Minnen med blodsmak
Jag rotade bland mina gamla CD-skivor (mestadels hårdrock/metal) och fann då "The silent force" med Within Temptation. Blev sugen på att lyssna på den igen, det måste säkert ha varit minst två år sedan jag lyssnade på den sist, om inte ännu längre sedan.
Direkt jag satte på skivan och jag hörde första låten så sköljde minnena över mig. Minnen som jag hade försökt förtränga, och nästan gjort. Men nu kom känslorna bubblande... Efter nästan fem år. Och däromkring. När jag befann mig i det allra djupaste av mörker. Under en så lång tid, det kändes som minst tusen år.
Till den CD-skivan har jag gett utlopp för så mycket destruktiva krafter och så mycket kanaliserad ångest. Det var när jag lyssnade på den en natt, när jag som vanligt inte kunde få ro nog att sova, som jag fick en så lamslående ångestattack att jag svimmade. Knall fall, när jag satt på golvet i mitt rum. Jag vaknade i en hög av stinkande ångest. En människospillra, ett vrak. Och mina ben var sönderskurna. Där låg jag i min kallsvett, i mitt blod. Och den där musiken spelades på repeat.
Nu kommer allt tillbaka till mig... Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Om jag vill skära sönder skivan i småbitar, så som jag skar sönder min kropp, så som jag strimlades av paniken och ångesten. Odjuret vrålade i mitt bröst och vargarna flåsade mig i hasorna. Allt jag ville var att hitta en djup brunn att ramla ner i och försvinna från världen för gott.
Men det gjorde jag ju inte. Ändock vill jag gråta när jag tänker tillbaka. Jag trodde att jag hade vunnit så mycket, att jag var i grunden förändrad. Men ack vad människan bedrar sig själv. Åter sitter jag här och känner det där klösandet och krafsandet inuti min rastlösa kropp. Än en gång vill jag straffa mig själv, sarga min kropp och bedöva mig. Jag känner för mycket, jag blir överfull och mättad. Det går inte att hantera de kopiösa mängder som livet dränker mig i. Filtret saknas, jag är hudlös. Och jag sargar min hud. Jag utsätter mig för saker som låter helt vansinniga för utomstående. Men det är mitt sätt att hantera det ohanterbara. Det som vill slita sig ut ur mitt bröst. Det där som pressar och tvingar mig till det jag gör.
Och blodsmaken finns för alltid kvar, det har jag nu insett. Men inte tjänar det något till att vara bitter. Jag är född hudlös och kommer att få leva mitt liv hudlös. Det är min lott i livet.
Direkt jag satte på skivan och jag hörde första låten så sköljde minnena över mig. Minnen som jag hade försökt förtränga, och nästan gjort. Men nu kom känslorna bubblande... Efter nästan fem år. Och däromkring. När jag befann mig i det allra djupaste av mörker. Under en så lång tid, det kändes som minst tusen år.
Till den CD-skivan har jag gett utlopp för så mycket destruktiva krafter och så mycket kanaliserad ångest. Det var när jag lyssnade på den en natt, när jag som vanligt inte kunde få ro nog att sova, som jag fick en så lamslående ångestattack att jag svimmade. Knall fall, när jag satt på golvet i mitt rum. Jag vaknade i en hög av stinkande ångest. En människospillra, ett vrak. Och mina ben var sönderskurna. Där låg jag i min kallsvett, i mitt blod. Och den där musiken spelades på repeat.
Nu kommer allt tillbaka till mig... Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Om jag vill skära sönder skivan i småbitar, så som jag skar sönder min kropp, så som jag strimlades av paniken och ångesten. Odjuret vrålade i mitt bröst och vargarna flåsade mig i hasorna. Allt jag ville var att hitta en djup brunn att ramla ner i och försvinna från världen för gott.
Men det gjorde jag ju inte. Ändock vill jag gråta när jag tänker tillbaka. Jag trodde att jag hade vunnit så mycket, att jag var i grunden förändrad. Men ack vad människan bedrar sig själv. Åter sitter jag här och känner det där klösandet och krafsandet inuti min rastlösa kropp. Än en gång vill jag straffa mig själv, sarga min kropp och bedöva mig. Jag känner för mycket, jag blir överfull och mättad. Det går inte att hantera de kopiösa mängder som livet dränker mig i. Filtret saknas, jag är hudlös. Och jag sargar min hud. Jag utsätter mig för saker som låter helt vansinniga för utomstående. Men det är mitt sätt att hantera det ohanterbara. Det som vill slita sig ut ur mitt bröst. Det där som pressar och tvingar mig till det jag gör.
Och blodsmaken finns för alltid kvar, det har jag nu insett. Men inte tjänar det något till att vara bitter. Jag är född hudlös och kommer att få leva mitt liv hudlös. Det är min lott i livet.
Kommentarer
Postat av: Who Can Write My Essay For Me
I recently came across your blogf and have been reading along. I thought I would leave my first comment. I don’t know what to say except that I have enjoyed reading. Nice blog. I will keep visiting this blog very often Visit my Website I recently Make these Pages read that quotes and tell me your opinions.
Trackback
