ADHD-studenten

Jag är mer dissociativ än någonsin, känns det som. Tror att jag har blivit paralyserad av stress och skräck inför morgondagens stora salstenta. Ju mer jag läser, desto mindre förstår jag. Därför kanske det bästa just nu är att bara slappna av, ta det lugnt och inte försöka stressläsa. Det lär inte fastna så mycket mer i den här översvämmade hjärnan i vilket fall. Kanske man bara ska fundera lite allmänt, väldigt övergripande om ämnet, vad man tycker och tänker. Vissa saker har jag rätt bra koll på, andra är fortfarande ganska diffusa. Jag är väldigt spänd på vad det blir för frågor på tentan, om det kommer visa sig att jag har prioriterat "fel" eller om jag har lyckats förstå ämnet på ett mer eller mindre sammanfattande vis. Ett stort och svårgripbart ämne är det ju, det har man verkligen insett. Biblioteks- och informationsvetenskap är inget som låter sig förklaras i en handvändning. Fast jag försöker att inte krångla till det alldeles för mycket heller. Nåja. Nu vet jag i alla fall hur det känns att lida av tentaångest deluxe!

Jag vill ha det gråa, jag vill ha mellantinget, det som finns mellan förnuft och känslor. Varför ska det vara så svårt att uppnå någon slags balans? Jag brukar alltid vara alldeles för mycket i förnuftet, det är enklast så. Att bara tänka och analysera och lägga känslorna åt sidan. Känslor är jobbiga saker, de ställer till med så mycket bekymmer. De är oberäkneliga och nyckfulla. Förnuftet vet man i alla fall var man har, oftast alltså...
Men ibland slår det över, då kastas jag bort till känslorna och förnuftet blir tillfälligt besegrat. Jag vill inte ha det så, jag vill inte att det alltid ska vara antingen eller, allt eller inget. Jag vill ha gråzonen! Jag vill vara i mitten, i ingenmansland, eller kanske ska jag kalla det för offentliga rummet. Jag vet inte. Men nu börjar det bli för mycket känslor här och jag är rädd att de ska ta över. Det bästa är nog att bli eremit, leva helt ensam. Fast det fungerar nog inte så bra om tanken är att man ska plugga tre år på högskola.
Att leva helt i känslorna är fruktansvärt jobbigt, det funkar inte. Men att leva enbart i förnuftet är också jobbigt. Jag vill ha hälften av varje!

Rubriken har nog inte så mycket att göra med mitt blogginlägg, förutom att jag nyss var på bio och såg filmen Agora. Dessutom tycker jag om ordet, det känns bra. Ett bra ord. Jag vet till och med vad det betyder. För ett antal år sen hade jag en period då jag besvärades av agorafobi. Torgskräck alltså. Mina anfall av panikångest gjorde att jag knappt kunde vistas på större ställen, eller där det var mycket folk. Att åka buss och tåg var ren tortyr och till och med lektionerna i skolan blev jobbiga. Jag var skitskraj för att svimma, spy, börja skrika eller svamla osammanhängande, börja gråta eller göra något annat okontrollerat. Men mest av allt oroade jag mig för att jag inte skulle kunna ta mig därifrån, att jag skulle vara fast bland främmande människor. Tanken på att jag skulle råka göra något konstigt, som att svimma, bland alla dessa människor fyllde mig med skräck. Jag fasade även för vad de skulle tycka och tro om jag helt utan anledning sprang ut ur salen, det skulle ju verka helt fel och onormalt. Jag har ingen aning om hur många påbörjade panikattacker jag upplevt i situationer som dessa, när jag befunnit mig ute bland folk. En panikattack kan inte beskrivas i ord, det blir bara fåfänga försök att förenkla och bagatellisera ett tillstånd som verkligen lyckas att få en att tro att man är på väg mot döden.

