ADHD-studenten

I går blev det inget bloggande alls, av förklarliga skäl. Jag var ganska sent ute med pluggandet till dagens tenta, som dock kändes någorlunda bra. Chansen att få godkänt är i alla fall större än risken för underkänt, skulle jag vilja säga.

I dag kan man läsa om nya rön från forskningsvärlden, holländska forskare har tydligen gjort en studie angående samband mellan ADHD och kost. Nyheterna finns att läsa bland annat här:  
http://www.netdoktor.se/?_PageId=4&Tab=News

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tro. Å ena sidan tycker jag att det är bra att det forskas i dylika frågor, men å andra sidan känns det lätt lite konstigt när resultat som detta publiceras. Jag blir smått oroad över vilka reaktioner hos den "vanliga" befolkningen sådant kan leda till, att människor inte är tillräckligt kritiska och sväljer all information med hull och hår. Nu ska jag inte påstå att jag misstror allt och alla, eller inte litar på den enskilda individens förmåga att ta in nyheter och information genom ett källkritiskt och granskande filter. Men eftersom ADHD redan är ett så omdiskuterat "fenomen" eller hur jag nu bäst ska uttrycka mig, och det tyvärr sprids så otroligt mycket felaktig, missvisande och negativ fakta och information om denna funktionsnedsättning, så är jag rädd att nyheter om sådana här studier och forskning lätt kan missuppfattas och tas på för stort allvar.Nu tror jag bestämt att det är den blivande bibliotekarien tillika informationssökningsexperten inom mig som talar! :)

Jag själv är mycket skeptisk till den här typen av nya rön som sprids via massmediernas nyheter. Jag vet ju, personligen, hur det känns att betvivlas, misstros och och inte bli tagen på fullt allvar. Jag lever med diagnosen och har bara under den korta tid det varit "officiellt" fått känna på allmänhetens ofta oseriösa inställning och bemötande. Så rapporter om att ADHD kan "botas" eller behandlas med hjälp av en speciell kost eller vad det än månde vara gör att jag tänker att det kan späda på uppfattningen om ADHD som en "fejkad" diagnos, eller som en mindre trovärdig funktionsnedsättning, ett tillstånd som beror på en "dålig" livsstil. Men som sagt, visst kan det även komma nyttiga och vettiga saker ur sådant här. Det är bara det att jag blir så matt, jag blir trött på att inte tas på allvar, att min medicinering ska ifrågasättas, eller att jag bara ska "skärpa till mig".

Som tur är så har jag på senaste tiden mött mycket öppenhet, nyfikenhet och vilja att förstå. I möten med lärare och personal på högskolan har jag känt att jag blivit tagen på allvar och att jag har fått positiv respons tack vare min ärlighet. Visst har det också känts jobbigt emellanåt, att fläka upp sitt liv och sina svagheter, men det har ju lönat sig. Hade jag inte från börjat varit öppen och bett om stöd och hjälp så hade jag nog inte klarat mig så bra genom den första studietiden som jag faktiskt har gjort. Jag är stark i mig själv, men jag behöver också massor av stöd, bekräftelse och uppmuntran för att inte dröja för länge i mina stunder av tvivel och riskera att ge upp. Tack för det, högskolan!