ADHD-studenten

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om, jag känner mig hyfsat fantasilös just för tillfället. Så det blir väl bara till att berätta lite om vad jag har gjort under min alldeles fantastiskt spännande helg!

I fredags var jag och simmade, 60 längder blev det. Himla duktigt jobbat med tanke på att det var över en månad sedan jag sist simmade. Var gott mör i kroppen efteråt kan jag lova, jag är fortfarande stel lite här och där.

Gårdagen blev en blandning av plugg och social aktivitet. Hela kvällen tillbringades i studentkårens lokaler, vi hade ytterligare en invigning med Klubb Klemming, då inte alla var med och invigdes i höstas. Jag hade tänkt ta det väldigt piano och inte dricka något alkoholhaltigt, men som vi alla vet vid det här laget, jag har fruktansvärt svårt att hålla mig till planer... Så man kan ju gissa sig till hur kvällen utvecklade sig. Jag blev rätt duktigt full och väldigt, väldigt pratig och social. Oh happy days! Men det blev, tack och lov, en trevlig och välbalanserad fylla, ingen snedtändning alls. Jag fick nöjet att se två manliga icke-Borås-studenter hångla upp varandra, och då tyckte naturligtvis jag och en tjej i min klass att vi inte skulle vara sämre, så vi hånglade loss rejält. Jo jösses. Om jag var full så var det inget mot vad min kära klasskamrat var. Så det blev hångelkalas där en stund, alltid lika underhållande. Roligt var det som sagt, jag släpade mig hem omkring fyrasnåret. Lyckat, med andra ord.

Jag sov inte ens häpnadsväckande länge i dag, jag kravlade mig upp runt elva. Hade vaknat och varit allmänt seg några gånger, dock inte direkt bakis, men sedan när jag väl stigit upp var jag himla ordentlig och satte igång med skolarbetet. Nu är jag färdig med etikseminariet på internet, jag har gjort mina inlägg och lite mer därtill. Jag har kollat på handbolls-VM. Jag har inte gått längre än till soptunnan i dag, ovanligt för att vara jag. Inte ens en promenad. Jag har däremot inte gjort sektorsanalysen, jag har inte ens börjat. Men äh, den ska inte vara inne förrän senast klockan 23.59 i morgon. Jag har alltså en hel dag på mig! Hehe. Men jag är inte direkt bekymrad, jag har ju koll på vad jag ska skriva, det ska bara skrivas.

Det största arbetet för mig brukar alltid vara tänkandet, alltså det arbete som sker inuti min hjärna. Det är det mest tidskrävande. När jag sedan har gjort "hjärnjobbet" så sätter jag mig ner och skriver allting i ett enda sjok, kan sitta tre-fyra timmar och sträckskriva. Sedan är jag färdig, läser nätt och jämnt igenom vad jag skrivit. Ändringar och duttande hit och dit hatar jag, jag funkar inte på det sätter. Jag skriver allt som det ska vara från början och så är det bra sedan. Intressant hur olika vi människor fungerar!

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla detta ADHD-symtom, annat än fysisk/kroppslig överkänslighet eller sensitivitet. Hur som helst, detta är något som är lite mindre känt när det kommer till symtom eller besvär som en hel del människor med ADHD upplever. Jag tror att det mest är kopplat till barn, som med så mycket annat gällande ADHD... suck.

Vissa med ADHD har dessa besvär, andra inte. Jag kan säga att jag själv har det, mer eller mindre. Jag tror att det kan visa sig i lite olika former och olika "svårighetsgrad". Det jag talar om är en speciell känslighet vad gäller klädesplagg och annat som kommer i kontakt med kroppen, alltså rent fysiskt. Man kan vara extremt överkänslig och kräsen vad gäller kläder, man kan inte ha vissa material, man blir störd av hårt åtsittande plagg eller av kliande lappar i kläderna.

Själv så var jag fruktansvärt besvärlig med detta som barn, numera är det inte lika uttalat, men det har även ändrat form lite grann. Fram till jag började mellanstadiet så vägrade jag att ha jeans på mig, jag accepterade i princip bara tights, strumpbyxor och ridbyxor. Jag tyckte att jeans var hårda, obekväma och att de skavde överallt. Så jag tålde helt enkelt inte det materialet. Under ungefär samma period var jag besatt av de så kallade USA-sockarna, tjocka och höga strumpor som man liksom "korvade" ner, lite som strumpor och benvärmare i ett. Jag hade en period när jag i princip bara klädde mig i tights och dessa strumpor, jag vägrade att ha på mig annat. Även trosor var jag väldigt petig med, jag accepterade nästan uteslutande stora boxertrosor med bred linning. Andra modeller ville jag inte ha, jag kände mig aldrig helt bekväm i dem. Jag hade helt enkelt mina idéer, och mina föräldrar fick snällt finna sig i dessa. Jag tror till och med att jag vägrade gå till skolan om jag inte fick ha mina utvalda, bekväma kläder.

Nu för tiden är jag fortfarande känslig vad gäller kläder och annat som kommer i kontakt med kroppen. Inte direkt så att jag blankt vägrar att bära vissa klädtyper eller material, det är snarare så att jag aldrig får någon ro eller blir helt bekväm när jag har på mig något som inte känns helt bra. Jag har svårt för stickade, stickiga tröjor. Jag klipper ofta bort lapparna som sitter i trosor och BH. Jag är oerhört kräsen vad gäller BH:s. Jag har fortfarande lite problem med jeans och är extremt petig med hur jag vill att de ska kännas. Jag är dessutom mycket omsorgsfull vid påklädning och noga med hur kläderna känns när de sitter på, därför kan jag ta evigheter på mig när jag ska klä på mig, och jag håller ofta på och drar och sträcker i kläderna så att de ska sitta så behagligt som möjligt. Jag kan bli i det närmaste galen och helt fixerad om något inte känns bra, trosorna har korvat sig under byxorna, om strumporna inte är helt sträckta, om någon söm i ett linne skaver, till och med om det känns som om skorna är knutna olika hårt.

Nu när jag har vinterstövlar som jag alltid har byxorna nedstoppade i är jag nojigare än någonsin. Det kan ta mig flera minuter att få på stövlarna så att det känns okej. Byxorna ska stoppas ner EXAKT som jag vill och alltid brukar ha, annars kan jag bli helt frustrerad och nästan överväga att strunta i att gå ut, bara för att det aldrig blir "rätt". Vantar är jag också himla petig med, likaså strumpor. Jag måste dessutom alltid koll vilken strumpa som hör till vilken fot så att säga, annars känns det himla avigt och störande.

Jag vet inte riktigt vad de här besvären beror på egentligen, är det någon som har intressant och bra information om detta så får nu hemskt gärna höra av er! Jag ska själv fortsätta med min lilla efterforskning, så det är mycket möjligt att jag återkommer med detta ämne längre fram.

Ja då har man rutschat ner i en dal igen då. Min berg-och-dal-bana är paradoxal, den är både förutsägbar och överraskande på samma gång. Vet faktiskt inte hur jag ska förklara det. I dag har det bara dalat och dalat, jag började på en någorlunda hög höjd men har sedan bara åkt längre och längre ner allt eftersom dagen lunkat på. Det känns inget vidare, ärligt talat.

