Emotionell baksmälla
Nu hittar jag på nya begrepp, begrepp som inte finns. Inte mig veterligen i alla fall. I dag har jag upplevt något som jag bäst kan beskriva som en emotionell baksmälla, eller en känslobaksmälla. Nu undrar ni väl vad sjutton jag menar med det, och jag ska försöka att förklara. Det här är inte första gången jag upplever detta "fenomen", denna reaktion, eller vad man nu ska kalla det. Dock har jag nog inte kunnat definiera eller precisera det såpass bra förut, som jag håller på att göra nu. Jag började att grubbla över det, analysera och plocka sönder det hela i små små bitar. I går mådde jag riktigt bra. Jag var slö, visst, men jag mådde bra. Det var inte direkt någonting som kändes betungande eller som hängde som ett grått regnmoln över mig. Fredagen var också okej, jag var lättad och uppåt efter att tentan var skriven.
I dag har jag alltså inte haft lust eller ork att göra annat än att sitta ensam i min lägenhet och titta på serier på DVD och andra kravlösa nonsens-aktiviteter. Inte för att det är dåligt, man behöver sådant också emellanåt. Men jag har känt mig så dyster, nästintill melankolisk. Jag har känt mig uppgiven, sorgsen och som om jag inte har den blekaste aning om vad jag sysslar med. Själva meningen med allt och vad som ska bli av mig har satts i blickfånget för mina tvivel och paranoida pessimisttankar. Jag börjar nästan hata mig själv. Jag blir äcklad av min kropp, jag är inte tillräckligt bra på någonting, inte tillräckligt engagerad och jag känner mig mindervärdig för att jag saknar något att verkligen helhjärtat och passionerat gå in för. Det här tillståndet är värre än en baksmälla orsakad av alkohol. Varför kan jag aldrig låta mig själv må bra? Varför måste jag alltid klandra mig själv? Being me really hurts.
Så nu till "problemet"; i dag är jag inte alls på samma topp. Mitt humör har svängt, jag känner mig allmänt "off", är fylld av tvivel, självförebråelser, negativa tankar, pessimism och mörka känslor. Jag befinner mig helt plötsligt i en dyster sinnesstämning och jag har hemskt svårt att uppbåda energi, motivation, ork och vilja. Det verkar inte bättre än att jag har drabbats av någon slags baksmälla efter att ha upplevt såpass mycket lättnad, bekymmerslöshet och avslappning som jag gjort under två dagar. Mitt positiva mående har på något mystiskt sätt slagit tillbaka på mig och fått det dåliga att återvända. Som om jag inte är värd att känna mig glad och lättsam ett litet tag. Nästan som att bli straffad och tillsagd att jag inte får släppa på allt så mycket, att jag hela tiden måste vara vaksam och absolut inte glömma hur jag faktiskt fungerar och hur mitt humör är. Så ja, vad annat kan jag beskriva denna känsla som, än en känslomässig baksmälla.
An emotional hangover, punishing me for not being observant enough.
I dag har jag alltså inte haft lust eller ork att göra annat än att sitta ensam i min lägenhet och titta på serier på DVD och andra kravlösa nonsens-aktiviteter. Inte för att det är dåligt, man behöver sådant också emellanåt. Men jag har känt mig så dyster, nästintill melankolisk. Jag har känt mig uppgiven, sorgsen och som om jag inte har den blekaste aning om vad jag sysslar med. Själva meningen med allt och vad som ska bli av mig har satts i blickfånget för mina tvivel och paranoida pessimisttankar. Jag börjar nästan hata mig själv. Jag blir äcklad av min kropp, jag är inte tillräckligt bra på någonting, inte tillräckligt engagerad och jag känner mig mindervärdig för att jag saknar något att verkligen helhjärtat och passionerat gå in för. Det här tillståndet är värre än en baksmälla orsakad av alkohol. Varför kan jag aldrig låta mig själv må bra? Varför måste jag alltid klandra mig själv? Being me really hurts.
Kommentarer
Trackback