Jag upplevde panikångest inte enbart i offentliga miljöer, absolut inte. Jag hade nog minst lika många attacker när jag var helt ensam. Alla tider på dygnet, men främst kvällar och nätter. En ensam natt på mitt rum, när jag som så många andra gånger inte kunde sova, slog ångesten till med full kraft. Den knockade mig, tog andan ur mig och visade ingen nåd. Panikångestattacken var så kraftig att jag svimmade, halvt sittande, halvt liggande, på golvet. Ingen vet ju hur länge jag var utslagen, men det kändes som en evighet. När jag vaknade var jag så totalt dränerad på energi att jag inte kunde resa mig upp på en lång stund. Den händelsen är en av de mest skrämmande jag någonsin upplevt. Den bekräftade verkligen vilken kraft ångesten hade, den sa mig med en rå grymhet vilket grepp paniken hade över min tillvaro. Jag var rädd för allt, jag kände fruktan mer eller mindre hela tiden. Jag vågade knappt sova, jag tordes inte vara vaken. Lusten att leva försvann, livet erbjöd mig ju ändå bara plåga och elände. Ångestdemonen var aldrig långt efter mig, den jagade mig konstant. När den inte klöste mig i hälarna och hånade mig, så rev den sönder allt jag trodde på, min tro på mig själv. Mitt jag och min själ blev strimlade av den mäktiga ångesten. Den fick mig att börja göra dessa saker mot mig själv, jag tog över demonens arbete och gjorde mig själv allt mer illa. Fysiskt och psykiskt, jag fick inte lov att må bra eller vara glad. Jag var inte värd det, jag måste straffas om och om igen.

Jag tog mig ur mitt eget privata helvete. Men det var inte lätt, det gick inte i en handvändning. Allt som idag är jag, hela mitt liv och min tillvaro, det har jag skapat själv. Jag har sakta men säkert själv byggt upp mig själv, jag har kämpat och jag har slitit. Inte utan bakslag, men jag har vunnit något som aldrig någonsin kan förstöras, något som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Jag känner mig starkare än alla människor som aldrig har behövt gå igenom hårda prövningar, jag har mer kunskaper än de som inte vet hur det är att kämpa för sitt liv.
De finns fortfarande stunder då jag drabbas av tvivel och frågor om vad jag håller på med. Men dessa tillfälliga yttringar av tveksamheter kommer aldrig kunna rubba den stabila grund jag numera står på.

En känsla av att stå utanför sig själv, att betrakta sig själv på avstånd. Tankarna och känslorna är inte längre mina, de tillhör inte mig. Jag har blivit bortkopplad, nedkopplad och frånkopplad. Mitt liv styrs inte av mig och det angår heller inte mig. Allt som vanligtvis brukar kännas som jag, har blivit främmande för mig. Jag har en autopilot som är i min kropp och i min hjärna och ser till att jag äter, sover och håller livet i gång. Men jag då? Vart tog jag vägen? Jag kan inte riktigt nå fram till mig själv.

Jag vet att det kallas dissociation. Jag vet att det är en reaktion på stress. Jag vet att det är en naturlig försvarsmekanism. Jag vet att jag bara försöker skydda mig själv. Jag vet att jag vet så mycket och att det ska vara till hjälp, att jag ska veta att allt kommer bli okej och att jag vet hur jag fungerar. Jag vet så jävla mycket att hela vetskapen, alla vetskaper, blir till en börda! Med kunskap och vetande följer krav, krav på att man ska agera utifrån allt vetande. Man ska vara rationell, sansad och "vid sina sinnens fulla bruk".
Jag vet också att det inte alls är konstigt att jag reagerar som jag gör. Faktum är att det inte är det minsta märkligt. Jag har totalt bytt livssituation, det har skett enorma förändringar på nolltid. Det är självklart att det blir stress och press. Men att kunna se allt så tydligt, in i minsta detalj, att analysera allting utan större ansträngning, att verkligen se igenom alla lager av mänskliga reaktioner och instinktiva beteenden, lämnar mig med en stor förtvivlan. Jag känner mig transparent. Jag är katten och råttan på samma gång, det är en jakt utan slut. Det finns tillfällen då jag önskar att jag var dum. Infantil, naiv, obekymrad, lättsinnig.

De säger att en person som tror sig vara galen inte är det, inte kan vara det. En galen människa är inte medveten om att hon är galen, hon har inte förmåga till en sådan insikt, just på grund av att hon är galen. Alltså kan jag rimligtvis inte vara galen. Eller?

