jag är bara så trött på att allt ska kännas motigt hela tiden.
Why is it so? Det känns som om jag inte kan göra det jag vill, det är något som hindrar mig. Jävla ångestmonster.
Känns känns känns. Allting känns hela tiden, och det känns så skoningslöst och hårt. Var det bättre när jag var nerknarkad på SSRI, var det det? Zombifierad, onyanserad, slätstruken, känslolös, hård, kall, frusen, färglös.
Mina funderingar hotar att spräcka min skalle i bitar, ta knäcken på mig.
Det finns de som väljer att kalla mig pessimist, som säger att jag tänker för mycket, som tycker att jag är känslig, som irriterat slänger ur sig kommentarer om att det inte är värre för mig än för någon annan. Får jag då bara ställa en motfråga; exakt hur vet du det? Har du någon gång testat att vara jag, att gå in i mitt liv och min kropp någon dag? Bara sådär, på skoj kanske. Nä, jag tror faktiskt inte det.
Jag brukar aldrig säga till folk att de överdriver eller är för pessimistiska. Allihopa har vi våra särdrag, vår karakteristik och vår personliga läggning. Vissa tycks vara glada och obekymrade jämt, andra ses som dystra melankoliker. Hur vi sedan väljer att visa och framställa oss själva, vad vi själva puttar fram i ljuset för andra att se, det är en helt annan femma. En del människor är jävligt bra skådespelare och lyckas dölja det mesta av äkta känslor och drag, andra tänker inte på att sätta upp en ytlig fasad men är ändå ganska tomma på insidan och har således inte mycket att visa upp. Ytterligare människor är som öppna böcker och det är fritt att läsa av exakt hur det står till med personlighet och äkta känslor utan att de ens tänkt på att de lämnat sig själva vidöppna, for everyone to see. Sedan finns det de som medvetet visar upp hela sitt känsloregister, mående och åsikter. Jag vet inte vad som är värst. Men alla dessa möten kan självklart bli jobbiga och pinsamma.
Jag vet inte till vilken kategori jag själv skulle lägga mig, jag tror att jag är lite av en kameleont. Förvisso är det nog många människor som anpassar sitt filter till situationen, de släpper igenom olika mycket beroende på miljö.
Jag antar dock att jag oftast är en som "råkar" släppa ut ganska mycket av mig själv, jag tror också att en del kan se mig som egocentrisk och självcentrerad på grund av att mitt mående skiftar så mycket och jag ständigt tvingas ta stor hänsyn till hur jag mår för dagen och hur mitt självförtroende är. Andra gånger kan jag vara extremt hemlig av mig och verkligen inte vilja avslöja en millimeter om mitt inre liv och psykiska balans eller obalans.
Vill man behålla sina vänner så är nog inte det bästa att göra att basunera ut att man har självmordstankar, eller att man senast igår skar upp några sår med den vassaste kniven man äger. Nej, det finns faktiskt gränser för vad folk mäktar med. Och det respekterar jag. Jag vill heller inte ha folks ångest upptryckta i fejset, jag vill inte att människor ska överösa mig med en massa skit om deras tillkortakommanden eller de i mitt tycke triviala problemen. Jag vill inte klaga på landet Sverige, men det måste vara så typiskt svenskt. Här vill vi inte höra ett smack från folk direkt, men skvaller är minsann himla roligt att gotta sig i. Får man via omvägar veta att den eller den har gått in i väggen, käkar sömnpiller eller ska skiljas - ja då ska Svensson direkt sprida det vidare och tänka "vilken helvetes tur att det inte drabbade mig!". Så nog bryr vi oss, fast kanske på fel sätt.
Nej, det här tog en helt annan vändning än vad som var meningen. Därför ska jag sluta svamla nu och istället gå och lägga mig. Det är hög tid för sänggående. God natt!
Kommentarer
Trackback
