Meds, meds, meds...
Jag kan lika gärna säga det nu på en gång; jag mår skit.
Jag vill inte ha medlidande eller medömkan. Jag talar bara om exakt hur det är. Punkt.
Det har hattats hit och dit med mediciner och med allt möjligt. Jag känner mig som en försökskanin på vilken man provar igenom hela apotekssortimentet.
För x antal veckor sedan fick jag Lamotrigin, en antiepilektisk medicin som även verkar stämningsstabiliserande. Den var väl ingen höjdare precis, för nu håller jag redan på att snabbt sätta ut den.
En annan medicin jag fick börja ta vid behov är Stesolid. Bensodiazepin, med andra ord. Hade aldrig varit i närheten av att prova benso förut. Alla läkare har varit negativa till att ens prova att ge mig det, trots att jag bönat och bett på mina bara knän i svåra stunder av ångest. Men eftersom min ångest varit så svår den senaste tiden samt att panikattackerna eskalerat i både styrka och antal så skrevs Stesolid ut. Har inte använt den så mycket, men visst har den lindrat ångesten vid några tillfällen.
Xanor har jag också fått testa. En annan medlem i familjen av bensodiazepiner. Vet inte vad jag ska säga om effekten, jag har endast tagit den vid ett par tillfällen och då av lägsta möjliga dos.
För ett litet tag sedan skrev man ut Zyprexa till mig. Det är ett neuroleptikum som ges vid schizofreni, psykoser och lite sådant. Först blev jag asförbannad när denna medicin kom på tal, men jag gav med mig och tänkte att jag väl åtminstone kunde prova den. Den ska tydligen kunna fungera att ha vid behov när man har svår ångest.
Nu står jag i alla fall på en daglig medicinering som är: Concerta 54 mg på morgonen. Propavan 25 mg på kvällen. Stilnoct 5 mg vid sänggåendet.
Förutom det har jag ju Zyprexa att ta vid behov, likaså Stesolid. Xanor, Imovane, Theralen och Lergigan ska jag tydligen försöka undvika. Man vill inte att jag ska ha så många olika medel samtidigt.
För tre veckor sedan fick jag en mindre kollaps och det slutade med att mobila akut-teamet kom hem till mig sent på kvällen. Jag var tydligen extremt dissociativ och var som i en annan värld. De hängde inte med i mitt prat och mina resonemang, så de ville inte lämna mig. Alltså kom en läkare hem till mig mitt i natten. Han skulle då besluta om det skulle skrivas ut ett vårdintyg på mig, det vill säga att han bestämde huruvida jag skulle skickas in med polis till sjukhus på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).
Tack och lov så bedömde läkaren att jag kunde stanna kvar hemma. Det var dock en väldigt knepig upplevelse som jag bara har lösryckta minnesfragment kvar från. Jag var som sagt inte mig själv, utan var väldigt frånvarande.
Jag antar att denna händelse, bland andra, har gjort att man skrivit ut neuroleptika till mig. Tydligen är jag stundom gränspsykotisk, dissociativ och paranoid.
Det jag själv vet är att min grundstämning är rejält sänkt samt att jag har mycket ångest. Emellanåt har jag smått maniska perioder som varar i max ett par-tre timmar.
Hur mycket skit ska man orka ta?
Jag har efterfrågat ECT (elbehandling), men vi får väl se vad som händer. För drygt fem år sedan fick jag en serie ECT-behandlingar mot min djupa depression och jag hade rätt god effekt av dem.
Som sagt, det återstår att se vad jag beviljas eller inte.
Under tiden går jag runt och plågas, med ett ben i verkligheten och ett i overklighten...
Jag vill inte ha medlidande eller medömkan. Jag talar bara om exakt hur det är. Punkt.
Det har hattats hit och dit med mediciner och med allt möjligt. Jag känner mig som en försökskanin på vilken man provar igenom hela apotekssortimentet.
För x antal veckor sedan fick jag Lamotrigin, en antiepilektisk medicin som även verkar stämningsstabiliserande. Den var väl ingen höjdare precis, för nu håller jag redan på att snabbt sätta ut den.
En annan medicin jag fick börja ta vid behov är Stesolid. Bensodiazepin, med andra ord. Hade aldrig varit i närheten av att prova benso förut. Alla läkare har varit negativa till att ens prova att ge mig det, trots att jag bönat och bett på mina bara knän i svåra stunder av ångest. Men eftersom min ångest varit så svår den senaste tiden samt att panikattackerna eskalerat i både styrka och antal så skrevs Stesolid ut. Har inte använt den så mycket, men visst har den lindrat ångesten vid några tillfällen.
Xanor har jag också fått testa. En annan medlem i familjen av bensodiazepiner. Vet inte vad jag ska säga om effekten, jag har endast tagit den vid ett par tillfällen och då av lägsta möjliga dos.
För ett litet tag sedan skrev man ut Zyprexa till mig. Det är ett neuroleptikum som ges vid schizofreni, psykoser och lite sådant. Först blev jag asförbannad när denna medicin kom på tal, men jag gav med mig och tänkte att jag väl åtminstone kunde prova den. Den ska tydligen kunna fungera att ha vid behov när man har svår ångest.
Nu står jag i alla fall på en daglig medicinering som är: Concerta 54 mg på morgonen. Propavan 25 mg på kvällen. Stilnoct 5 mg vid sänggåendet.
Förutom det har jag ju Zyprexa att ta vid behov, likaså Stesolid. Xanor, Imovane, Theralen och Lergigan ska jag tydligen försöka undvika. Man vill inte att jag ska ha så många olika medel samtidigt.
För tre veckor sedan fick jag en mindre kollaps och det slutade med att mobila akut-teamet kom hem till mig sent på kvällen. Jag var tydligen extremt dissociativ och var som i en annan värld. De hängde inte med i mitt prat och mina resonemang, så de ville inte lämna mig. Alltså kom en läkare hem till mig mitt i natten. Han skulle då besluta om det skulle skrivas ut ett vårdintyg på mig, det vill säga att han bestämde huruvida jag skulle skickas in med polis till sjukhus på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).
Tack och lov så bedömde läkaren att jag kunde stanna kvar hemma. Det var dock en väldigt knepig upplevelse som jag bara har lösryckta minnesfragment kvar från. Jag var som sagt inte mig själv, utan var väldigt frånvarande.
Jag antar att denna händelse, bland andra, har gjort att man skrivit ut neuroleptika till mig. Tydligen är jag stundom gränspsykotisk, dissociativ och paranoid.
Det jag själv vet är att min grundstämning är rejält sänkt samt att jag har mycket ångest. Emellanåt har jag smått maniska perioder som varar i max ett par-tre timmar.
Hur mycket skit ska man orka ta?
Jag har efterfrågat ECT (elbehandling), men vi får väl se vad som händer. För drygt fem år sedan fick jag en serie ECT-behandlingar mot min djupa depression och jag hade rätt god effekt av dem.
Som sagt, det återstår att se vad jag beviljas eller inte.
Under tiden går jag runt och plågas, med ett ben i verkligheten och ett i overklighten...
Kommentarer
Trackback