Nu ska jag bara vara gnällig en kort stund och vräka ur mig en lista på allt som jag saknar, saker som finns kvar hemma "på landet" av en eller annan anledning, som antingen måste vara kvar där eller som jag inte orkat ta med mig ännu.

* Min älskade häst Linda
* Min och syrrans älskade häst Wille
* Syrrans älskade häst Havanna
* Min älskade katt Lillen
* Min och syrrans älskade katt Isis
* Min och syrrans älskade katt Lillröven
* Pappas underbara hund Cheeba
* Den älskade NATUREN!

Nu ska jag bli lite mer materialistisk:

* Min säng där hemma (den här i Borås är inte lika skön)
* Mina kristaller och stenar
* Ljuslyktan man hänger upp i fönstret
* Mina rid- och stallkläder
* Min tjocka, mysiga halsduk
* DVD-boxen med Sally
* Mitt Happy Bunny-linne
* Min Sweden Rock-huvtröja
* Mina planscher/posterflaggor med Victoria Francés-motiv
* Mina svarta långkjol
* Mina röda benvärmare
* Några av mina piercingsmycken
* Massor av mina halsband och armband
* MINA BÖCKER!
* Mina rökelser
* Min virknål och mina garner
* Min popcornskål
* Min Euphoria-parfym
* Massor av mina CD-skivor
* Min TRIPP-väska
* Min dödskalle-temugg
* Mina svarta fejkrosor i sammetsmaterial

Åh. Vad jag känner mig fjortis och bortskämd. Sitta här och beklaga sig över att man saknar sina prylar. Men ja, när jag är där borta saknar jag Borås, min lägenhet och det jag har här. Människan blir aldrig nöjd och så är det med den saken.

Det känns lite bättre idag, jag ser en aning ljusare på framtiden. Hela grejen med mentorsstöd börjar bli konkret och jag tror verkligen att det kommer bli bra. Imorgon ska vi planera tentapluggandet. Gissa om det är behövligt eller! Just nu brottas jag med en mastig bok som är skriven på engelska, helt underbart. Eller inte. Jag sitter med en engelsk-svensk ordbok i högsta hugg. Jag trodde att jag var bra på engelska, men börjar nästan att tänka om... Nåja, det är väl kanske inte så konstigt att det är kämpigt så här i början, det är ett helt annat språk på högskolan. Att det där torra, vetenskapliga språket dessutom ska vara på engelska, ja ni kan ju tänka er... Tack och lov är inte all litteratur engelskspråkig. Vi har ju en härlig bok på danska också! Som jag i och för sig inte börjat läsa i ännu, men den tar vi en annan dag. Ehum.

Jag pratade med min terapeut idag. Vi har fortfarande telefonkontakt, jag och terapeuten "där hemma". Har alltså inte flyttats över till psykiatrin här i Borås än och det finns flera starka skäl till det. Hur som helst så brukar vi oftast pratas varje vecka och det är ett bra stöd. Idag berättade jag om mina tankar och känslor kring medicinen, som jag det allra senaste känt inte ger lika god effekt som vanligt. Hon trodde att den dosen jag tar kanske inte är tillräcklig längre, att min ändrade livssituation med studier och så vidare, kräver mer av medicinen än min förra situation gjorde. Förut ställdes inte lika höga krav på koncentrationsförmåga och det krävdes inte att jag skulle organisera och planera lika mycket. Förmågan att sålla bland distraktioner och behålla fokus var heller inte lika betydande. Alltså är det möjligt att min nuvarande dos, som jag stått på ett bra tag, skulle behöva höjas för att uppfylla mitt stegrade behov av den hjälp och symtomlindring den ger.
Denna teori verkar rimlig och jag har inget emot att prova. Jag är härdad när det kommer till att vara "försökskanin" och har upplevt många, både positiva och negativa, sidor av att medicinera och testa nya preparat och doser. Eftersom jag inte anser mig uppleva några som helst negativa biverkningar av den dos Concerta jag tar nu så tror jag absolut inte att det är fel eller skadligt att höja dosen. Dock lär väl alla tusen olika prover bli viktiga igen; blodtryck, puls, blodprover, drogtester...
Nä då, ingen blir gladare än jag om studerandet fungerar bättre efter en doshöjning! Jag är redan en junkie, så några milligram hit eller dit spelar väl ingen roll. (Obs!, jag var kraftigt ironisk där, bara så jag gör det helt klart för alla.)