Jag har ångest. Ångest över en massa specifika, olika saker. Men jag har också en allmän jäkla ångest, en frustration, ett missnöje, en vantrivsel, ett obehag, en rastlöshet, en oro, som jag inte riktigt kan placera. Den bara är där och gnager alltmer frenetiskt på mina tankar och mina känslor. Den tar över mitt jag och den bosätter sig i min kropp. Den ger mig huvudvärk, yrsel, svettningar, illamående och värk i kroppen. Vetskapen om att jag står helt utan läkare och terapeut just nu, fortfarande, gör definitivt inte saken lättare. Jag känner mig övergiven, ignorerad, utelämnad, sårbar, sviken, bortglömd och genomskinlig. Jag känner mig transparent. Jag har blivit kastad i soporna, jag är inget annat än skräp.

Jag vet att det inte är så illa, jag vet att jag överdriver och överreagerar och är onödigt jävla känslig. MEN DET HJÄLPER MIG INTE NU! Åh, alla vetskaper, allt förnuft, de gör mig till fånge i en loop jag inte kan ta mig ur.

Ringa psykakuten, återigen? Ja, kanske.

Jajamän, nu har jag varit och köpt mig en sprillans ny dator! Det känns underbart, men kommer naturligtvis att svida i plånboken. Jag hade inte cash nog att betala den nu, så den blir på avbetalning i ett år. Räntefritt dock, tack och lov. Och vilken tur att jag åtminstone är student, annars hade jag varit tvungen att haft fast jobb i minst ett halvår, för att få handla på avbetalning. Men nu fick jag skaffa ett studentkort, skitbra ju.

Datorn jag valde är en HP, en bärbar såklart. Den ligger väl i mellanklassen både vad gäller pris och prestanda. Jag kan ungefär ingenting om datorer, men som tur var så fick jag med mig lite experthjälp till affären, hehe. Det var dessutom rea på denna datorn, den skulle egentligen kostat 1200 kronor mer. Jag är ju inte i behov av en superavancerad dator, jag surfar ju nästan bara. Men jag ska skaffa Office till den, så att jag kan sitta hemma och skriva skolarbeten.

Nu är jag fruktansvärt trött, det har varit en späckad dag. Började skolan klockan nio i morse, tre timmars föreläsning om etik kan väl få vem som helst att bli som en sönderkokt potatis i huvudet... Efter det käkade jag en stressig lunch, hade möte med min mentor, och promenerade sedan till Knalleland. Gick lite i affärer och köpte sedan min dator då. Dags att sova, det kan behövas. I morgon måste jag plugga, plugga och plugga. Förhoppningsvis kommer jag också att pallra mig iväg till badhuset och simma några längder. Det skulle också vara extremt välbehövligt, det kan jag lova.
Well well, i morgon är det en ny dag...

Japp, tyvärr är det så. Min dator är helt kaputtski, den har avlidit! Den klarade inte ännu en resa hem till Grebbestad. Antagligen slog jag i väskan den låg i, någonstans på en buss när jag skulle åka hem. När jag skulle starta den hemma sedan så var den helt knäpp, ingenting fungerade. Tydligen är det något med hårddisken som kraschat. Nåja, det är ju inte hela världen med den datorn, den var ändå jättegammal och jag hade fått den gratis i somras. Haha! Men det är ändå sjukt störande, för nu har jag ju ingen dator. Och det måste jag ha hemma i Borås, det funkar liksom inte att springa till skolan så fort jag vill kolla något på nätet eller så.
Alltså måste jag köpa en ny. Huga, hur ska jag ha råd med det?! Jag får helt enkelt ta en på avbetalning. Ska omedelbart gå till affärer och kolla och höra mig för, jag ska ha en dator NU.
Extra olägligt att datorn skulle paja nu när vi ska ha ett examinerande online-seminarium. Åh, vad trött jag blir.

Så nu förstår ni i alla fall varför jag inte har bloggat på ett par dagar. Det blir liksom lite svårt att göra det utan en dator... Jag är hemma i Grebbestad, som sagt, och ska åka tillbaka till Borås på tisdag. Innan dess kommer jag inte att kunna skaffa en ny dator, så bloggen får nog ta lite semester är jag rädd.

En glad nyhet nu då; jag har fått en medryttare/skötare till min kära pålle! Underbart. Jag träffade tjejen ifråga i dag, vi kunde tyvärr inte ta någon ridtur på grund av att underlaget är som det är. Ren jävla isgata i princip överallt, till och med i hagarna. De stackars hästarna rör sig knappt någonting, de står på samma fläck och glor hela dagarna. Linda har blivit vettskrämd, hon är så rädd för att gå på isen så jag fick henne nästan i knäet härom kvällen när vi skulle släppa in dem. Men i alla fall så var den här medryttaren hemma förut i dag, hon var med och gjorde kvällssysslorna, borstade och ryktade och så. Det var ju kul också att jag fick chans att träffa henne.

Näpp, nu ska jag minsann gå och lägga mig. I morgon ska man iväg tidigt, jag ska åka med syrran till Uddevalla när hon ska tatuera sig, sedan ska vi gå lite i affärer och så. Det kan nog bli en ganska intensiv dag!

Yes, då var seminariet med våra grupparbeten överstökat! Det gick bättre och kändes inte lika hemskt som jag hade förväntat mig. Inte för att jag direkt njöt när det var min tur att hålla låda, men det gick helt okej. Dessutom var det intressant att lyssna på allas berättelser och undersökningar om olika institutioner och aktörer inom bibliotekssektorn.

Vilken helylle-nörd jag håller på att transformeras till! En tvättäkta kulturknutte. Jajamän.
Jag håller på att bli "förläst", som mina kära far skulle ha uttryckt saken. Men jag vet att han är väldigt stolt över mig. Synd bara att han inte kan säga det direkt till mig! Men jag är van, håhå jaja. Det är inte många i min närhet som bekräftar mig eller berömmer mig. Det är förmodligen däri mycket av förklaringen till mitt hjälpsökarbeteende ligger. För om ni inte redan märkt av det, så är jag ängslig och orolig av mig, jag söker alltid uppmärksamhet och bekräftelse, särskilt hos institutioner såsom sjukvården, skolan osv. Jag känner mig säkrare, lugnare och tryggare när jag har klart för mig att jag är hörd och sedd, inte har blivit bortglömd eller övergiven.
Ja, jag har helt enkelt ett starkt drag av "dependant personality", som man kan säga i lite mer psykiatriska termer.

Men jag vet, kära anhöriga, att ni är mäkta stolta över mig, och glada för min skull. Jag vet det. Men visst hade det varit kul om ni själva uttryckte det inför mig någon gång. Fast jag vet hur förjordat svåra och jobbiga dylika saker är, sådana situationer kan kännas hemskt obekväma när man inte är van att varken få eller ge beröm och komplimanger. För det är ju så, att även jag har denna brist, jag har ju aldrig varit van vid att tala om känslor eller att bekräfta känslor. Jag är lika sociatl handikappad på den fronten jag, sådant "går i arv", det smittas.

