Jag måste bara...
Jag vill inte att det här ska vara en gnällblogg, det är inte meningen att jag ska proppa den full med gnäll hela tiden. Men jag måste bara få ur mig lite nu känner jag.
För tillfället känns det skit. Jag mår riktigt kasst, i alla fall var gårdagen hemsk. I dag är det inte bra men det är inte fullt lika intensiv ångest som i går, nu är den snarare underliggande och molande. Som en dov värk i kroppen, som vägrar att ge med sig men som heller inte slår till med full kraft så att man ramlar omkull och tappar andan.
Det är såklart studierna som tynger mig, vad annars? Jag vet att det går upp och ner hela tiden och att när det går neråt så kan det gå väldigt neråt. Jag gillar ju skolan, jag trivs med den utbildning jag valt. Men det är så fruktansvärt intensivt, ibland känns det som om jag knappt har tid eller utrymme att andas.
Denna helgen skulle jag göra en inlämningsuppgift i informationssökning var det tänkt. En omtenta från förra kursen, jag gjorde aldrig den när "man skulle". Den här omtentan ska vara inne senast klockan 12.00 på måndag. Med andra ord så måste jag göra klar den senast i morgon kväll (jag pallar inte att skriva sådant på morgon eller förmiddag).
I går eftermiddag var jag i skolan och skulle börja med den, men vad sjutton händer? Jo, jag sitter där vid datorn och stirrar som ett jävla fån. Fattar ingenting, känner mig helt dum i huvudet. Totalt initiativlös och tömd på motivation till råga på allt. Ångesten kommer bubblande och jag absorberas helt av självförakt, förtvivlan och en känsla av otillräcklighet. Till slut känner jag för att göra två grejer; gå och gömma mig, och gråta. Helst båda sakerna på en och samma gång. Jag finner det bara självdestruktivt att sitta kvar och går därför hem, med väldigt väldigt tunga steg. Jag mailar min mentor (min livlina!) och får till svar att jag ska lägga undan pluggandet helt för dagen och se hur det är nästa dag (i dag alltså). Well, jag gör så, men mår ändå inte okej även om den mest akuta ångesten lättade. För jag vet ju hur det blir när jag hela tiden skjuter upp skolarbetet...
Förbannade jävla procrastination!
Hur det känns i dag? Jag känner mig inte tipptopp direkt, det vore ju synd att påstå. Jag kom nästan inte ur sängen imorse. Jag har inte pluggat någonting. Inte läst en enda rad. Duktigt.
Jag strejkar helt enkelt, min kropp vägrar lyda. Allting fastnade. Jag har tydligen bestämt att jag inte ska göra den här uppgiften denna gången heller. Och då får det väl vara på det viset. Jorden går inte under för det, det blir bara ännu en omtenta. Någon gång, längre fram, i framtiden... Ingen katastrof, visst. Men lik förbannat känner jag mig som en urusel och lat student.
I morgon ska jag försöka få till lite läsning och förberedelse inför det mest aktuella momentet just nu, det som innebär en läskig massa politik. Lagar, förordningar, propositioner, utskott, motioner, Svensk Författningssamling, och så vidare och så vidare... Pust.
Nu har jag åtminstone spytt ur mig en hel harang om mitt bedrövliga liv och hur kass jag känner mig just nu. Men min förhoppning är att det ska få mig att må lite bättre, att jag ska kunna lämna lite av det dåliga och slänga det på sophögen.
Jag kan avsluta med en lite roligare och faktiskt smått skrattretande händelse; jag var ute på en långpromenad under eftermiddagen i dag, dels för att få motion och frisk luft och dels för att utforska staden lite. Jag tänkte kolla om det fanns andra och närmare vägar man kunde ta till och från Solhems sjukhus (dit jag kommer att behöva ta mig rätt ofta hädanefter). Smart som jag var gav jag mig ut på upptäcktsfärd utan min Borås-karta! Det var nära att jag gick väldigt vilse på hemvägen... Hahaha. Jag irrade runt en stund men som tur är så har jag ganska bra lokalsinne och har känsla för vilka håll som är "rätt" respektive "fel". Så hem kom jag ju, till slut! Det blev en lång promenad. Men nu har jag i alla fall bättre koll på staden och hur man kan ta sig dit man vill.
