Ångesten
Under gårdagen förmådde jag inte skriva ett enda inlägg, ingenting blev det. Jag kände mig ekande tom och hade inte någonting att säga. Ångesten har varit outhärdlig, den har gjort att det känns som om jag lever i en bubbla avskärmad från världen. Jag kan inte ta mig ur bubblan och ingen annan rår heller på den.
I går var det så illa redan vid middagstid att jag fick ta en tablett för att försöka dämpa lite av ångesten som satt på mina axlar och flåsade. Det funkade sådär. Jag hade trots medicinen en väldigt hög ångestnivå. Det värsta av allt var bröstsmärtorna, dem gjorde mig riktigt orolig ett tag när det var som intensivast. Dessutom var det i vänster sida av bröstet (hjärtat!) och jag hade även ovanligt många extra hjärtslag samt en känsla av att hjärtat "hoppade över" ibland. Blev också allmänpåverkad; fysisk svaghet, matthet, trötthet, yrsel, ringningar och sus i öronen, svårt att stå stadigt. You name it. Ångest så det bara visslar om det.
Trots detta så pallrade jag mig iväg på Klemming-mötet, det gick okej. Fick nog en sugar rush av fikat man bjöds på, cupcakes! Men efteråt fick jag verkligen kämpa för att orka gå vägen om Stadsbiblioteket med ett par böcker, gå till affären och köpa en burk fiskbullar (kanonbra och billig studentmat) och sedan ramla ihop i en liten geléaktig, gråtande hög innanför dörren. Jag åt min mat, jag tittade på tv, jag tog en dusch i en blandning av vatten och mina salta tårar som nästan aldrig ville slute rinna ut ur mina annars så välkontrollerade tårkanaler. Hackandes och hulkandes stod jag där i duschen, länge och väl.
Klockan var inte mycket men jag var totalt slutkörd och kroppen vägrade lyda. Jag tog en insomningstablett och lindade in mig i täcket, frysandes och skakandes. Så tidigt brukar jag aldrig somna.
~~~~~~
"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen"
Pär Lagerkvist (1916), Ångest
I går var det så illa redan vid middagstid att jag fick ta en tablett för att försöka dämpa lite av ångesten som satt på mina axlar och flåsade. Det funkade sådär. Jag hade trots medicinen en väldigt hög ångestnivå. Det värsta av allt var bröstsmärtorna, dem gjorde mig riktigt orolig ett tag när det var som intensivast. Dessutom var det i vänster sida av bröstet (hjärtat!) och jag hade även ovanligt många extra hjärtslag samt en känsla av att hjärtat "hoppade över" ibland. Blev också allmänpåverkad; fysisk svaghet, matthet, trötthet, yrsel, ringningar och sus i öronen, svårt att stå stadigt. You name it. Ångest så det bara visslar om det.
Trots detta så pallrade jag mig iväg på Klemming-mötet, det gick okej. Fick nog en sugar rush av fikat man bjöds på, cupcakes! Men efteråt fick jag verkligen kämpa för att orka gå vägen om Stadsbiblioteket med ett par böcker, gå till affären och köpa en burk fiskbullar (kanonbra och billig studentmat) och sedan ramla ihop i en liten geléaktig, gråtande hög innanför dörren. Jag åt min mat, jag tittade på tv, jag tog en dusch i en blandning av vatten och mina salta tårar som nästan aldrig ville slute rinna ut ur mina annars så välkontrollerade tårkanaler. Hackandes och hulkandes stod jag där i duschen, länge och väl.
Klockan var inte mycket men jag var totalt slutkörd och kroppen vägrade lyda. Jag tog en insomningstablett och lindade in mig i täcket, frysandes och skakandes. Så tidigt brukar jag aldrig somna.
~~~~~~
"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen"
Pär Lagerkvist (1916), Ångest
Kommentarer
Trackback
