Life goes on
Jag har egentligen ingen aning om vad jag ska blogga om, vet inte vad jag ska skriva. Men någonting får jag lägga in här, vill att det ska vara åtminstone lite liv i bloggen!
Jag är väl inte direkt nere på den totala botten längre, det blev lite bättre när jag var hemma och hälsade på över helgen. Skolan lades helt åt sidan och jag försökte att inte alls tänka på studierna. Men visst, jag har mått bättre. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag är pigg, glad och motiverad. För det är jag definitivt inte. Min kropp är på sätt och vis fortfarande i strejk, den vill inte riktigt fungera. Inte mitt huvud heller, för den delen. Jag har dock inte försökt anstränga mig så mycket, pluggandet ligger nere och kommer att så göra resten av veckan tror jag. Ett litet break var nog väldigt, väldigt välbehövligt just nu.
Sedan jag kraschade har jag haft en känsla av att vara instängd i en bubbla, avskärmad från den "riktiga" världen. Jag går runt i min egen lilla verklighet och har ärligt talat ingen lust att umgås med människor. Jag är asocial och det beror nog på utmattningen, jag orkar inte med att vara trevlig och lyssna på allas tjat och gnat som till 99% består av bullshit. Ja, det var en aning cyniskt av mig, men det är så det känns för tillfället. Jag orkar inte höra på all skit som folk kastar ur sig, alla jävla trivialiteter och ytligheter som ska stötas och blötas och dissekeras medelst oral konversation, dag ut och dag in. Jag blir spyfärdig av all glättighet och tillgjord vänlighet. Fy fan. Jag umgås hellre med mig själv i så fall. Det är otroligt skönt att vi haft två hela veckor utan lektioner och föreläsningar, för i ärlighetens namn så saknar jag inte klassen ett smack. Jag är trött på den. Jag är trött på de flesta i klassen. I alla fall som det är nu. Så det så.
Jag har inte upplevt så mycket bröstsmärtor de senaste dagarna, det känns lugnande och bra. De var riktigt jobbiga och oroande där ett tag. Var på vippen att ringa sjukvårdsrådgivningen och hela baletten, men hejdade mig. Egentligen visste jag väl att det var stressrelaterade smärtor. Det brände, högg och stack i vänster sida av bröstet. Det kom och gick lite men där fanns alltid en tryckande, dov och obehaglig känsla. Jag hoppas att besvären inte kommer tillbaka.
Som sagt så kommer jag inte plugga något större denna veckan. Kanske, om jag orkar, att jag kommer att börja läsa så smått om det som nästa veckas föreläsningar ska handla om. Jag missade förra veckans inlämningsuppgift, jag kunde bara inte få den gjord. Det var stopp, det gick inte. Jag hade mina bryt. Emellanåt ramlade jag bara ihop och grät. Satt och skakade och var helt kraftlös. Strejk, som sagt. På fredag ska det egentligen lämnas in två hemtentor, men dem har jag redan gett upp allt hopp om. Jag insåg att det inte var någon god idé att försöka pressa mig till att skriva dem på bara ett par dagar. Totalt orealistiskt, om jag inte ville få det absoluta brytet. Och det verkade ju onekligen som ett riktigt katastrofalt scenario som skulle få jobbiga konsekvenser på lång sikt.
Men men, jag får vänta och se nu. Vi har haft möte angående stödåtgärderna i skolan, och vi har pratat om individuell studieplan. De ska fundera på detta och lägga fram förslag på hur denna skulle kunna se ut rent konkret. Förhoppningen är att det ska kunna gå att utforma en egen studieplan där jag kan studera på 75% eller kanske 50%. Den kan även vara flexibel, så att jag till exempel en termin läser på 75% och en annan termin kanske jag orkar läsa på 100%. Dock måste jag börja krångla med CSN om detta, de måste godkänna en ändrad studieplan för att jag ska ha rätt att få samma studiemedel som jag har nu. Jaja, vänta och se alltså!
Jag är väl inte direkt nere på den totala botten längre, det blev lite bättre när jag var hemma och hälsade på över helgen. Skolan lades helt åt sidan och jag försökte att inte alls tänka på studierna. Men visst, jag har mått bättre. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag är pigg, glad och motiverad. För det är jag definitivt inte. Min kropp är på sätt och vis fortfarande i strejk, den vill inte riktigt fungera. Inte mitt huvud heller, för den delen. Jag har dock inte försökt anstränga mig så mycket, pluggandet ligger nere och kommer att så göra resten av veckan tror jag. Ett litet break var nog väldigt, väldigt välbehövligt just nu.
Sedan jag kraschade har jag haft en känsla av att vara instängd i en bubbla, avskärmad från den "riktiga" världen. Jag går runt i min egen lilla verklighet och har ärligt talat ingen lust att umgås med människor. Jag är asocial och det beror nog på utmattningen, jag orkar inte med att vara trevlig och lyssna på allas tjat och gnat som till 99% består av bullshit. Ja, det var en aning cyniskt av mig, men det är så det känns för tillfället. Jag orkar inte höra på all skit som folk kastar ur sig, alla jävla trivialiteter och ytligheter som ska stötas och blötas och dissekeras medelst oral konversation, dag ut och dag in. Jag blir spyfärdig av all glättighet och tillgjord vänlighet. Fy fan. Jag umgås hellre med mig själv i så fall. Det är otroligt skönt att vi haft två hela veckor utan lektioner och föreläsningar, för i ärlighetens namn så saknar jag inte klassen ett smack. Jag är trött på den. Jag är trött på de flesta i klassen. I alla fall som det är nu. Så det så.
Jag har inte upplevt så mycket bröstsmärtor de senaste dagarna, det känns lugnande och bra. De var riktigt jobbiga och oroande där ett tag. Var på vippen att ringa sjukvårdsrådgivningen och hela baletten, men hejdade mig. Egentligen visste jag väl att det var stressrelaterade smärtor. Det brände, högg och stack i vänster sida av bröstet. Det kom och gick lite men där fanns alltid en tryckande, dov och obehaglig känsla. Jag hoppas att besvären inte kommer tillbaka.
Som sagt så kommer jag inte plugga något större denna veckan. Kanske, om jag orkar, att jag kommer att börja läsa så smått om det som nästa veckas föreläsningar ska handla om. Jag missade förra veckans inlämningsuppgift, jag kunde bara inte få den gjord. Det var stopp, det gick inte. Jag hade mina bryt. Emellanåt ramlade jag bara ihop och grät. Satt och skakade och var helt kraftlös. Strejk, som sagt. På fredag ska det egentligen lämnas in två hemtentor, men dem har jag redan gett upp allt hopp om. Jag insåg att det inte var någon god idé att försöka pressa mig till att skriva dem på bara ett par dagar. Totalt orealistiskt, om jag inte ville få det absoluta brytet. Och det verkade ju onekligen som ett riktigt katastrofalt scenario som skulle få jobbiga konsekvenser på lång sikt.
Men men, jag får vänta och se nu. Vi har haft möte angående stödåtgärderna i skolan, och vi har pratat om individuell studieplan. De ska fundera på detta och lägga fram förslag på hur denna skulle kunna se ut rent konkret. Förhoppningen är att det ska kunna gå att utforma en egen studieplan där jag kan studera på 75% eller kanske 50%. Den kan även vara flexibel, så att jag till exempel en termin läser på 75% och en annan termin kanske jag orkar läsa på 100%. Dock måste jag börja krångla med CSN om detta, de måste godkänna en ändrad studieplan för att jag ska ha rätt att få samma studiemedel som jag har nu. Jaja, vänta och se alltså!
Kommentarer
Trackback