Nu ska jag återgå till Foundations of Library and Information Science. Önska mig lycka till, det kan behövas.

Min koncentrationsförmåga verkar vara sämre än vanligt, i alla fall när det kommer till att sitta hemma och läsa kurslitteratur. Jag börjar bli jättestressad, snart är det bara en vecka kvar till tentan. Det värsta just nu är att jag är så frånvarande hela tiden! Jag försöker verkligen att läsa, göra det lugnt runt omkring mig, fokusera på en text i taget. Att det ska vara så fruktansvärt jobbigt. Ju mer jag anstränger mig, desto sämre verkar det fungera. Jag blir distraherad av precis allting hela tiden, jag kan läsa samma mening tio gånger om och jag får ändå inte in något i huvudet. Jämt flaxar tankarna iväg på något annat, alltid finns där impulsivitet som sätter käppar i hjulet för mig. Jag är så in i helvete trött på detta nu! Ska det fortsätta vara på det här viset? Det känns nästan som om medicin inte fungerar som den ska längre, börjar närapå inbilla mig att jag fått sockerpiller istället för Concerta. Jag blir så uppgiven, så matt, så frustrerad att jag bara vill stänga in mig och gråta tills hela jag upplösts och försvunnit. Tyvärr fungerar det nog inte så. Jag vill ju verkligen plugga, jag vill att jag ska klara av det. Men varför räcker det inte att vilja? Vissa dagar hatar jag mig själv så förbannat mycket, jag avskyr att vara jag. Fast mest av allt hatar jag min ADHD. Att min hjärna inte fungerar som den ska håller på att ta kål på mig. Jag vill verkligen inte att min problematik ska hindra mig från att göra det jag vill, att uppnå mina mål. Men vissa gånger känns det bara så jävla orättvist. Ni som inte har NPF borde vara så sjukt tacksamma! Ni fattar inte vilken tur ni har, att ni slipper leva i detta oförutsebara helvete.

Okej, det finns en bra sak just nu. Det är att jag ska träffa min blivande mentor imorgon. Äntligen! Jag hoppas och tror så mycket på detta att jag nästan börjar bli rädd att jag kommer bli besviken. Men ändå. Jag tror det kommer bli bra. Det kommer att göra stor nytta och skillnad. Jag känner verkligen att jag behöver mentorsstöd, jag behöver ha någon som kan hjälpa mig att planera och organisera mina studier, hur jag ska lägga upp pluggandet. Vecka för vecka, dag för dag, ja timme för timme nästan. Så ostrukturerad som jag är så kommer väl den stackars mentorn bli helt förskräckt när hon får börja jobba med mig.
Ja, jag har fastnat i negativa tankespiraler nu. Det vet jag. Därför;

Nyttiga saker jag gjort idag:
*Dammsugit (dammråttorna hotade att ta över min lägenhet)
*Diskat allting jag samlat på hög (jaja, allt ska man visst göra själv)
*Lagat fodret i min jacka (många stygn blev det)
*Lämnat tillbaka en bok och en film på bibblan (boken hade jag inte läst, men ändå)
*Hämtat posten (ja, det är väl nyttigt)
*Läst och funderat över en artikel (bra med tanke på dagsformen)
*Blivit medlem i Hyresgästföreningen (ska vara bra har jag hört)
*Lagat mat (ska tydligen också vara bra)

Ja, de mindre bra sakerna struntar jag i. Nu ska jag lägga mig och sova. Försöka går ju alltid.

Natten till idag hade jag ovanligt svårt att somna, det var helt enkelt som förgjort. Inte för att sömnproblem är något nytt för mig som i åratal, mer eller mindre regelbundet, tagit både insomnings- och sömntabletter, dock är detta pillerknaprande ytterst sporadiskt nowadays. Hur som helst, denna natt hade tydligen bestämt sig för att vänta ut mig, plåga mig in i det längsta. Efter att jag lagt ner boken tog det säkerligen två-tre timmar innan jag lyckades somna. Okej, det var kanske inte så konstigt att det blev på detta viset eftersom jag sovit till ungefär elva på förmiddagen. Men hallå, jag är ju sjuk! Utmattad, urvriden, substanslös och dallrig.

