En parentes
Det slog mig just, som en sten i skallen, att vi stackars ynkliga varelser kallade människor inte är annat än skrattretande små parenteser. I det stora perspektivet är vi lika betydelsefulla som dammkorn. Men åh, men åh!, vi vill så förgrymmat gärna inbilla våra patetiska hjärnor att vi kan förändra. Att vi liksom styr evolutionen, universum, ja allting.
Då har jag kommit på en skitsmart sak, faktiskt, för jag är ju precis som de andra exemplaren av Homo sapiens, jag inbillar mig också. Jag tänker på samma sätt. Jag filosoferar, funderar och bryr min lilla grå klump inuti skallen. Jo då.
Konklusionen är alltså att världen är så finurligt konstruerad att människan har skapats som ett slags experiment. Skapat, som i skapa (av en gud eller dylikt) menar jag egentligen inte, jag menar bara att människan som art har uppkommit. Helt enkelt. Nåja. Och i det fall att det skulle gå fel, som vi kan anta att det nu gjort med människoexperimentet, så finns det så att säga "an emergency exit", en nödlösning. Människan är ju för fasen självutplånande! Självdestruerande, självsanerande, självförstörande. Fast jag tror egentligen inte att det där är enbart en sista utväg, när hela projektet gått i stöpet. Nej, det är nog faktiskt medräknat. Det är med i planen, det är så det är tänkt. Människoarten ska utplåna sig själv. Grejen går ut på att man ska se hur mycket den förstör och söndrar innan den tar kål på sig själv en gång för alla.
Att tänka på sig själv som en bricka i ett sjukt spel är både nedslående och uppfriskande. Det är paradoxernas paradox. Att inta betraktarens position och verkligen observera, se hur betydelselös man är, ger upphov till alla de känslor som någonsin ryms inom det emotionella spekrat. Det är hisnande. Det framkallar stark längtan att bära hand på sig själv (ett desperat försök att bli "fri" från människans öde?) samtidigt som det får en vilja springa ut i den förunderliga världen för att hungrigt hinna uppleva så mycket som det någonsin går.
Men jag brukar alltid hamna i samma position; sittandes och funderandes. Jag observerar, begrundar, klurar och kontemplerar. Över mitt öde. Vårt öde. Och jag ängslas. Jag ängslas över allt. Varat och icke-varat.
And then I keep on living in anxiety.
"Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?"
Då har jag kommit på en skitsmart sak, faktiskt, för jag är ju precis som de andra exemplaren av Homo sapiens, jag inbillar mig också. Jag tänker på samma sätt. Jag filosoferar, funderar och bryr min lilla grå klump inuti skallen. Jo då.
Konklusionen är alltså att världen är så finurligt konstruerad att människan har skapats som ett slags experiment. Skapat, som i skapa (av en gud eller dylikt) menar jag egentligen inte, jag menar bara att människan som art har uppkommit. Helt enkelt. Nåja. Och i det fall att det skulle gå fel, som vi kan anta att det nu gjort med människoexperimentet, så finns det så att säga "an emergency exit", en nödlösning. Människan är ju för fasen självutplånande! Självdestruerande, självsanerande, självförstörande. Fast jag tror egentligen inte att det där är enbart en sista utväg, när hela projektet gått i stöpet. Nej, det är nog faktiskt medräknat. Det är med i planen, det är så det är tänkt. Människoarten ska utplåna sig själv. Grejen går ut på att man ska se hur mycket den förstör och söndrar innan den tar kål på sig själv en gång för alla.
Att tänka på sig själv som en bricka i ett sjukt spel är både nedslående och uppfriskande. Det är paradoxernas paradox. Att inta betraktarens position och verkligen observera, se hur betydelselös man är, ger upphov till alla de känslor som någonsin ryms inom det emotionella spekrat. Det är hisnande. Det framkallar stark längtan att bära hand på sig själv (ett desperat försök att bli "fri" från människans öde?) samtidigt som det får en vilja springa ut i den förunderliga världen för att hungrigt hinna uppleva så mycket som det någonsin går.
Men jag brukar alltid hamna i samma position; sittandes och funderandes. Jag observerar, begrundar, klurar och kontemplerar. Över mitt öde. Vårt öde. Och jag ängslas. Jag ängslas över allt. Varat och icke-varat.
And then I keep on living in anxiety.
"Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?"
Kommentarer
Postat av: Cheap Custom Essays Online
I recently came across your blog and have been reading along. I thought I would leave my first comment. I don’t know what to say except that I have enjoyed reading. Nice blog. I will keep visiting this blog very often.
Trackback