Nåja. Som sagt vet jag att ni är stolta. Jag vet även att det finns människor som stör sig på mig och mina framgångar, som missunnar mig dessa. Ni tycker att jag är märkvärdig och "förmer", att jag bara inbillar mig att jag ska bli något. Men det skiter jag helt och fullt i. För ni är inte värda mer än flugskitar i mina ögon. Ni kommer aldrig att komma någonstans, ni kommer aldrig att växa som människor. Vissa kommer att för all evighet förbli trångsynta och inkapabla att se och förstå. Ni kommer aldrig mer att stjäla energi från mig, såsom jag tyvärr har låtit er göra tidigare.
Kära syster, speciellt du, du vet exakt vad jag talar om! Vi är två om detta, och det känns mitt i all uppgivenhet över situationen, skönt och tryggt.
Jag älskar dig mer än du kan ana.

Snart ska jag kolla på den andra delen av den svenska miniserien Bibliotekstjuven. Den handlar om en verklig händelse. Den så kallade KB-mannen stal en massa värdefulla böcker under sitt arbete på KB (Kungliga Biblioteket). Mycket spännande, på flera sätt!

I dag har jag även pluggat pliktskyldigt och duktigt inför mitt seminarium i morgon. Dock lyckades jag försova mig imorse och missade alltså mitt samtal med kuratorn, nästan i alla fall. Ungefär en kvart fick jag med henne! Oj oj.
Förutom det har jag köpt och reserverat kurslitteratur för hundratals kronor... Fy sjutton vad dyr denna kursen kommer att bli. Vill inte tänka på vad summan för alla bokinköp ska sluta på. Närmare två tusen, är en inte alltför vild gissning. Härliga tider!

Nu är jag så JÄVLA ARG!! Min ilska och frustration vet inga gränser. Jag höll på att tappa sansen helt och fullt för en stund sedan, det var inte många millimeter från att jag omvandlade en av de nya temuggarna till tusentals porslinsskärvor mot golv eller vägg. Mascaran har jag grinat bort nästan totalt, jag är röd och svullen i hela fejan och pulsen är fortfarande på en affekt-nivå.

Men vad sjutton tar man sig till då?! CSN är är för mig just nu en bunt med sega rövskallar (förlåt ordvalet) som gör att jag får tigga pengar till mat från folk, och ingen information om när utbetalning ska ske kan jag få.
Adlibris, som jag brukar beställa kurslitteratur från, har återigen fått fnatt och inte förmått hosta upp ett mail om slutsåld bok förrän DAGAR efter man fått en prydlig liten orderbekräftelse. Jag har bråttom för i helvete! Jag behöver boken NU, och då säger ni "hoppsan, den tog visst slut! men vi skickar gärna den andra boken du beställde. tack och hej." ungefär så. ÅÅÅÅÅHHH.
Vad tror Adlibris att jag ska göra nu? Alla exemplar på bibblan är såklart utlånade med reservationskö på en sisådär 786653623462935 personer som väntar på den. Eller så är någon bok "förkommen". Vad i glödheta H*E är det frågan om?!

Jag blir så innerligt och hjärtligt trött. Jag har ömsom tankar om att gå och dränka mig själv i snuskvattnet i Viskan, ömsom tankar på att gå bärsärkagång med tänder och naglar på ett random ställe med mycket folk.
Nej, seriöst. Men det känns som om jag vill vända ut och in på mig själv. Drämt näven i allehanda föremål, skrikgråtit och kladdat ut sminket har jag redan gjort en bra stund. Nu är det fan enough. Igen.
Jag funderar till och från på att låta något vasst få smaka på min hud. Frustrationen är stor, nästan outhärdlig.

Som om inte detta var nog för helvetet på jorden, så ska vi ha seminarium på torsdag. Det är SNART! Grupparbete. Fast min så kallade grupp var alldeles totalt jävla kass, för det var bara jag och en till som var där. Vi är inte ens en grupp, vi är ett PAR! Och vi ska göra en grej att prata om i 20 lååånga underbara minuter, samt skriva ett dokument om skiten och lämna in.
Jag kräks. Jag svimmar. Jag dör.

Jag kommer snart att gå under. Det känns så. När man trodde att livet inte kunde bjuda på så många fler jävligheter på så kort tid så överraskas man. Åh, fantastiska liv, ljuva värld.

Kände för att berätta lite om min älskade häst, Linda. Nu är det så här också att jag har ringt på en annons där en tjej söker medryttarhäst/sköthäst i närheten av Grebbestad. Våra hästar står ju utanför Grebbestad, så på så vis är det ju perfekt. Ända sedan jag bestämde mig för att flytta till Borås så har jag velat ha en medryttare/skötare till min häst, för jag vet att det inte är realistiskt att ta med henne hit, av olika anledningar. Jag tänker heller inte sälja henne. Det finns helt enkelt i min värld. Att lämna bort henne till en fodervärd är ett tänkbart alternativ, men det skulle krävas väldigt svåra omständigheter för att jag ens skulle ta det steget. Dit har jag tack och lov inte kommit än.

Med andra ord står hästen kvar hemma, och hon är tyvärr lite smått "övergiven", i alla fall vad gäller ridning/motion och sådana grejer. Den nödvändiga, dagliga skötseln får hon ju, men jag ser på henne att hon är besviken på mig. Hon vill så mycket mer än att knata runt i en hage och få gå ut på små ridturer ett par gånger i månaden. Det känns som om jag har övergivit och svikit min häst. Det känns fruktansvärt, det skär i mitt hjärta.

I alla fall så såg syrran en lapp på affären där hemma. Jag ringde, och nu hyser jag hopp om att det kan bli något! Troligen ska den här tjejen komma och titta och hälsa på Linda i veckan. Tyvärr är jag ju inte hemma och kan ta emot henne, men syrran ska ordna med detta. Tanken är också att jag ska åka hem och hälsa på i helgen, så då har jag ju en del möjligheter.

Linda alltså. Hon är ett nordsvenskt sto av bruksmodell, alltså en arbetshäst och inte en sådan "nordsvensk" som används i kallblodstrav. Dock rider jag mest Linda, körningen har tyvärr inte kommit igång på grund av att jag inte har några större kunskaper om körning, allra minst skogskörning, som är det jag skulle vilja använda min häst till förutom ridning. Linda är född 1997 och blir alltså 14 år i år. När jag räknar på det känns det som om hon börjar bli jättegammal, tiden går verkligen fort! Jag köpte henne i februari 2005 och vi är därmed snart inne på vårt sjunde år tillsammans, jag och pållan.

