Nej jag har inget att säga
Men jag gör ett inlägg ändå, mitt i natten. Har inte pallrat mig till sängen ännu, fast jag har tänkt på det länge nog nu. Är tillbaka i Grebbestad efter ungefär ett dygn i Borås. Jag åkte dit enbart för att hämta ut två jävla paket. Men så hämtade jag med mig lite saker, bland annat böcker, som jag hade i lägenheten och som jag saknat.
Annars har jag ingen aning om någonting. Vet inte ett skit om hur det ska bli med skolan och allt det där i höst. Jag orkar knappt tänka på det, blir helt matt, helt slut i skallen.
Jag vet ingenting, orkar inte tänka. Ångesten och depressionen äter upp mig inifrån och slukar min förmåga till att tänka klart och ta beslut. Jag väntar på att jag ska vakna upp ur allt det här som bara känns som en enda lång och plågsam mardröm.
Men så tänker säkert någon: "Det var då ett satans gnäll! Ta dig i kragen och gör något vettigt, känn inte efter så mycket. Du har det ju bra, du har allt du behöver."
Då säger jag bara; hur sjutton ska jag kunna förklara mitt eget privata helvete så att du förstår? Ingen som inte upplevt svår psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar kan någonsin föreställa sig hur det är. Du vet inte ett enda smack om hur förgörande de krafter är som bryter ner dig och förvandlar dig till ett vrak, en människospillra. Du har inte en aning om hur det känns att gå sönder om och om igen, att för alltid känna sig som en trasig människa. Ingen som aldrig har gått sönder så totalt och upplevt ett sådant krig inombords vet vad det vill säga.
Jag försöker inte göra mig märkvärdig på något vis, men en människa som alltid varit hel och aldrig känt sig mentalt lemlästad och emotionellt sönderslagen kan greppa fasan och ångesten.
Hur det är att vakna varje morgon och vara ledsen för att man fortfarande lever, att man tyvärr vaknat upp till ännu en dag i plågornas tecken.
Hur det är att tappa allt hopp och känna för att ge upp allt.
Hur det känns som om man är pestsmittad och bär en stämpel.
Hur det är att ta på sig en mask och låtsas må bra och försöka passa in, försöka att leva ett normalt liv och göra det som förväntas av en.
Nej, ni kommer aldrig att förstå. Som psyksjuk är man dömd att leva i ensamhet. Ensam med sina demoner och monster.
Annars har jag ingen aning om någonting. Vet inte ett skit om hur det ska bli med skolan och allt det där i höst. Jag orkar knappt tänka på det, blir helt matt, helt slut i skallen.
Jag vet ingenting, orkar inte tänka. Ångesten och depressionen äter upp mig inifrån och slukar min förmåga till att tänka klart och ta beslut. Jag väntar på att jag ska vakna upp ur allt det här som bara känns som en enda lång och plågsam mardröm.
Men så tänker säkert någon: "Det var då ett satans gnäll! Ta dig i kragen och gör något vettigt, känn inte efter så mycket. Du har det ju bra, du har allt du behöver."
Då säger jag bara; hur sjutton ska jag kunna förklara mitt eget privata helvete så att du förstår? Ingen som inte upplevt svår psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar kan någonsin föreställa sig hur det är. Du vet inte ett enda smack om hur förgörande de krafter är som bryter ner dig och förvandlar dig till ett vrak, en människospillra. Du har inte en aning om hur det känns att gå sönder om och om igen, att för alltid känna sig som en trasig människa. Ingen som aldrig har gått sönder så totalt och upplevt ett sådant krig inombords vet vad det vill säga.
Jag försöker inte göra mig märkvärdig på något vis, men en människa som alltid varit hel och aldrig känt sig mentalt lemlästad och emotionellt sönderslagen kan greppa fasan och ångesten.
Hur det är att vakna varje morgon och vara ledsen för att man fortfarande lever, att man tyvärr vaknat upp till ännu en dag i plågornas tecken.
Hur det är att tappa allt hopp och känna för att ge upp allt.
Hur det känns som om man är pestsmittad och bär en stämpel.
Hur det är att ta på sig en mask och låtsas må bra och försöka passa in, försöka att leva ett normalt liv och göra det som förväntas av en.
Nej, ni kommer aldrig att förstå. Som psyksjuk är man dömd att leva i ensamhet. Ensam med sina demoner och monster.
Kommentarer
Postat av: Cornelia
Kul att du bloggar! Fortsätt så :D
Trackback
