ADHD-studenten

I dag fick jag en riktig panikångestattack. Det var faktiskt ett tag sedan jag hade det nu, tror inte att jag har haft det sedan jag låg inlagd i början av juni, faktiskt. Men den kom i en väldigt oväntad situation i dag - nämligen när jag var nere i stallet och skulle göra i ordning hästen för en ridtur. Vet inte vad det var som utlöste det hela, men ångesten slog mig som en hård knytnäve i magen. Jag började skaka, blev darrig och benen kändes som gelé. Jag var tvungen att gå ut och ställa mig en stund för mig själv, tårarna rann på grund av att ångesten kändes så otroligt destruktiv och kvävande. Just då ville jag bara gräva ner mig i en grop och aldrig mer komma upp. Som tur var så gick panikattacken över ganska fort, efter 20-30 minuter kände jag mig nästintill normal igen. Jag klarade av att borsta och göra i ordning min häst, sedan tog jag en kortare ridtur ihop med syrran.

Nu känner jag mig okej igen. Ingen panik, bara den där vanliga oron som ligger och gnager i kroppen. Allt det jobbiga som komma skall, som sitter som en molande värk i bakhuvudet. Min ekonomi som är lika med en katastrof. Den stora rädslan för hur allting ska bli i höst, osäkerheten över att jag inte vet vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Alla dessa komponenter och fler därtill bidrar till att jag känner mig värdelös. Jag har ständigt en känsla av en annalkande undergång, att det bara är en tidsfråga innan jag faller ihop och ingenting, absolut ingenting, fungerar längre. Det håller på att gå åt fel håll nu, saker och ting har vänt. Jag har tagit flera steg framåt men tvingas nu att börja backa, jag stegar bakåt istället. Det känns som om jag håller på att förlora allt det jag vunnit.
En känsla av att inte ha någonting. Av att vara ingenting.