När jag låg där i sängen, vändandes och vridandes, kom som vanligt en mängd olika tankar till mig. Jag funderade över mina kroppsliga ärr vs. mina mentala ärr. När man går på djupet i det hela slår det mig vilken märklig relation det är mellan dessa två. Mina i allra högsta grad synliga, fysiska ärrvävnader och mina dolda, psykiska spår av allt jag upplevt. Jag känner en ångestladdad ambivalens, som samtidigt, paradoxalt nog, skänker mig tillfredsställelse och frid. Jag är tacksam över mina livserfarenheter och de svårigheter jag klarat mig genom, jag står levande på andra sidan helvetet. På ett annat vis känner jag fortfarande en stor smärta som nog aldrig helt kommer att avta, men det kanske är meningen. Jag önskar ingen annan detta överjävliga som jag under flera års tid var fångad i, ingen förtjänar egentligen plågan i att vara så totalt fjättrad i sin egen ångest och skärseld. Ändock, vad annat kan jag göra än att vända denna upplevelse till något positivt och meningsfullt? Början till mitt riktiga tillfrisknande kom när jag förlikade mig med tanken på att situationen var som den var. Innan jag accepterat det faktum att man inte kunde förändra något förrän man vågat se verkligheten gick jag runt med ett filter som förvred min värld och hindrade mig att se den med mina egna ögon.

Nu kan jag känna tacksamhet och använder allt jag gått igenom på positiva sätt. Faktum är att jag inte skulle vilja byta bort mitt liv, jag vill inte få allting ogjort. Jag kan inte påstå att jag är stolt över mina kroppsliga ärr, men jag skäms inte. Jag döljer dem inte längre och tänker inte så mycket på dem. De gånger jag funderar över ärren så påminner de mig på ett accepterande och tillåtande sätt om min egen styrka. De påminner mig om att jag klarat mig genom livets hårdaste prövning, att jag faktiskt klarade testet. Och jag förvandlades samtidigt till en modigare och starkare människa! Att vi alla är predestinerade till olika prövningar här i livet skänker mig förtröstan och ork att fortsätta.

Det är en sån där dag idag också, fast lite annorlunda. Mer tomhet, mer psykisk utmattning, mer av ingenting och mindre av allting. Det skulle kunna bero på att jag är sjuk, har återigen blivit förkyld. Och jag som så sällan blir det i vanliga fall. Jag skyller på stressen. Idag har jag knappt orkat göra någonting.

En sak jag tänkte på däremot, var hur annorlunda hösten är här inne i stan jämfört med ute på landet. Den luktar annorlunda, den känns annorlunda och ser annorlunda ut. När jag på eftermiddagen promenerade längs gatorna tänkte jag på att löven inte kändes som jag är van vid. Jag gick bland löven, på löven och sparkade omkring löven där jag traskade. De lät inte som hemma på landet, det var som om de var skörare, mer papperslika och frasigare. Jag började identifiera mig med alla dessa gulnade lönnlöv, det kändes som om vi hade mycket gemensamt, jag och löven. Vad fint det hade varit att vara ett höstlöv. Så fridfullt och samtidigt uppgivet. Man skulle nog vara nöjd med sin insats, veta att man hade gjort vad som förväntades av en och så skulle det vara allt. Tack och hej.