Linda är en känslig dam, hon låter sig inte styras och bestämmas över hur som helst. Hon har en stark integritet och en väldigt stolt hållning. Det är en häst som är väl medveten om sitt eget värde, om man nu kan säga så. Samtidigt är hon en häst som kan vara extremt känslig, på flera olika sätt. Hon är på sin vakt, alltid mycket uppmärksam, har koll på vad som händer runtomkring. Hon har en tendens att bli lite väl försiktig och nästan lite ängslig. Trots alla år jag haft henne, och allt som vi varit med, så har hon ännu inte blivit 100% trafiksäker. Hon ogillar starkt stora och högljudda fordon. Husvagnar, motorcyklar, fyrhjulingar och bussar är inte direkt Lindas favoritsaker!
Linda kan dessutom bli förnärmad och ta illa vid sig när man tillrättavisar henne. Man behöver inte vara speciellt "burdus" eller skarp mot henne för att hon ska slänga upp huvudet, dra sig tillbaka och verkligen visa "hmpf, så där beter man sig inte mot mig! nu tänker jag minsann inte samarbeta med dig på ett tag!".
Jag har en liten misstanke om att det där beteendet kan bottna i att hon blivit illa behandlad eller kanske slagen när hon var yngre. För hon kan faktiskt bli jätteskum när man höjer rösten mot henne.
Hon har även någon slags "separationsångest" och har stora problem med att vara ensam. Rida ut själv på henne (utan att andra hästar är med) går dock bra, det har hon vant sig riktigt fint vid.

Men Linda har ju självklart en massa positiva och underbara sidor och egenskaper! Jag älskar den hästen något så otroligt mycket, hon är min själsfrände.
Linda är ganska mycket av en enmanshäst, men jag måste nog säga att hon verkar ha blivit lite "bättre" på den fronten. Hon är inte lika skeptisk och snarstucken mot nya människor, men hon är ändå en väldigt "egen" dam.
Linda är en mycket intelligent häst, och hon vet om att hon är det. Hon är genomsnäll och oftast samarbetsvillig, hon älskar att arbeta och är uthållig. Men visst, hon kan ha sina små egenheter för sig. Särskilt under ridning. Ibland är hon vanvettigt pigg och yster och man har fullt upp med att hålla henne i skritt. Andra gånger är det som om hon fastnat i ett gammalt tuggummi, är sur och tvär och kan stanna. Det kan ta en stund innan man ens får henne att gå igen. Fast det där med att inte röra sig ur fläcken håller hon inte på så mycket med längre.
En annan grej som hon gärna krånglar med är galoppen. Jag tror att hon har någon tvångstanke vad gäller galopp under ryttare. Man kan aldrig veta i förväg om hon har tänkt gå med på att fatta galopp utan bråk, eller om hon ska totalvägra att ta galopp och i stället förvandlas till en studsboll och göra en massa lufthopp så att man i prinicp inte kan undvika att bita i marken.
Linda har fått behandling av en kiropraktor/kinesiolog för problem som varit relaterade till dessa beteenden, och hon var bättre ett tag. Men frågan är om det inte är dags för behandling igen. Hon hade låsningar i bland annat nacke och länd.

Till sommaren är det tänkt att jag ska visa Linda på årets sommarpremiering. Jag har aldrig visat henne tidigare. Konstigt egentligen, för jag tycker ju att det är jätteskoj och intressant att premiera och visa upp hästar. Men nu ska jag se till att få det gjort. Visst, hon är vad som räknas som "gammal", och hon får egentligen inga poäng, bara en bedömning. Men jag är nyfiken och ska be domaren om poäng på henne.
Jag är alldeles övertygad om att min lilla pålla kan få en riktigt fin bedömning. Särskilt hennes gångarter är bra. Skritten är lång och taktmässig och traven är vägvinnande och med bra lyft. Så lyder mitt lekmannamässiga uttalande i den frågan!

Nu har ni fått reda på lite olika saker om min kära häst. Kanske någon av er tyckte att det var underhållande i alla fall. Hästar är, och har alltid varit, en enormt stor del av mitt liv. Det kommer det alltid att förbli, men just nu får jag acceptera att jag har en vardag med mycket lite häst inblandat. Jag biter ihop och tänker att det blir bättre senare. När jag har utbildat mig, skaffat ett bra jobb som jag vill ha, då har jag mycket större möjligheter och chanser till att återigen leva ett riktigt hästliv. Då kan jag förhoppningsvis bo på landet, ha mina hästar hemmavid och hålla på med dem hela min lediga tid.

Bara en sådan sak, folkens, jag har framtidstro! Jag har drömmar, jag har visioner, jag har mål. Jag har en vilja att sträva mot min egen framtid. Min framtid som jag själv ska skapa och forma. Mitt liv.


Min underbara

Tyvärr, det blev aldrig något bloggande i går! Inte ett enda litet inlägg fick jag till, men så kan det vara ibland.
Inte för att jag hade så där förskräckligt mycket att göra istället, nej då. Men jag funderade på vad jag skulle skriva om i min blogg och sedan blev jag distraherad av annat.

Så det jag gjorde i går var:
jag gick en promenad i stan
jag gick hem till Malou (en kompis här i stan)
vi kollade på teve och film
vi fick ett ryck och bestämde att vi skulle dra till stan och dricka öl på någon krog innan allt stängde,
 alltså var vi inte inne på en krog och fick vår jäkla öl förrän klockan var lite över ett!

Det var hur proppat som helst på de allra flesta ställen, men till slut lyckades vi pressa oss in på ett litet ställe. Jäklar vilket ös det var där inne! Vi dansade och flamsade runt (nyktra!) och delade på tre öl. Så när man väl hade kommit igång var det dags för stället att klappa ihop. Besvikelse! Men nåja, vi gick hem, var och en till sitt. Det blev en rätt spontan och oväntad kväll, det var skitkul. När jag kom hem var det inte mycket annat att göra än att däcka i sängen.

Och SÅ länge jag sov i dag, jisses. Jag känner mig typ bakfull, fast inte bakfull på alkohol. Funderade på om det beror på tabletterna jag äter, jag skulle väl egentligen inte dricka alkohol när jag tar muskelavslappnande och en massa Alvedon, men jag drack faktiskt bara en och en halv öl och en skvätt Amarula som jag hade kvar.
Well well, who knows. Skitseg och konstig är jag i alla fall, men det ordnar alltid upp sig det också!

Jätteseriöst och intressant bloggande i dag. INTE! Men jag kanske hittar på något vettigare under kvällen, får se om jag orkar.

Jajamän, i dag låg så äntligen ett brev från SÄS (Södra Älvsborgs Sjukhus) i mitt postfack! Det är en kallelse till Neuropsykiatriska behandlingsenheten inom vuxenpsykiatrin här i Borås. Jag har fått tid den 8 februari och ska då träffa en sjuksköterska och en kurator. Jag antar att det med läkare ordnar sig också.

Men det låter himla bra det där med en neuropsykiatrisk enhet, jag har ingen erfarenhet av det sedan tidigare. Har bara gått i den "vanliga" vuxenpsykiatrin. Så jag hyser goda förhoppningar om att ett behandlingsteam som är inriktat på bland annat ADHD kommer att passa mig perfekt och erbjuda en ännu bättre behandling. Särskilt när det gäller hjälpmedel, som till exempel bolltäcke som jag tidigare varit inne på. Jag är väldigt intresserad av att prova ett sådant.

