Starten på sommaren
Nu var det ju en vecka sedan jag bloggade, detta beror dels på att jag inte har kunnat och dels på att jag inte har orkat. För en vecka sedan besökte jag psykakuten och blev inlagd på en slutenpsykiatrisk vårdavdelning på SÄS. De hade överbeläggning och jag fick därför sova första natten i avdelningens dagrum, det var mindre roligt. Under onsdag förmiddag fick jag träffa avdelningsläkaren som var en mycket kortfattad och bestämd dam, hon lyssnade inte för fem öre utan sa i princip bara att jag skulle bli utskriven på fredagen och därmed basta. Jag tyckte att det hela var skitjobbigt. Nog för att det är jobbigt att befinna sig på en låst avdelning där ångesten liksom sitter i väggarna, men att när man precis blivit inlagd och mår skitkasst få höra att man blir utkastad igen efter tre nätter, det är ganska påfrestande. Man är otroligt kluven och vet inte hur man vill ha det med någonting.
Så här i efterhand kan jag nog medge att det var helt rätt att skriva ut mig såpass snabbt, för man blir inte direkt friskare och piggare där inne. Man påverkas mer än vad man tror, av sjukhusatmosfären, det eviga vankandet i korridoren, de andra patienterna och naturligtvis av att man hela tiden är bevakad.
Allt det sjuka inom en växer och blir starkare, ångesten känns mer koncentrerad och depressionen blir tydligare. Jag kunde knappt prata med personalen utan att jag började gråta. Den sista kvällen kollapsade jag helt och blev till slut liggande i min säng. Jag hyperventilerade, störtgrät, hulkade, skakade och jag kände det som om slutet var nära. Jag tror att jag till sist svämmade över, det var någon liten skitgrej som fick bägaren att rinna över. Jag fick mediciner, men det hjälpte inte. De pratade med mig, tröstade och lugnade. Men likväl var det en storm inom mig. När det var läggdags kunde jag inte somna, jag låg vaken tills nattpersonalen gjorde sin första koll. Då fick jag ännu mer medicin samt "ryggmassage" med någon slags plastboll med piggar på. Sedan somnade jag faktiskt rätt kvickt.
När jag blivit utskriven på fredagen så var det dags för mitt första möte med det nya öppenvårdsteamet. Jag träffade en sköterska för bedömning, vi pratade om DBT-behandling som jag ska börja i till hösten. Antagligen ska jag gå en tio veckor lång behandling där man är på sjukhuset fem timmar varje vardag. Det låter krävande, men det var det som de tyckte skulle vara bäst för mig. Dock vet jag ännu inte hur det blir, vet ju ingenting om hur det ska bli med skolan och allt. Och jag orkar inte riktigt tänka på det just nu.
Nu är jag hemma i Grebbestad, har åkt hem för sommaren. Jag har tagit med mig jättemycket grejer från Borås och jag har fixat tillfällig eftersändning av posten. På måndag och onsdag nästa vecka ska jag jobba mina första dagar, det blir som en introduktion. Jag blir fruktansvärt nervös när jag tänker på det, jag oroar mig för hur det ska gå och om jag ska klara av det. Men jag får hoppas på att jag snabbt kommer in i arbetet, sedan lär det väl flyta på. Jag har ju ändå erfarenhet av biblioteksjobb, jag vet hur det fungerar och vad man förväntas göra.
Jaja, än så länge passar jag på att vara helt ledig!
Så här i efterhand kan jag nog medge att det var helt rätt att skriva ut mig såpass snabbt, för man blir inte direkt friskare och piggare där inne. Man påverkas mer än vad man tror, av sjukhusatmosfären, det eviga vankandet i korridoren, de andra patienterna och naturligtvis av att man hela tiden är bevakad.
Allt det sjuka inom en växer och blir starkare, ångesten känns mer koncentrerad och depressionen blir tydligare. Jag kunde knappt prata med personalen utan att jag började gråta. Den sista kvällen kollapsade jag helt och blev till slut liggande i min säng. Jag hyperventilerade, störtgrät, hulkade, skakade och jag kände det som om slutet var nära. Jag tror att jag till sist svämmade över, det var någon liten skitgrej som fick bägaren att rinna över. Jag fick mediciner, men det hjälpte inte. De pratade med mig, tröstade och lugnade. Men likväl var det en storm inom mig. När det var läggdags kunde jag inte somna, jag låg vaken tills nattpersonalen gjorde sin första koll. Då fick jag ännu mer medicin samt "ryggmassage" med någon slags plastboll med piggar på. Sedan somnade jag faktiskt rätt kvickt.
När jag blivit utskriven på fredagen så var det dags för mitt första möte med det nya öppenvårdsteamet. Jag träffade en sköterska för bedömning, vi pratade om DBT-behandling som jag ska börja i till hösten. Antagligen ska jag gå en tio veckor lång behandling där man är på sjukhuset fem timmar varje vardag. Det låter krävande, men det var det som de tyckte skulle vara bäst för mig. Dock vet jag ännu inte hur det blir, vet ju ingenting om hur det ska bli med skolan och allt. Och jag orkar inte riktigt tänka på det just nu.
Nu är jag hemma i Grebbestad, har åkt hem för sommaren. Jag har tagit med mig jättemycket grejer från Borås och jag har fixat tillfällig eftersändning av posten. På måndag och onsdag nästa vecka ska jag jobba mina första dagar, det blir som en introduktion. Jag blir fruktansvärt nervös när jag tänker på det, jag oroar mig för hur det ska gå och om jag ska klara av det. Men jag får hoppas på att jag snabbt kommer in i arbetet, sedan lär det väl flyta på. Jag har ju ändå erfarenhet av biblioteksjobb, jag vet hur det fungerar och vad man förväntas göra.
Jaja, än så länge passar jag på att vara helt ledig!
Kommentarer
Trackback