Höstlukten är inte lika intensiv som på landet. Den är utspädd, flyktig och tunn. Lite själlös sådär. Det känns tråkigt. Jag saknar höstlukten på landet, den är mer äkta än den min näsa förnimmer här i den kompakta stadsmiljön. Jo, nog finns det bra saker här i stan också, absolut. Jag känner mig friare på sätt och vis. Jag har lättare att ta mig till ställen, allt är mer tillgängligt. Här behöver jag inte må dåligt över att jag saknar körkort. Det känns snarare som en lättnad att inte behöva tänka på så världsliga ting som transportmedel. Jag har mina ben och mina fötter, de tar mig dit jag vill och behöver. Allt är inom räckhåll.
Men visst, det är tomt. Jag har inte djuren här, det är obeskrivligt ödsligt. Nästa gång jag ska åka hem på besök är den 29 oktober, efter tentan. Den helgen ska bli helt studiefri, jag ska inte ta med en enda jävla bok eller något skolrelaterat hem. Jag måste ha en fristad, ett ställe där jag verkligen kan koppla av och bara vara. Där ska jag umgås med djuren och naturen, andas och bara leva. Min stress och mina tankar ska lämnas kvar i stan och med mig tar jag bara mina öppna sinnen och min själ som skriker efter energipåfyllning. Jag längtar så efter den där friden.

Idag är det en sån där dag. En mittemellan-dag, en dag som känns som den bara har blivit inklämd mellan "riktiga" dagar, som ett slags utfyllnad. En transportsträcka mellan Viktiga Dagar som fylls med Meningsfulla Aktiviteter. En dag som denna är jag mer fundersam än annars, jag börjar ifrågasätta vardagens trivialiteter och om dessa verkligen är Livet. En sån här dag blir mer oorganiserad och splittrad än de dagar jag har något inplanerat, eller helst flera saker på schemat. Det känns skönt att ha tider att passa, föreläsningar och andra aktiviteter att se till att inte missa. Visst tycker jag om friheten av att vara så kallat ledig, men den där frihetskänslan har ofta en bitter smak. Den ger mig rastlöshet, rotlöshet, oro och ängslan. Jag får prestationsångest, jag känner att jag måste fylla även min lediga tid med nyttiga och bra saker. Ständigt denna känsla av det är allt eller inget som gäller. Känner jag från början att jag inte kommer få tillräckligt mycket gjort, eller tillräckligt bra, ja då kan jag lika gärna strunta i allt.

Som förra söndagen. Då kom jag tillbaka till Borås efter att ha tillbringat merparten av veckan hemma i Bohuslän. Jag hade inte ens börjat skriva på hemtentan som skulle lämnas in på måndagen. Jag hade läst mycket av litteraturen, men inte tillräckligt. Min självkänsla var då allt annat än bra, jag kände mig misslyckad, oduglig och allmänt patetisk. Gråten brände bakom ögonlocken och jag fick hejda mig från att börja stortjuta så fort någon pratade med mig. Det var nästan så att jag hade lust att slänga mig i närmaste dike och bara ge mig hän åt Den Stora Ångesten. Lyckligtvis gjorde jag inte det. Jag bet ihop och gjorde det aktiva valet att helt enkelt acceptera att det inte skulle bli någon tenta skriven, att det skulle bli omtenta denna gången. Det är ingen katastrof om jag inte lämnar in nu, jag får fler chanser. Jag vill inte pressa mig själv till bristningsgränsen, jag vill inte försöka skriva något som kommer bli dåligt och tvunget att skrivas om. Då kan man snacka om att slösa bort sin energi.

För tillfället fokuserar jag på nästa moment, vilket är en salstentamen som äger rum den 29 oktober. Jag försöker att tänka bort omtentan så länge, annars kokar min hjärna över och jag får absolut ingenting gjort. En sak i taget, för jag vill inte ha någon kortslutning i systemet. Okej att jag har en uppgift hängandes efter mig, men jag vill absolut inte ha fler. Därför känns det viktigt att klara av salstentan och jag är faktiskt inte lika orolig över den som jag var (är) över hemtentan. Nu gäller det att plocka fram självdisciplinen och börja plugga på allvar!

Hur ska man vara när man har ADHD? Hur måste man uppföra sig för att passa in i folks fördomsfulla mallar? Ska man hoppa rlunt, gapa och skrika och bete sig som en så kallad "DAMP-unge"? Är man tvungen att vara ohyfsad, socialt inkompetent och förefalla vara totalt dum i huvudet?

