ADHD-studenten

Faktum är att det snart kommer hända lite bra och roliga grejer! Jag tänker inte avslöja så mycket än, men det har med mig att göra, och med mitt skrivande. Sådant som sporrar och driver mig, sådant som får mig att tro på mig själv och min talang.

För att skriva är något jag verkligen älskar. Jag har alltsedan barnsben sagt att jag ska bli författare. Mina tankar, fantasier och idéer ska bli förevigade via skrivandets konst. Det som ryms inom mig och det som snurrar i mitt huvud kräver att få bli utsläppt. Ut i friheten för alla att beskåda ska det. Det trycker och skaver, det pyser och surrar. Skrivandet är min kanal, mitt ventilationshål.

Och visst fan! Jag har fått höra att jag är fullkomligt fenomenal på att uttrycka mig. Man har sagt mig att jag har en otrolig språkkänsla. Människor från vitt skilda håll uppmuntrar mig att fortsätta. Att skriva. Mer och mer och mer. Skriv skriv skriv. Skriv för allt vad du är värd.

Ett hinder i min framfart är dock det där lilla problemet med uppmärksamheten. Det där med att fokusera. Att göra en sak i taget. Det är hela tiden allt eller inget. När jag skriver vill jag skriva allt på en gång. Det ska gå med blixtens hastighet och det är naturligtvis extremt tröttande. Andra gånger tar det stopp. Grus i maskineriet.
Mycket ofta känner jag mig så frustrerande splittrad att jag inte kan bringa ordning i mitt eget privata kaos. Jag kan helt enkelt inte sortera tankarna, impulserna och känslorna. Jag tappar bort mig och blir förbannad för det. Jag kommer av mig i mina upphetsade tankegångar, och ofta när jag släntrar framåt längs mitt grubblande sinnes vindlande irrvägar så snavar jag över stockar och stenar som jag upplever att jag själv lagt dit.

Men vem blir egentligen klok på sig själv? Vem kan på riktigt förstå sin egen kapacitet? Eller hänga med i alla krängande och böljande vågor som ständigt sköljer runt inne i huvudet?
Inte jag i alla fall.

Skriva, det ska jag. Och bok blir det. Minst en, för det har jag bestämt sedan länge.
Ni får gärna tro och tycka att jag är naiv och blåögd. Eller för den delen uppblåst av oanständigt stort självförtroende. Varsågoda att anse att jag hyser en osmaklig och ytterst osvensk känsla av grandiositet. Att jag inte har förmåga att se begränsningar.
Fast det ska jag säga er, i det här fallet misstar jag mig icke. Dessutom litar jag på alla de människor som uppmuntrar mig, som säger att jag tveklöst kommer att lyckas i min ambition att få mina ord utgivna. Att de delar av mig själv som jag så frikostigt bjuder på är värda att spridas.

Och det som driver mig mest är min önskan att locka fram förståelse. Att inta en roll som tankeväckande, frispråkig, modig och behövd.

Ni ska få se. Och ni ska få läsa. Oh ja, det svär jag på!