Saknar Borås
Ja det gör jag, jag saknar "mitt" Borås nu. Jag saknar faktiskt min lilla lägenhet och min utsikt ut mot stan och motorvägen. Har jag blivit en stadsmänniska kanske? Nä då, men jag längtar tillbaka till stan och alla bekvämligheter nu. Som att kunna knalla ner till Maxi när man känner för det. Gå till skolan och sätta sig i någon datorsal när man vill, när som helst på dygnet. Att rå sig helt själv, inte behöva plocka upp och diska efter andra, inte vakna av att andra gapar och skriker. Men visst saknar jag en massa saker som jag inte har när jag befinner mig i Borås. Djuren, tystnaden, närheten till naturen, ett stort hus att vistas i, en skönare säng, ridningen. Man blir ju liksom aldrig helt nöjd. Jag tror att det ligger lite i människans natur att alltid sakna det man inte har. Men varför är det så? Varför är gräset alltid grönare på andra sidan? Knepigt.
På onsdag åker jag i alla fall hem till Borås. Det ska bli trevligt och rätt skönt. Nu känns det dessutom lite mera rimligt, lite mera lockande och inte lika ångestfyllt att ta tag i skolarbetet och pluggandet. Tanken på att plugga är inte lika översköljande hemsk och kvävande som den var när jag åkte hit för att ta påskledigt. Jag tror att jag har vilat upp min sönderstressade hjärna en aning, trots att jag har pluggat lite grann även här hemma. Jag har återfått en del av mina krafter och förhoppningsvis insett att jag visst kommer att kunna klara skolan. För jag har haft mina tvivel, det ska gudarna veta. Jag har tänkt att jag inte kommer att klara mer än ett år, att jag ska behöva hoppa av eller att allting ska gå käpprätt åt helvete. Ibland tappar man tron på sig själv, tron på allt, tron på livet och tron på sina egna förmågor. Men som tur är brukar det ändras. Saker och ting ändrar sig alltid.
Jag saknar även min mentor, det gör jag. Tur att jag ska träffa henne på torsdag. Och så saknar jag min underbara kurator som alltid stöttar mig och får mig att se ljusare på världen och all dess jävligheter. Henne ska jag träffa på fredag, ska också till den härliga sjuksköterskan på neuropsyk. Alla på neuropsyk är så himla genombra, ärliga och hjälpsamma! Underbara människor, ni är verkligen till hjälp i min stundtals helt kaotiska tillvaro.
Som sagt var, nu saknar jag min stad! Nu vill jag hem till Borås, hem till det som blivit mitt hem. Hem till det som blivit min vardag och mitt liv. En del av mig kommer nog alltid att höra hemma i den underbara staden, Borås är staden som indirekt har förändrat mitt liv. När jag flyttade dit för att börja plugga så påbörjades en ny del i mitt liv, jag fick ett helt nytt liv. En nystart. Förändringen som krävdes för att jag skulle kunna pallra mig någonstan och inte bara stå stilla och stampa på samma fläck i evigheter. Det är väl klart då att Borås alltid kommer att betyda mycket för mig. Det betyder självständighet, bekräftelse, autonomi, uppfyllda drömmar, mognad och nya utmaningar. Visst betyder det också blod, svett och tårar. Motgångar, ångest, bakslag och krossade illusioner. Men vad gör det, egentligen? Jag är fortfarande på banan, jag är kvar i Borås! Jag är kvar i skolan, kvar i min dröm som ska leda mig till den större drömmen.
Nothing can stop me now. I'm still on the track and I won't let myself down. Only I can beat me - but I will never let me.
På onsdag åker jag i alla fall hem till Borås. Det ska bli trevligt och rätt skönt. Nu känns det dessutom lite mera rimligt, lite mera lockande och inte lika ångestfyllt att ta tag i skolarbetet och pluggandet. Tanken på att plugga är inte lika översköljande hemsk och kvävande som den var när jag åkte hit för att ta påskledigt. Jag tror att jag har vilat upp min sönderstressade hjärna en aning, trots att jag har pluggat lite grann även här hemma. Jag har återfått en del av mina krafter och förhoppningsvis insett att jag visst kommer att kunna klara skolan. För jag har haft mina tvivel, det ska gudarna veta. Jag har tänkt att jag inte kommer att klara mer än ett år, att jag ska behöva hoppa av eller att allting ska gå käpprätt åt helvete. Ibland tappar man tron på sig själv, tron på allt, tron på livet och tron på sina egna förmågor. Men som tur är brukar det ändras. Saker och ting ändrar sig alltid.
Jag saknar även min mentor, det gör jag. Tur att jag ska träffa henne på torsdag. Och så saknar jag min underbara kurator som alltid stöttar mig och får mig att se ljusare på världen och all dess jävligheter. Henne ska jag träffa på fredag, ska också till den härliga sjuksköterskan på neuropsyk. Alla på neuropsyk är så himla genombra, ärliga och hjälpsamma! Underbara människor, ni är verkligen till hjälp i min stundtals helt kaotiska tillvaro.
Som sagt var, nu saknar jag min stad! Nu vill jag hem till Borås, hem till det som blivit mitt hem. Hem till det som blivit min vardag och mitt liv. En del av mig kommer nog alltid att höra hemma i den underbara staden, Borås är staden som indirekt har förändrat mitt liv. När jag flyttade dit för att börja plugga så påbörjades en ny del i mitt liv, jag fick ett helt nytt liv. En nystart. Förändringen som krävdes för att jag skulle kunna pallra mig någonstan och inte bara stå stilla och stampa på samma fläck i evigheter. Det är väl klart då att Borås alltid kommer att betyda mycket för mig. Det betyder självständighet, bekräftelse, autonomi, uppfyllda drömmar, mognad och nya utmaningar. Visst betyder det också blod, svett och tårar. Motgångar, ångest, bakslag och krossade illusioner. Men vad gör det, egentligen? Jag är fortfarande på banan, jag är kvar i Borås! Jag är kvar i skolan, kvar i min dröm som ska leda mig till den större drömmen.
Nothing can stop me now. I'm still on the track and I won't let myself down. Only I can beat me - but I will never let me.
Kommentarer
Trackback