Nej, jag har inte svårt att sitta still. Jag anser mig inte vara mer ohyfsad än en genomsnittlig "svensson". Jag är heller inte gapig och skrikig och mig veterligen så uppfattas jag som tämligen skärpt. Jag uppskattar socialt umgänge och att göra saker med familj och vänner, men till en viss gräns. Jag är tveksam till hur mycket det hör diagnosen till, men jag har ett stort behov av egentid och möjlighet att få umgås med mig själv, på mina egna villkor. Att vara så känslig och uppmärksam åt sjuttioelva olika håll samtidigt tar väldigt på ens krafter och man måste få andrum och chanser att återhämta sig.

Så hur är man då? Jag har förstått att ADHD är en mycket individuell diagnos som inrymmer mängder av variationer. Jag tänker inte gå in i detalj på detta område, jag är ingen expert, men jag kan beskriva kort hur jag är och hur mina tankegångar är. Det är som jag tidigare nämnt, syftet med mitt bloggande. För övrigt så är ADHD en diagnos som fortfarande främst förknippas med barn, och då särskilt pojkar. Men nu börjar man inse att väldigt många har kvar sina svårigheter upp i vuxen ålder, även om symtomen ofta visar sig på lite annorlunda sätt.

Jag har en vakenhetsnivå som inte fungerar precis som den ska, som inte är helt som hos de flesta människor. Ena stunden har jag jättemycket energi och är rastlös, då rusar tankarna i 200 knyck och jag kan vara nästintill euforisk. Då vill jag göra allting, helst på en och samma gång. Andra sekunden är jag helt tappad på ork, energin existerar i princip inte och hjärnan känns som seg kola.
Svängningarna mellan dessa ytterligheter är nog det allra värsta, det är fruktansvärt jobbigt att aldrig kunna förutse hur man ska känna sig. Om man ska orka eller inte. Vissa dagar får jag en massa saker och projekt gjorda, andra dagar passerar som i en dimma och jag skulle lika gärna kunnat ligga kvar i sängen.
Dessutom blir jag så himla lätt uttröttad, min energi kostar på. Har jag varit väldigt aktiv så brukar det följas av en "baksmälla" i form av total utmattning och trötthet.
Ja, ni märker ju! Det är inte lätt att planera saker ihop med en ADHD-människa...

Ja, kan ni tänka er! Det där är en vanlig kommentar när jag berättat att jag har ADHD. En annan reaktion är; "det märks verkligen inte på dig!". Ska jag ta det som en komplimang? Borde jag bli glad? Nej, jag blir varken tacksam, smickrad eller speciellt glad. Dylika kommentarer har snarare motsatt effekt.
   Har man blivit diagnostiserad med ADHD eller något annat neuropsykiatriskt funktionshinder så tror jag knappast att man vill bli bemött med misstro, skepsis och smått ansträngda skratt. Jag kan givetvis bara tala för mig själv, men jag vill inte att mitt beslut att berätta om min diagnos (som kräver lite mod) ska skojas om, skrattas åt och förlöjligas. Nu säger jag inte att det alltid är på detta vis, men påfallande ofta. Det är nästan så att man inte vill fortsätta att vara öppen med det.
   Jag kan förstå att dessa reaktioner ofta grundas på fördomar, människor vet knappt någonting om ADHD och hur personer med ADHD är. Det är mycket på grund av det som jag vill vara öppenhjärtlig och berätta om hur det fungerar, hur det kan vara och hur jag upplever det. Vi måste sluta tiga om psykiska problem och diagnoser! Det är inget ovanligt, inget farligt och inget konstigt. Skammen som många med psykiska besvär känner är jobbig som det är, att samhället och människor ska tysta ner det och ge en bild av att det är förbjudet att tala om, ja det gör saken ännu mer påfrestande för oss som är drabbade.

Ett scenario: en person berättar att hon/han har diabetes och därför måste ta insulin regelbundet. Tror ni då att omgivningen säger "nämen, det skulle jag verkligen aldrig kunna tro, det märks då rakt inte på dig att du har diabetes!"? Nej, det tror i alla fall inte jag.
   ADHD är inget som kan botas, det är något man får lära sig att leva med. Visserligen kan symtom på funktionshindret förbättras och minska med tiden. Men ADHD är ingen sjukdom och ska inte behandlas som en sådan heller. Visst, det finns medicin som minskar symtomen och gör vardagen enklare att handskas med, men den tar inte bort problemet. Själv tar jag en av dessa mediciner dagligen och det gör en enorm skillnad för mig.
Särskilt tacksam för den är jag nu när jag har börjat studera. Dock är det inte enbart medicin som hjälper mig att leva ett drägligt liv, men om man har hittat ett preparat som mildrar ens symtom, ska man då inte få använda sig av det?