Turligt nog verkar inte den här tiden krocka med skolan, än så länge är den dagen helt tom på föreläsningar och andra schemalagda aktiviteter. Så jag hoppas att de inte sedan helt plötsligt slänger in något den dagen, men hur det än blir så kommer jag att ta den här tiden. Skolan får komma i andra hand vid ett sådant här tillfälle.

Jag tänkte skriva lite om min diagnos, alltså ADHD. Det jag kommer att berätta är mina erfarenheter och hur ADHD-diagnosen ter sig för just mig. Det är alltså ingen objektiv beskrivning eller en "mall" för hur man är och fungerar om man har ADHD.

Jag har, såvitt jag blivit informerad om, ADHD av typen med främst uppmärksamhetsstörning, eller ADD. Men jag vill inte kalla det för ADD, för många gånger så tycker jag att jag har problem även med impulsivitet och hyperaktivitet. För det där med hur man upplever sin funktionsnedsättning varierar ganska mycket. Det kan bero på situation, dagsform, och en massa andra saker.

Min hyperaktivitet brukar visa sig, som hos de flesta vuxna med ADHD, i form av en inre rastlöshet och oro. Det kan "krypa" i kroppen, man får ingen lugn och ro, utan kan i princip gå runt och vara på helspänn. Ibland har jag även svårt att sitta stilla, jag plockar med saker, grejar med håret, har svårt att fästa blicken, vränger och vrider mig på stolen.

Vad gäller impulsiviteten så kan den ofta sätta käppar i hjulet för mig. Jag handlar först och tänker sedan. Har man ADHD är det inte alls ovanligt att man har en impulskontroll som inte fungerar riktigt som den borde, som hos de flesta andra människor. Jag dras lätt, och väldigt snabbt, med av stundens ingivelser. Ogenomtänkta köp kan ställa till trubbel för min ekonomi. Jag har tendenser att äta och dricka för mycket, sova för mycket, prata för mycket (när jag väl kommer igång). Det är helt enkelt väldigt jobbigt att vara "före", att stoppa sig innan det är för sent. Jag reagerar blixtsnabbt på impulser som dyker upp i hjärnan, och det kan förstås skapa mycket ångest sedan i efterhand, när jag inser hur impulsiv jag varit och måste ta konsekvenserna av det.

Nu lite om uppmärksamhet och koncentration.
Bristande uppmärksamhet samt koncentrationssvårigheter är de största problemen för mig. Uppgifter som kräver mycket tankemöda och psykisk ansträngning kan vara oerhört tröttsamma och besvärliga. Jag har svårt att fokusera och sedan hålla fokus. Om det inte gäller något som intresserar mig (för då kan jag lätt uppslukas av uppgiften/ämnet istället) så har jag besvär med att koncentrera mig tillräckligt länge, uppbåda tillräckligt med energi och engagemang, och jag blir extremt lätt distraherad av alla möjliga stimuli som kan tänkas dyka upp.
Sådant som andra inte ens lägger märke till kan vara fruktansvärt irriterande och störande för mig; folk som viskar, prasslande papper, människor och bilar utanför fönstren, dofter.

Jag har svårt att påbörja uppgifter och projekt, men också svårt att slutföra dessa. Att organisera och strukturera de enklaste göromål kan kännas nästintill omöjligt. Vardagen blir lätt ett enda kaos. Dessa problem är såklart väldigt frustrerande och mycket ofta känner jag mig otillräcklig och misslyckad.

Sedan är det där med uttröttbarhet och stresskänslighet. Eftersom väldigt många aktiviteter och förehavanden kräver så mycket ansträngning och energi från min sida, mer än för de allra flesta andra, så tär det oerhört kraftigt på min ork. Jag blir lätt och snabbt uttröttad och tömd på energi, jag blir oftast helt utmattad efter att ha jobbat länge och mycket med tankekrävande saker såsom skoluppgifter. Jag behöver vila ofta och låta hjärnan "stänga av". Efter att ha skrivit en hemtenta kan jag vara fullständigt slutkörd och det känns som om jag behöver vila och vara ledig i flera dagar framöver.

Jag är också extremt lättstressad och känslig för stress. Tröskeln är låg och det som är en hanterbar och "normalstressig" situation för en person utan ADHD, kan vara fullkomligt ödesdiger och och ohanterlig för mig. Eftersom man är så "öppen" och uppmärksam åt en massa olika håll samtidigt när man har ADHD, så är en "normal" miljö oftast uttröttande nog. En extra stressig situation eller miljö kan därför kännas alldeles överväldigande och övermäktig för mig. Stor eller långvarig stress kan medföra att jag till slut "stänger av" och går in mig själv och min egen värld. Och som sagt är den stressen inte sällan ganska liten, men för mig upplevs den mycket värre då jag är så otroligt känslig. Det känns som om jag saknar ett filter, ett skydd eller ett skal, som man hade behövt ha för att värja sig mot omvärldens all stress och press och påverkan. På mig går allting rätt in, direkt in under huden.

Jag har också en ganska besvärlig tendens att ta saker och ting personligt. Även om jag egentligen vet att någons kritik, någon kommentar eller vad som helst, inte är riktad mot just mig, så tar jag det väldigt lätt som personlig kritik. Jag omformar det ofta också till extra negativt, och det kan sitta kvar väldigt länge inuti mig.
Jag känner mig ofta kritiserad och nedvärderad, bedömd som mindre värd eller att människor är missnöjda och besvikna på mig och mina prestationer. Kort sagt så har jag en förmåga att mycket ofta känna att jag inte passar in, att det är fel på mig och att jag är en svagare individ än andra.

Nu blev det ganska mycket text, och jag är trött i hjärnan. Så jag tänker inte skriva mer just nu. Men naturligtvis kommer jag att fortsätta skriva om detta ämne, det är ju liksom lite det som är tanken med min blogg. Det blir alltså mer om detta i framtiden.

I går kväll mådde jag långt ifrån bra. Men jag antar att det märktes på mitt ganska virriga och desperata blogginlägg. Ibland, när det helt enkelt blir för mycket, så är det som om någon annan har tagit kontrollen över mig. Jag är inte jag längre, det är inte jag själv som bestämmer. Mitt liv har för tillfället tagits över av en främmande kraft.

Nu låter det nog hemskare än vad som är meningen, det är ju inte direkt så att jag tror att jag är någon annan eller känner mig besatt, det jag menar är bara att ångesten slår igenom så till den grad att den "verkliga" människan som är jag, blir knuffad åt sidan och mer eller mindre hindras att tänka förnuftigt och rationellt för en stund. Jag är medveten om det, oftast, men det kan vara väldigt svårt att göra något åt det just då. Ångesten, när den slår till, är en väldigt kraftfull känsla med mycket makt. Den kräver total uppmärksamhet av mig och är fruktansvärt girig.

