Fan ta den där jävla rubriken
Och så liksom samlar det ihop sig igen, till en isande hård och taggig klump som plötsligt vräker sig emot mig. Allt det där. Livet blir med ens fientligt inställt. Vardagen viskar om en annalkande katastrof. Om smärta. Om skuld. Om skam. Och om att jag trätt över gränsen. Jag har vistats där jag inte får. Och inte kan. För om jag trotsar lagarna så kommer jag att dömas och straffas.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; människan glömmer så förbannat fort.
Människan är en patetisk livsform. Jag skäms ofta över att tillhöra detta beklämmande släkte av däggdjur. Om jag kunde så skulle jag förvandla mig till en häst. Fast med den känslan jag har i min kropp just nu så skulle det snarast passa bäst om jag transformerades till en krälande snigel.
Efter regn kommer solsken. Jo visst, det gör det. Men förhållandet måste även vara det motsatta, annars faller det på sin egen logik. Efter solsken kommer regn. För så är det också alltid. Det där jävla solskenet kan ju inte vara för evigt. Det måste även komma en natt efter en dag, och så vidare.
Mitt må-bra-konto har nog övertrasserats nu. And it's payback time. Dags att gräva ner sig i myllan och böka runt bland självförakt, inre oro, tristess och meningslöshetskänslor. För att jag vill? Åh nej, den som i sin enfald får för sig att jag av egen fri vilja skulle vistas i själens mörker får allt tänka om.
Skulle du känna dig frestad att hugga av dig ena armen, sådär på skoj eller enbart för att känna hur det känns? Skulle du skära av dig öronen bara för att få uppmärksamhet? Nej, jag trodde inte det. Och jag drabbas inte av depressivitet och ångest bara för att folk ska titta och lyssna på mig. Jag väljer inte att må psykiskt dåligt.
Så, är vi överens nu?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; människan glömmer så förbannat fort.
Människan är en patetisk livsform. Jag skäms ofta över att tillhöra detta beklämmande släkte av däggdjur. Om jag kunde så skulle jag förvandla mig till en häst. Fast med den känslan jag har i min kropp just nu så skulle det snarast passa bäst om jag transformerades till en krälande snigel.
Efter regn kommer solsken. Jo visst, det gör det. Men förhållandet måste även vara det motsatta, annars faller det på sin egen logik. Efter solsken kommer regn. För så är det också alltid. Det där jävla solskenet kan ju inte vara för evigt. Det måste även komma en natt efter en dag, och så vidare.
Mitt må-bra-konto har nog övertrasserats nu. And it's payback time. Dags att gräva ner sig i myllan och böka runt bland självförakt, inre oro, tristess och meningslöshetskänslor. För att jag vill? Åh nej, den som i sin enfald får för sig att jag av egen fri vilja skulle vistas i själens mörker får allt tänka om.
Skulle du känna dig frestad att hugga av dig ena armen, sådär på skoj eller enbart för att känna hur det känns? Skulle du skära av dig öronen bara för att få uppmärksamhet? Nej, jag trodde inte det. Och jag drabbas inte av depressivitet och ångest bara för att folk ska titta och lyssna på mig. Jag väljer inte att må psykiskt dåligt.
Så, är vi överens nu?
Kommentarer
Postat av: Emma Andersson
frågestund i bloggen :)
Postat av: joanna- att leva med Aspergers syndrom!
Hej jag heter Joanna är är 23 år.
När jag var 14 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppet hjärtat om mitt liv med diagnosen och allt vad det innebär för att folk ska få mer förståelse och insikt för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder.
Så besök gärna min blogg:)
kram
Postat av: Eriiza
Haha, älskar den kvinnans bilder, de är så härliga och mörka på samma gång ! =D
Postat av: Camilla
hej! jag skulle vilja använda din text "fan ta den där jävla rubriken" i ett projekt som jag jobbar med!! Hör av dej så berättar jag mer! Med vänlig hälsning, camilla
Trackback
