ADHD-studenten

Ibland känner man sig som en total fejk, en paria, en blek kopia. En kopia av en kopia rent av.
Som om man försöker och försöker men att det ändå blir fel. Hur man än gör så ser alla rätt igenom en. Det syns att man är falsk och bara låtsas. Låtsas passa in, låtsas kunna något, låtsas vara någon.

Att det ska vara så svårt. Man försöker verkligen att lägga manken till, att lära sig. Man härmar och tror att det ska se lika bra ut som när originalet gör det. Men ändå syns det på långt håll att man är lika oäkta som en piratkopierad fil, en förfalskad märkesväska, en fejktatuering, en billighetsvara.

Andra försäkrar en att man visst klarar sig bra, att man gör väl ifrån sig, att man fixar grejer. Men vad hjälper det när fejk-känslan har slagit rot djupt inne i själen och liksom finns inuti ens benmärg? Efter att i alla år ha levt i föreställningen att man aldrig någonsin kommer att kunna mäta sig med de andra, med de riktiga människorna i den riktiga världen. Hur förklarar man att man ständigt känner sig underlägsen? Att man alltid har försökt att slå ur ett underläge? Vad har man för förklaring till ett beteende som mest liknar det sätt en valp springer runt vuxna hundar?
"Jag är bara en liten, harmlös sak. Snälla gör mig inte illa, bara jag också får befinna mig här. Ursäkta att jag finns!"

"Äsch, ta dig i kragen!" säger vissa. Jaha, vilken krage? Sorry, men jag har så länge försökt att vara någon annan, att bli någon jag inte är. Tvinga mig inte att ändra mig ännu en gång. Och hur ska man kunna rycka upp sig, ta sig samman, skärpa sig, om man inte vet vem man är? Om man aldrig har haft känslan av att ens inneha ett någorlunda starkt jag? Och ändå blir jag kallad egoistisk och självisk ibland. Vilket skämt. De beteenden som kan tolkas på det sättet visar mer än något annat på hur osäker jag är. Men någon sorts självbevarelsedrift har man väl?

I don't wanna know if you don't want me, no