För tillfället känns det skit. Jag mår riktigt kasst, i alla fall var gårdagen hemsk. I dag är det inte bra men det är inte fullt lika intensiv ångest som i går, nu är den snarare underliggande och molande. Som en dov värk i kroppen, som vägrar att ge med sig men som heller inte slår till med full kraft så att man ramlar omkull och tappar andan.
Det är såklart studierna som tynger mig, vad annars? Jag vet att det går upp och ner hela tiden och att när det går neråt så kan det gå väldigt neråt. Jag gillar ju skolan, jag trivs med den utbildning jag valt. Men det är så fruktansvärt intensivt, ibland känns det som om jag knappt har tid eller utrymme att andas.
Denna helgen skulle jag göra en inlämningsuppgift i informationssökning var det tänkt. En omtenta från förra kursen, jag gjorde aldrig den när "man skulle". Den här omtentan ska vara inne senast klockan 12.00 på måndag. Med andra ord så måste jag göra klar den senast i morgon kväll (jag pallar inte att skriva sådant på morgon eller förmiddag).
I går eftermiddag var jag i skolan och skulle börja med den, men vad sjutton händer? Jo, jag sitter där vid datorn och stirrar som ett jävla fån. Fattar ingenting, känner mig helt dum i huvudet. Totalt initiativlös och tömd på motivation till råga på allt. Ångesten kommer bubblande och jag absorberas helt av självförakt, förtvivlan och en känsla av otillräcklighet. Till slut känner jag för att göra två grejer; gå och gömma mig, och gråta. Helst båda sakerna på en och samma gång. Jag finner det bara självdestruktivt att sitta kvar och går därför hem, med väldigt väldigt tunga steg. Jag mailar min mentor (min livlina!) och får till svar att jag ska lägga undan pluggandet helt för dagen och se hur det är nästa dag (i dag alltså). Well, jag gör så, men mår ändå inte okej även om den mest akuta ångesten lättade. För jag vet ju hur det blir när jag hela tiden skjuter upp skolarbetet...
Förbannade jävla procrastination!
Hur det känns i dag? Jag känner mig inte tipptopp direkt, det vore ju synd att påstå. Jag kom nästan inte ur sängen imorse. Jag har inte pluggat någonting. Inte läst en enda rad. Duktigt.
Jag strejkar helt enkelt, min kropp vägrar lyda. Allting fastnade. Jag har tydligen bestämt att jag inte ska göra den här uppgiften denna gången heller. Och då får det väl vara på det viset. Jorden går inte under för det, det blir bara ännu en omtenta. Någon gång, längre fram, i framtiden... Ingen katastrof, visst. Men lik förbannat känner jag mig som en urusel och lat student.
I morgon ska jag försöka få till lite läsning och förberedelse inför det mest aktuella momentet just nu, det som innebär en läskig massa politik. Lagar, förordningar, propositioner, utskott, motioner, Svensk Författningssamling, och så vidare och så vidare... Pust.
Nu har jag åtminstone spytt ur mig en hel harang om mitt bedrövliga liv och hur kass jag känner mig just nu. Men min förhoppning är att det ska få mig att må lite bättre, att jag ska kunna lämna lite av det dåliga och slänga det på sophögen.
Jag kan avsluta med en lite roligare och faktiskt smått skrattretande händelse; jag var ute på en långpromenad under eftermiddagen i dag, dels för att få motion och frisk luft och dels för att utforska staden lite. Jag tänkte kolla om det fanns andra och närmare vägar man kunde ta till och från Solhems sjukhus (dit jag kommer att behöva ta mig rätt ofta hädanefter). Smart som jag var gav jag mig ut på upptäcktsfärd utan min Borås-karta! Det var nära att jag gick väldigt vilse på hemvägen... Hahaha. Jag irrade runt en stund men som tur är så har jag ganska bra lokalsinne och har känsla för vilka håll som är "rätt" respektive "fel". Så hem kom jag ju, till slut! Det blev en lång promenad. Men nu har jag i alla fall bättre koll på staden och hur man kan ta sig dit man vill.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Kan inte annat säga än att jag känner igen mig... :)
Kram
Trackback
