Lyckan och förbannelsen
Det slog mig nyligen att jag tar mina studier på fruktansvärt stort, nästan sjukligt, allvar. Högskolan har blivit mitt liv, mitt liv har blivit skolan. Det har mer och mer gått åt det hållet att jag sätter studierna i främsta rummet, skolarbetet går före allting annat. Men det är väl bra, säger ni då. Jo, visst. Till en viss gräns.
Studerar man så ska man gå in helhjärtat för det, annars är det ingen som helst idé med det. Men att bli så till den milda grad besatt av skolan så att man tror att hela ens liv och värld står och faller med den, då är man ute på hal is.
Detta är något jag blivit smärtsamt påmind om de senaste dagarna.
Mitt förhållande till mina högskolestudier är både komplext och problematiskt. Det har sina fördelar likväl som sina nackdelar. Man kan säga att det är en enda stor paradox, det är lyckan och förbannelsen på samma gång.
Om jag inte hade varit så fixerad vid skolan och tagit den på ett såpass enormt allvar som jag gjort (och fortfarande gör, bör tilläggas) hade jag aldrig klarat av en termin, eller kanske inte ens en halv. Hade jag inte gått in för fullt på det sätt som jag gjort så hade mitt intresse och min ork givit vika ganska snabbt.
Alltså är lyckan i det hela att jag kan vinna otroligt många och starka segrar genom att kämpa och klamra mig fast vid studierna med näbbar och klor.
Den andra sidan av min rigorösa inställning är att den försätter mig i en del slitsamma, nedbrytande, destruktiva och påfrestande situationer. Att jag jämt och ständigt tar skolan på blodigt allvar skapar på så sätt den andra sidan av myntet, förbannelsen. Min tankevärld har krympt, den har blivit så liten. Där finns inte längre något utrymme för att annat än synbara prestationer, konkreta resultat, hopsamlade högskolepoäng, avklarade tentor.
Har jag "bara" gjort mitt bästa och försökt så räcker inte det. Det är ingenting, det räknas inte. Jag är så sträng mot mig själv att jag bestraffar mig när jag inte nått fram till ett mätbart resultat.
Har jag suttit framför datorn i tre timmar för att surfa runt efter research, för att lära mig samt för att räkna ut hur jag ska gå tillväga i en uppgift så är inte det tillräckligt.
Jag blir förbannad och besviken på mig själv. Jag känner mig oduglig, lat, dum och omotiverad. Då undrar jag hur jag kunde vara så jävla slut i huvudet så att jag trodde att högskolestudier var något för mig.
Det är hela tiden allt eller inget. Svart eller vitt.
Det är såhär det är att leva med ADHD och samtidigt studera. Åtminstone är det min verklighet.
Studerar man så ska man gå in helhjärtat för det, annars är det ingen som helst idé med det. Men att bli så till den milda grad besatt av skolan så att man tror att hela ens liv och värld står och faller med den, då är man ute på hal is.
Detta är något jag blivit smärtsamt påmind om de senaste dagarna.
Mitt förhållande till mina högskolestudier är både komplext och problematiskt. Det har sina fördelar likväl som sina nackdelar. Man kan säga att det är en enda stor paradox, det är lyckan och förbannelsen på samma gång.
Om jag inte hade varit så fixerad vid skolan och tagit den på ett såpass enormt allvar som jag gjort (och fortfarande gör, bör tilläggas) hade jag aldrig klarat av en termin, eller kanske inte ens en halv. Hade jag inte gått in för fullt på det sätt som jag gjort så hade mitt intresse och min ork givit vika ganska snabbt.
Alltså är lyckan i det hela att jag kan vinna otroligt många och starka segrar genom att kämpa och klamra mig fast vid studierna med näbbar och klor.
Den andra sidan av min rigorösa inställning är att den försätter mig i en del slitsamma, nedbrytande, destruktiva och påfrestande situationer. Att jag jämt och ständigt tar skolan på blodigt allvar skapar på så sätt den andra sidan av myntet, förbannelsen. Min tankevärld har krympt, den har blivit så liten. Där finns inte längre något utrymme för att annat än synbara prestationer, konkreta resultat, hopsamlade högskolepoäng, avklarade tentor.
Har jag "bara" gjort mitt bästa och försökt så räcker inte det. Det är ingenting, det räknas inte. Jag är så sträng mot mig själv att jag bestraffar mig när jag inte nått fram till ett mätbart resultat.
Har jag suttit framför datorn i tre timmar för att surfa runt efter research, för att lära mig samt för att räkna ut hur jag ska gå tillväga i en uppgift så är inte det tillräckligt.
Jag blir förbannad och besviken på mig själv. Jag känner mig oduglig, lat, dum och omotiverad. Då undrar jag hur jag kunde vara så jävla slut i huvudet så att jag trodde att högskolestudier var något för mig.
Det är hela tiden allt eller inget. Svart eller vitt.
Det är såhär det är att leva med ADHD och samtidigt studera. Åtminstone är det min verklighet.
Kommentarer
Postat av: Jocke
Kämpa på, du är bra! =)
Trackback