Hur som haver, jag ringde i alla fall till psykakuten i går kväll, strax efter tio var det tror jag. Jag kände att mina ångestkänslor var farligt nära att ta över för mycket, så jag valde att ringa för att bara prata och få lite råd.
Det var ett bra beslut, jag fick prata med en vettig och trevlig sköterska i säkert en halvtimma eller så. Efteråt kändes det en aning lättare, jag fick även rådet att ta ett par Theralen.

Dessutom fick jag besked om att min remiss var behandlad, så jag kommer att få brev i morgon eller i början av nästa vecka. Så det dröjer inte länge till jag ska få komma dit och träffa en ny läkare. Skönt! Det var verkligen ett orosmoment. Jag har känt mig övergiven och otrygg nu när jag inte haft varken läkare eller samtalskontakt/terapeut. Jag har ett stort trygghetsbehov och blir väldigt oroad och osäker när jag inte har full koll på vart och till vem jag kan vända mig, om och när det behövs.

Nu har jag bestämt mig för att prioritera bort uppgiften som ska lämnas in i morgon. Jag mår inte tillräckligt bra för att det ska vara värt att anstränga mig för att skriva den, det får bli en omtenta om några veckor. Visst kan jag känna att det är ett misslyckande, eller att jag är för lat eller dålig. Men å andra sidan, ju mer jag betänker det hela, desto smartare verkar det att faktiskt strunta i den just nu. Min hälsa ska komma i första hand, och det är absolut inte värt att riskera såpass mycket bara för en inlämningsuppgifts skull. Det blir ingen katastrof även om jag inte skriver den nu. Så jag tänker inte ustätta mig för den stress och press det skulle innebära, för tillfället. Jag är rädd att jag skulle drivas till ett Totalt Psykbryt, om jag skulle tvinga mig i det här underläget som jag redan befinner mig i.

Jag kan i alla fall känna mig rätt lugn och glad, om jag tänker efter. Förutom denna som blir nu då, så ligger jag inte efter i någonting. Jag är helt ikapp! Så jag försöker intala mig själv att jag har råd att skippa detta moment en stund. Det hade varit en annan femma om jag redan hade andra saker släpandes efter mig.

Så jag tror att det är okej. Det blir okej, trots allt.

Det här är inte bra. Verkligen inte bra.

Det skriker och gråter inuti mig. Det är någonting som inte trivs. Det gör så ont inombords.
Ett lejon som försöker klösa sig ut ur min kropp, som vill hindra mig från att styra över mig själv.

It screams, it cries, it scratches and it tears me into pieces.

Ångestmonstret visar återigen sin fula nuna. Jag hatar dig så jävla mycket, hör du det! Jag avskyr dig.
Jag hoppas att du dör och brinner i helvetets eldar för alltid! Jävla monster.

Psykiskt och fysiskt. Jag mår allt annat än bra. En karusell som aldrig stannar, som bara snurrar fortare och fortare. Men jag kan inte hoppa av, jag kan inte sluta snurra med karusellen varv efter varv. Jag är fastbunden vid den. Fjättrad.

Hur länge ska det här hålla på? Kommer det någonsin att få en ände?

Om en stund ska jag knata iväg till skolan för att ha årets första möte med min mentor. Det känns lite inspirerande i alla fall, det är det inte mycket annat som gör just nu. Jag tror att det blev lite av en känslokrock när jag kom tillbaka hit till Borås efter nästan tre veckors ledighet hemmavid. Jag trodde ju naturligtvis att jag skulle vara utvilad, jättefräsch, inspirerad och full av energi nu när jag kom tillbaka. Men icke! Det är snarare tvärtom. Helt tom på energi och ork, omotiverad och slö. Rätt låg, helt enkelt. Men jag hoppas att det snart ordnar upp sig. Om inte annat känns det säkert bättre när man kommit in lite i den nya kursen, som börjar nästa vecka.

Jo just det, jag ska hämta ett paket från Ginza sedan. Det blir skojigt! Jag har beställt, eh, några filmer... Närmare bestämt två DVD-boxar och ett gäng andra filmer. Så jag vet vad jag ska sysselsätta mig med i helgen, med andra ord! Fjärde säsongen av L word kommer nog att bli först ut. Äntligen ska jag kolla på den, det var väldigt längesen jag tittade på den serien nu.

Men men, nu ska jag väl göra mig färdig för att gå ut. Så flitig som jag blivit med bloggandet nu så kommer jag att göra minst ett till inlägg i dag. Så ambitiöst!

En annan rolig sak var ju att jag blev godkänd på senaste informationssökningsuppgiften, alltså den jag lämnade in strax före jul. I'm happy! Jag fick både bra och mindre bra kommentarer på den också, men mest bra faktiskt. Men det är alltid bra med konstruktiv kritik, så att man vet var man har brustit och vad man behöver jobba mer på till nästa gång. För nästa gång är snart! En ny infosök ska vara klar och inlämnad senast klockan 17 på fredag. Hilfe! Det blir lite lätt panikartat det här. Men jaja, det ska vi väl fixa. Får lägga i en högre växel så går nog det också. Denna uppgift har med Medline att göra, och det var ju ändå en rätt trevlig databas.

Tjingeling!

Dagen har varit ganska tröttande. Beror såklart till största delen på den förhatliga tentan. Så oförberedd jag var... Usch, jag skäms. När jag fick tentan och läste frågorna så tänkte jag bara "satan i gatan, hur sjutton ska detta gå? I'm doomed!". Men men, jag samlade tankarna och lugnade nerverna en smula. Jag försökte fundera och tänka efter, och faktiskt, jag lyckades plita ner svar på alla fem frågorna. Jag vet inte hur rätta mina svar är, men jag kan ju bara hoppas att jag lyckats plocka ihop tillräckligt med poäng för att bli godkänd. Särskilt en fråga, som jag inte hade den minsta susning om, svamlade jag på. Jag "hittade på" lite saker som verkade någorlunda rimliga. Bättre än att inte svara alls ju!

Efter tentan, som jag skrev färdigt fortare än förväntat (jag satt inte ens en timme), så käkade jag och Ulrika pasta från pastamannen (det heter något annat egentligen!) och pratade skit. Det kunde verkligen behövas, det kan jag lova. Sedan var det dags för Klemmingmöte. Det var ungefär samma som alltid. Fika, prat, prat och mera prat. Och jag var supertrött, fick nästan anstränga mig för att sitta upprätt på stolen. Ja, sedan var det bara att traska hem och bläddra i den nya katalogen från Hööks, som kommit med posten! Farligt det där, jag blir galet shoppingsugen. Men jag ska faktiskt ta en tripp till Hööks här i utkanten av Borås, någon dag. Alltså när CSN-pengarna kommit, just nu är min ekonomi inte mycket att hänga i julgranen.
Där ska jag förmodligen inhandla ett dressyrschabrak, som jag har suktat efter länge. Ska även köpa en ny hjälmreflex, och kolla på de nya grejerna såklart. Åh vad materialistisk jag känner mig! Hehe.

