Tändare är farliga grejer
OBS! Detta inlägg kan säkert upplevas som triggande, så har du just nu problem med självskadebeteende så kanske du inte ska läsa vidare.
Det är inte utan att man blir pissed off på sig själv. Och nu menar jag en aning mer än det vanliga självföraktet och självhatet. Jodå. Min (o)vana trogen så har jag ju vid upprepade tillfällen på sistone fallit ner i min självdestruktivitet igen. För drygt tre veckor sedan (om jag minns rätt) så kom jag på den urbota dumma idén att använda en tändare som verktyg i min jakt på ångestlindring samt självbestraffande (jäkla knepig kombo det där, rimmar sjukt illa). Hur som helst. Jag hade aldrig förr bränt mig själv med en tändare. Att på fyllan värma en dartpil över ett värmeljus och sedan sätta den mot underarmen är faktiskt en annan sak... Ehm. Ja.
Nu gjorde jag det i alla fall. Jag brände mig på insidan av ena vaden. Först tyckte jag inte att det gjorde ont. Så jag brände en gång till. Och en till. Och så ännu en gång. Så fortsatte det. Till slut skar smärtan genom ben och märg. Jag pallade inte mer. Gosh! Vilken skillnad mot att skära. Men sedan... Jag ångrade mig ganska raskt kan jag säga.
Snart efter började en stor blåsa bli synlig. Dagen efter hade en enorm, vätskefylld och spänd brännblåsa blivit resultatet. Oh my! Jag googlade för att få reda på hur man skulle göra med brännskador. Fick då en smärre chock när jag insåg att jag inte bara hade bränt mig lite, nejdå, det var ingen första gradens brännskada, utan andra gradens. Det kunde den präktiga blåsan vittna om. Det bästa var tydligen att låta den vara. Men vad gör jag efter två dagar? Naturligtvis, som den självskadare jag är, så tog jag en nål och stack hål på hela skiten. Det var en hel del vätska inne i den.
Och nu sitter jag här, snart en månad efter brännandet, och jag har fortfarande ett vätskande sår. Envist som synden. Har till och med varit hos distriktssköterskan. Blev lite orolig för att det skulle bli infekterat, var ju med om en sådan incident för några år sedan när jag hade bitit mig själv i armen, då fick jag ett illa infekterat sår. Det var lite halvjobbigt att berätta för vårdpersonalen att det där bettet... eeh, människobettet... jo att det hade orsakats av min egen jävla käft.
Så kontentan av detta, gott folk, är nämligen denna; tändare är farliga prylar! Bär man hand på sin egen kropp medelst dessa moderna tortyrredskap så kan man få betala för det lång tid efteråt. Inget jag rekommenderar alltså.
Detta var min extremt personliga och säkert smått äcklande historia för denna dag. Men jag står för den och sedan får ni göra vad fan ni vill. Klart slut!
Det är inte utan att man blir pissed off på sig själv. Och nu menar jag en aning mer än det vanliga självföraktet och självhatet. Jodå. Min (o)vana trogen så har jag ju vid upprepade tillfällen på sistone fallit ner i min självdestruktivitet igen. För drygt tre veckor sedan (om jag minns rätt) så kom jag på den urbota dumma idén att använda en tändare som verktyg i min jakt på ångestlindring samt självbestraffande (jäkla knepig kombo det där, rimmar sjukt illa). Hur som helst. Jag hade aldrig förr bränt mig själv med en tändare. Att på fyllan värma en dartpil över ett värmeljus och sedan sätta den mot underarmen är faktiskt en annan sak... Ehm. Ja.
Nu gjorde jag det i alla fall. Jag brände mig på insidan av ena vaden. Först tyckte jag inte att det gjorde ont. Så jag brände en gång till. Och en till. Och så ännu en gång. Så fortsatte det. Till slut skar smärtan genom ben och märg. Jag pallade inte mer. Gosh! Vilken skillnad mot att skära. Men sedan... Jag ångrade mig ganska raskt kan jag säga.
Snart efter började en stor blåsa bli synlig. Dagen efter hade en enorm, vätskefylld och spänd brännblåsa blivit resultatet. Oh my! Jag googlade för att få reda på hur man skulle göra med brännskador. Fick då en smärre chock när jag insåg att jag inte bara hade bränt mig lite, nejdå, det var ingen första gradens brännskada, utan andra gradens. Det kunde den präktiga blåsan vittna om. Det bästa var tydligen att låta den vara. Men vad gör jag efter två dagar? Naturligtvis, som den självskadare jag är, så tog jag en nål och stack hål på hela skiten. Det var en hel del vätska inne i den.
Och nu sitter jag här, snart en månad efter brännandet, och jag har fortfarande ett vätskande sår. Envist som synden. Har till och med varit hos distriktssköterskan. Blev lite orolig för att det skulle bli infekterat, var ju med om en sådan incident för några år sedan när jag hade bitit mig själv i armen, då fick jag ett illa infekterat sår. Det var lite halvjobbigt att berätta för vårdpersonalen att det där bettet... eeh, människobettet... jo att det hade orsakats av min egen jävla käft.
Så kontentan av detta, gott folk, är nämligen denna; tändare är farliga prylar! Bär man hand på sin egen kropp medelst dessa moderna tortyrredskap så kan man få betala för det lång tid efteråt. Inget jag rekommenderar alltså.
Detta var min extremt personliga och säkert smått äcklande historia för denna dag. Men jag står för den och sedan får ni göra vad fan ni vill. Klart slut!
Kommentarer
Trackback
