ADHD-studenten

Du kastar mig på marken men du liksom glömde
en jävligt liten men ack så väsentlig detalj

Du förstår jag är en sådan där varelse
en sådan där som är gjord av ömtåligt glas

Fast kanske ännu viktigare att notera i detta sammanhang
är att jag trots allt har en stenhård kärna av diamant

Så vad du än gör mot mig så kommer jag att stå pall
att undvika att krossas mot den blekta asfalten

För när allt kommer omkring så är det endast mitt skal
min synliga utsida som verkar vara av glas eller kanske tunt porslin

Vem vet
varken du eller jag eller oändligheten

Inte förrän ytan krackelerar och fasaden rämnar
ändå har den gjort det gång på gång på gång

Som vilket skräp som helst så slängs jag
ner på marken bort i skogen inuti soptunnan upp på skrothögen

Varje gång får jag samla ihop tusentals ja miljontals skärvor
flagor delar småbitar korn och partiklar

Av mig själv eller det som jag åtminstone tror är mitt själv
limma laga foga ihop och fortsätta låtsas

Att jag har ett stabilt yttre eller kanske ett slags filter
men min insida blottläggs redan i morgon igen