God natt, snart i alla fall. I morgon är en ny dag (surprise!) och då ska jag äntligen träffa min mentor igen. Det var längesen, så det ska bli kul. Behövligt, inte minst. Att få hjälp med att bringa lite ordning i kaos är inte helt fel.
Mentorsstöd är så himla bra. Jag är jätteglad och tacksam att jag har möjlighet att få den här hjälpen. Det gör faktiskt en dramatisk skillnad, det inbillar jag mig i alla fall. Lite kanske är önsketänkande?! Vad vet jag. Men det blir absolut lättare att själv strukturera upp och organisera när någon annan har regelbunden "koll" på ens schema och förehavanden och liksom ser till att man själv ser till att sköta sig och få saker gjorda. Så jag är nöjd och glad!

Hjärnkoll är en kampanj som bedrivs för att skapa ett öppnare samhälle, där vi kan prata om psykisk ohälsa. Hjärnkoll vill slå hål på myter och fördomar om psykisk sjukdom och psykiska funktionsnedsättningar.
Bryt skuld och skam och bidra till att minska de negativa attityderna mot psykisk ohälsa!

Jag är en supporter, bli det du också.

http://www.hjarnkoll.se

Ja, snart är det dags att gå till skolan, eller domedagen kanske jag ska säga. Tid för tenta i klassifikationsteori, jag känner mig INTE glad åt det. Så lite som jag har pluggat, så lite som jag kan.
Jaja, det är bara att lägga sig och blotta strupen, och vänta på avrättningen...
Visst finns det alltid en chans att klara det, men mina förväntningar är inte särskilt stora i dag.
Wish me luck!

Åh, jag är så trög. Tentaplugget går inget vidare. Istället sitter jag här och drömmer mig bort, tänker på hästarna och allt runtomkring dem. Dessutom vill jag shoppa häst- och ridprylar. Men i slutet av februari ska jag i alla fall åka till Göteborg och gå på EuroHorse på Svenska Mässan. Då ska jag bland annat kolla efter/köpa:

* Ett nytt träns till Linda. Det ska vara ett svart dressyrträns med bred nosgrimma och inte en massa "tingeltangel" på. Behöver också nya tyglar att ha till.
* Ett hackamore i svart läder, alltså inget ludd, kedja och sådan skit.
* Ett dressyrschabrak. Min "nya" sadel är i princip en dressyrsadel (vet inte vad den egentligen är) fast med korta stroppar (=måste använda "allroundgjord"), men den har långa och raka kåpor så det funkar inte bra att ha allroundschabrak under. Alltså behöver jag ett nytt dressyrschabrak. Vill ha ett lite mer exklusivt, kanske från Schockemöhle, Equiline eller liknande.
* En graverad boxskylt till Wille. Han ska minsann också ha en som matchar Lindas och Havannas skyltar!
* Grejer från Agria. Vill ha schabrak och fleecetäcke eller ländtäcke från Agria, men det är tveksamt om jag kommer att ha råd.
* Ett nytt dressyrspö.
* Snygga benlindor att använda som arbetsbandage.
* Praktiska och lagom stora bandageunderlägg för arbetsbandage.

Ja, sedan så kollar man ju alltid på allt möjligt. Längtar så till jag och syrran ska gå på mässan! Det är löjligt roligt, man blir som en unge på julafton och vet inte var man ska fästa blicken. Det finns inget skojigare än att shoppa grejer till hästarna!
Men visst är det nödvändigt med 20 grimmor, 15 schabrak och fem träns till en häst?!

Jag skulle inte ens vilja veta hur mycket pengar jag lagt ut på hästarna, totalt, under alla år. Det lär vara hisnande summor. Alltså om man beräknar ALLT som rör hästarna: själva hästarna (inköpskostnad), veterinärkostnader, hovslagarkostnader, foder, strö, utrustning (sadlar, träns, täcken, allting sådant), hästtransport, stallutrustning, stängsel och stolpar. Givetvis får man ju även räkna med sina "egna" grejer, såsom rid- och stallkläder (exempelvis hjälmar kan vara en dyr historia).
Ja jösses. Nuförtiden tränar jag ju inte för tränare eller så (tyvärr), det är ju annars en stor utgift. Annat hästrelaterat som kostar är när man åker ut på premieringar, utställningar och så vidare. Anmälningsavgifter, resor, boxhyror, med mera.
En riktigt stor kostnad var också när Linda var iväg på betäckning för snart fem år sedan. Då är det uppstallnings/betesavgifter, språngavgift, veterinärkostnader (ultraljudsundersökningar m.m.), resor.
Det var minsann inte gratis. Och vilken besvikelse när Linda sedan inte blev dräktig! Helt bortkastat. Men så är det, ingenting är säkert, det är ett osäkert projekt.

Nu har jag snackat nog med strunt för i dag! Lite mer plugg, sedan blir det rakt ner i sängen för min del. Jag fasar för morgondagens tenta, men jag måste ju gå dit och ge mig själv en chans. Mer kan jag inte göra i nuläget.
God natt!

Det har varit en blandning denna dagen, en mix av bra saker och dåliga saker, kan man säga. Dock känns det som om det dåliga överväger för tillfället. Det positiva i dag var framför allt att jag fick tillbaka tentan på Dewey. Godkänd! Jag drog en lättnadens suck när jag fick ut min tenta och jag hade fått 13 poäng (godkänt var 11). Skönt. På så vis håller mitt flyt i sig. Än så länge har jag inte failat en enda gång. Men jag är rädd att den risken finns i morgon, på klassifikationstentan...

Jag har läst nada verkligen. Eller ja, två sidor tror jag. Därför borde jag läsa lite nu istället för att sega mig vid datorn. Noll självdisciplin, jajamän.

Men jag är TRÖTT. Svag, orkeslös, håglös, seg, omotiverad, ofokuserad och dränerad på energi. På sökövningen i dag gick det inget annat än pissdåligt. Jag orkade inte koncentrera mig, det gick bara inte att fokusera. Jag stirrade på datorskärmen och läste saker om och om igen. Jag kunde inte. Fick i princip ingenting gjort. Vet inte vad det berodde på, men jag var totalt uppe i det blå. Min hjärna måste ha tagit semester. Vet inte om den muskelavslappnande medicinen som jag fortfarande tar mot min nackspärr, har någonting med detta att göra. Inte helt omöjligt, då den kan ge trötthet och dåsighet. Men att man ska få så svårt att koncentrera sig? Hmm. Jag har ändå tagit min medicin som vanligt, tog till och med en Medikinet (Ritalin) i dag innan jag gick till skolan. Men nej, det har jag inte känt någon positiv effekt av.

Mådde rätt kasst när jag gick hem från skolan. Fick anstränga mig för att ens orka gå till affären och handla middagsmat. Och ännu mer för att idas laga den jävla maten. Ville bara gömma mig under täcket och försöka glömma världen. Usch.

