Jävligheter
Det går bara utför. Utför, utför, utför. Värre och värre blir det. Jag orkar fan snart inte mer. Jag trodde inte att jag skulle rutscha neråt mot det där bottenlösa jävla hålet som jag suttit fast i förut, särskilt inte nu när jag tyckte att livet gick åt rätt håll. Jag hatar det. Jag hatar mig själv. Det känns som om allt är mitt fel, jag har bara mig själv att skylla. Att jag ska vara så förbannat misslyckad. Förr eller senare så förstör jag allting, inte minst för mig själv. Jag borde ha vetat, jag borde förstå vid det här laget.
Nu är det fruktansvärt kämpigt, allting tar emot på ett så tröttande sätt. Jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte motivera mig, jag kan inte förmå mig, jag kan inte se framåt, jag kan inte glädjas. Jag kan inte.
Jag skriker inombords, det är vad jag gör. Jag gråter, jag ramlar ihop, jag hyperventilerar, jag får paranoida tankar, jag skadar mig, jag misshandlar min ekonomi. Mina tvångstankar och tvångsbeteenden börjar bli besvärliga, jag har någon slags tics och går runt och slänger ur mig svordomar och andra fula ord i tid och otid. Det är fan inte likt mig!
Jag känner mig paranoid på så sätt att jag börjar tro att flera personer i klassen (de som jag brukar prata/umgås med) har någon slags pakt, de har gaddat ihop sig för att frysa ut mig. De gillar inte mig. Det är fel på mig och nu har de äntligen märkt det. Förresten så vill jag inte vara social och umgås. Jag orkar inte det. Det är mer än jag klarar av, min knappa energi fixar inte att träffa folk. Dessutom så är det jobbigt nu när det känns som om alla ogillar mig och inte vill vara med mig. Jag är bara i vägen.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vet inte längre hur jag ska bära mig åt för att undvika att rasa alltför långt ner i avgrunden. För när jag väl åkt ner en lång bit så är det nästintill omöjligt att klättra upp. Återhämtningen kommer att ta väldigt lång tid i anspråk. Jag har inte tid med det. Herregud vad stressad jag är! Det kvittar vad jag gör, hela tiden är det något som jagar mig.
I morgon startar föreläsningarna igen. Jag har en stor klump i magen och två stora korpar som sitter på mina axlar och kraxar olycksbådande. Hur kunde det bli så här? Vart kom allt det svarta ifrån? Hur kunde det komma så fort?
Det är som om någon dragit ner en stor, mörk rullgardin. Mitt framför mina ögon. Nu kan jag inte se ljuset, kan inte se någonting. Jag famlar i blindo och snavar ideligen. Jag bara väntar på att jag ska ramla på allvar och falla riktigt, riktigt hårt. Mina händer är bakbundna så jag kan inte ta emot mig, jag kommer att ramla pladask och slå mig ordentligt. Allting medan korparna svävar ovanför mig och utstöter sina hånande läten. Alla andra kommer att stå bredvid och skratta åt mig. Sedan kommer de att gå sin väg, lämna mig där på marken, ledbruten och med blodet rinnande medan allt det svarta slukar mig helt. Jag kommer att ligga kvar i intigheten och lida med endast mina demoner närvarande för att fortsätta plåga mig.
Svarta tankar, svarta känslor. Svart ångest.
Nu är det fruktansvärt kämpigt, allting tar emot på ett så tröttande sätt. Jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte motivera mig, jag kan inte förmå mig, jag kan inte se framåt, jag kan inte glädjas. Jag kan inte.
Jag skriker inombords, det är vad jag gör. Jag gråter, jag ramlar ihop, jag hyperventilerar, jag får paranoida tankar, jag skadar mig, jag misshandlar min ekonomi. Mina tvångstankar och tvångsbeteenden börjar bli besvärliga, jag har någon slags tics och går runt och slänger ur mig svordomar och andra fula ord i tid och otid. Det är fan inte likt mig!
Jag känner mig paranoid på så sätt att jag börjar tro att flera personer i klassen (de som jag brukar prata/umgås med) har någon slags pakt, de har gaddat ihop sig för att frysa ut mig. De gillar inte mig. Det är fel på mig och nu har de äntligen märkt det. Förresten så vill jag inte vara social och umgås. Jag orkar inte det. Det är mer än jag klarar av, min knappa energi fixar inte att träffa folk. Dessutom så är det jobbigt nu när det känns som om alla ogillar mig och inte vill vara med mig. Jag är bara i vägen.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vet inte längre hur jag ska bära mig åt för att undvika att rasa alltför långt ner i avgrunden. För när jag väl åkt ner en lång bit så är det nästintill omöjligt att klättra upp. Återhämtningen kommer att ta väldigt lång tid i anspråk. Jag har inte tid med det. Herregud vad stressad jag är! Det kvittar vad jag gör, hela tiden är det något som jagar mig.
I morgon startar föreläsningarna igen. Jag har en stor klump i magen och två stora korpar som sitter på mina axlar och kraxar olycksbådande. Hur kunde det bli så här? Vart kom allt det svarta ifrån? Hur kunde det komma så fort?
Det är som om någon dragit ner en stor, mörk rullgardin. Mitt framför mina ögon. Nu kan jag inte se ljuset, kan inte se någonting. Jag famlar i blindo och snavar ideligen. Jag bara väntar på att jag ska ramla på allvar och falla riktigt, riktigt hårt. Mina händer är bakbundna så jag kan inte ta emot mig, jag kommer att ramla pladask och slå mig ordentligt. Allting medan korparna svävar ovanför mig och utstöter sina hånande läten. Alla andra kommer att stå bredvid och skratta åt mig. Sedan kommer de att gå sin väg, lämna mig där på marken, ledbruten och med blodet rinnande medan allt det svarta slukar mig helt. Jag kommer att ligga kvar i intigheten och lida med endast mina demoner närvarande för att fortsätta plåga mig.
Svarta tankar, svarta känslor. Svart ångest.
Kommentarer
Trackback