Som student finns det faktiskt hjälp och stöd att få av skolan. Har man intyg på att man har ett funktionshinder så kan man ansöka om att få detta stöd, som kan innefatta lite olika insatser. Jag upptäckte denna möjlighet först när jag redan påbörjat mina studier och jag måste säga att när man väl är på skolan så får man riktigt bra information om detta. Alltså kontaktade jag Studentservice som har hand om stöd till funktionshindrade och sedan dess har det bara rullat på. Jag har fått möjlighet att skriva ut åhörarkopior innan föreläsningar, jag får gratis utskrifter till dessa och annat som man har behov av att skriva ut, och jag ska även få sitta i ett mindre rum när jag skriver salstentamen (max fem personer). Dessutom har jag rätt till att få mentorsstöd, det har tagit lite längre tid men nu har min institution, Bibliotekshögskolan, utsett en mentor som jag ska få träffa ihop med studierektorn i nästa vecka. Nu känner jag mig riktigt glad och det ska bli oerhört spännande att se hur detta med mentorsstöd kommer att fungera rent praktiskt!

Har man ADHD är det ju oftast på det viset att man har svårigheter med att organisera, strukturera och planera. Vardagen blir inte sällan kaotisk och förvirrande och saker som städning kan bli helt bortglömt.
Det här med att läsa på högskola känns emellanåt rent dumdristigt, negativa tankar om mig själv och mina förmågor har en tendens att trycka ner positiva tankar och göra mig passiv. Jag får hela tiden jobba med mig själv och min självbild, varje dag är en kamp för att fortsätta orka och för att fortsätta motivera mig själv.
Jag vet äntligen vad jag vill och jag har kommit till det stadiet att jag vet att jag kan klara av det. Men ändå tvivlar jag ofta, ofta, och undrar hur jag kunde tro att detta var ett liv för mig.
Trots att jag redan har känt av svårigheter och motgångar i min utbildning - vilken ny student gör inte det? - så överväger det positiva och roliga, jag vill fortsätta och jag vill plugga. Jag vill äntligen bli något.

Kom ihåg en mycket viktig sak; man ÄR aldrig sin diagnos!

Det skulle vara väldigt intressant och roligt om du som vill följa min blogg berättar vad du skulle vilja läsa om. Vad ska jag ta upp? Hur ska jag göra bloggen läsvärd? Ge mig tips och idéer!

Välkomna till en alldeles ny blogg!
Det är tänkt att den här bloggen ska vara både allvarlig och lättsam, att den ska ta upp svåra saker i livet och i vardagen, såväl som roliga och absurda händelser.
Ni som väljer att läsa min blogg kommer att få stifta bekantskap med en i flera avseenden helt vanlig människa, en i andra avseenden ovanlig människa som är i minoritet. Jag antar att det jag vill med min blogg är att upplysa, berätta och försöka ge in inblick i hur ett människoöde, som inte riktigt passar in i samhällets mall, kan gestalta sig. Jag vill att människor ska få reda på hur det kan vara, jag vill mana människor till reflektion och en vilja att förstå. Acceptans och öppenhet behövs det mer av i vårt samhälle och vi behöver tvätta bort den skam som orsakar så mycket onödigt lidande.

Än en gång, välkomna in i min värld. Min tanke är att ni här ska kunna följa mig på en, förhoppningsvis, någorlunda regelbunden basis.
Jag trotsar ständigt mig själv och min omgivning, jag kämpar för att uppnå mina mål och att kunna förverkliga mig själv. Jag har påbörjat en akademisk högskoleutbildning trots min ADHD-diagnos och jag är fast besluten att klara av det oavsett vad jag själv och andra människor tror och säger!