Har pratat med syrran i dag, inga glädjande samtal direkt. Det finns tyvärr vissa stora problem hemma. Inga främmande bekymmer dock, men nu har de tagit ny fart. Fy fan, säger jag bara. Jag tänker inte gå in på saker och ting, men en sak är säker; släkten är värst! Jag brukar inte ta i så jag spricker direkt, jag använder inte ett så starkt ord som hat speciellt ofta. Men i detta sammanhang så har det verkligen kommit till den gränsen att jag hatar. Jag hatar i synnerhet en viss person. Detta är hat, det har vuxit till det. Det kommer aldrig att försvinna, det kommer aldrig någonsin kunna repareras. Det är den bistra sanningen. Som det är nu så kommer min familj, främst min syster, i kläm. Det är rena hot emellanåt. Var ska allt sluta?

Tydligen är all denna skit priset vi får betala för att vi vill kunna ha våra hästar. Allt jävelskap får vi utstå bara för att vi har djur, att vi har hästar som vi älskar. Vi drivs om och om igen till vansinnets gräns bara för att vi vill vara lyckliga och leva i en tillvaro där vi kan hålla på med vår passion. Vi får dras med en ofattbar orättvisa, vi måste tydligen finna oss i att bli kränkta. Jag är så äckligt jävla trött på det här kriget att jag nästan blir våldsbenägen. Skrämmande.

Japp, då var det dags att gå till skolan för första gången i år! Vi har sökövning i datasal klockan ett.
Efter det ska jag gå till affären och handla lite, och sedan laga mat. Resten av dagen och kvällen måste tvunget tillbringas med näsan i böckerna. I morgon är det ju tenta! Gah. Jag har aldrig varit så oförberedd som till denna.

Men nu ska jag göra mig i ordning för att gå ut och möta världen igen, haha!

Japp, då var man tillbaka i stan igen då, efter nästan tre veckor på landet. Jag säger att jag åker hem när jag åker till mitt förra hem, för det är ju ändå det som fortfarande känns mest hemma, men jag har även börjat kalla Borås för mitt hem. Så jag åker hem fast jag är hemma, och tvärtom. Det blir lite lätt förvirrat ibland, och missförstånd har uppstått när jag har pratat med folk. Ja jösses, det är inte lätt!

Men nu är jag som sagt "hemma" igen, det känns skönt, fast jag hade en del ångest igår och imorse när jag skulle åka. Det kändes rätt jobbigt faktiskt. Antagligen beror det på att jag varit hemma i Grebbestad så länge och verkligen vant mig vid det. En annan bidragande orsak är väl att jag inte direkt pluggat, jag har varit sjukt dålig på det. Har tenta på tisdag men har knappt öppnat böckerna. Det är ångestframkallande än något, men jag vet att jag får skylla mig själv. Jag har varit ordentligt trött, sedan blev jag förkyld, och till råga på allt fick jag en gräslig nackspärr och svimmade av. Så jag är absolut inte helt återhämtad efter det. Är glad för medicinerna jag fick i alla fall, det hade nog varit kraftigare och mer långdraget utan dem.

Nu ska jag fortsätta att slöa en stund, kolla lite på teve och så. I morgon är det skola igen, det ska bli jättekul att träffa alla kompisar igen. Men jag saknar redan mina underbara djur... Nu var det värre än någonsin att åka ifrån dem. Det ska inte dröja så himla lång tid till jag åker hem till dem igen.

Nu tänkte jag skriva lite om varför jag har valt att börja plugga till just bibliotekarie, och hur allting egentligen blivit som det blivit...

Jag har alltid, sedan jag lärde mig läsa, varit en riktig bokmal och slukat böcker i en hisklig takt. Tidigt upptäckte jag även det underbara med bibliotek, och har så länge jag kan minnas varit helt fascinerad av dessa otroliga samlingar av böcker och kunskap. Dessutom är det ju en speciell atmosfär i bibliotek, och en alldeles särskild doft av böcker...

Nåja. Bibliotekarieyrket har mer eller mindre alltid haft något lockande över sig, även om jag förr inte hade så särskilt stor vetskap om vad det rent konkret innebar. Att vara bibliotekarie är ju, särskilt nu för tiden, bredare och innehåller mycket mer än vad de allra flesta tror. Jag har faktiskt alltid kunnat tänka mig att utbilda mig till bibliotekarie, men det var ändå något ganska ouppnåeligt över det hela. Inte trodde jag att jag skulle orka, vilja eller ens kunna, läsa på en såpass hög nivå som det skulle innebära, alltså på högskola. Nej, jag har alltid haft den inställningen, att högre studier inte är någonting för mig. Jag är en alltför simpel människa som inte har rätt kvalitet för något sådant. Men visst verkade det roligt, redan ett eller två år efter studentexamen kom jag så smått i kontakt med Bibliotekshögskolan i Borås, på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.
Well well, dream on! Det var vad jag tänkte. Och sedan blev jag ju sjuk, min psykiska hälsa (eller ohälsa, snarare) tillät knappt studier på Komvux.

När jag blev bättre och stabilare så kom återigen dessa drömmar upp till ytan. Inte nog med att jag var väldigt fascinerad och lockad av bibliotekarieyrket, jag återfick förmågan att drömma, min önskan och mitt behov av att bli något, att göra något vettigt av mitt liv. Jag vet, djupt inne i mig själv, att jag har så enormt stora resurser och en sådan fantastisk vilja, så min beslutsamhet började växa. Nu blev tankarna på att plugga vidare starkare än någonsin.

Det var även dags för mig att börja arbetsträna, jag hade haft aktivitetsersättning från Försäkringskassan under en rätt lång tid, och både jag och min läkare tyckte att jag var mogen för praktik/arbetsträning. Jag frågade på folkbiblioteket i Tanumshede, men tyvärr hade de inte möjlighet att ha en praktikant just då. Inte så konstigt kanske, att biblioteket var det allra första stället som jag sökte mig till! Jag är en trogen besökare och låntagare och därtill "bekant" med personalen.

Jag letade vidare och frågade sedan på ridskolan. Tänkte att hästskötsel, det kan jag ju, och det skulle vara tevligt att hålla på lite mer med det. Den ridskolan gick jag ju på i flera år, men det var längesedan. Där gick det bättre, jag fick börja arbetsträna där nästan omedelbart. Tio timmar i veckan började jag med. Det fungerade bra trots att det var slitigt, och jag kände mig nyttig och behövd.
Jag blev bara kvar i drygt tre månader, jag hann knappt gå upp i arbetstid ens. Stallarbetet, både det på ridskolan och det i det egna stallet, blev alldeles för mycket för mig. Mest fysiskt, men även psykiskt. Jag började att vantrivas på ridskolan. Förmodligen berodde det på att jag var så självgående och så effektiv, så den ordinarie personalen (som egentligen skulle vara handledare åt mig hela tiden) började ta mig för given. Jag kände att jag fick jobba för hårt, att jag blev utnyttjad. Detta och att min kropp började ta stryk och säga ifrån, det gjorde att jag höll på att bryta ihop. Jag fick problem med tennisarmbåge, först i ena armbågen, sedan även den andra. Jag hade så ont att jag ofta grät när jag jobbade. Jag kunde knappt sova om nätterna för att jag hade sådan värk. Dessutom började mina handleder att krångla, jag utvecklade karpaltunnelsyndrom, särskilt i höger handled som sedan fick opereras.

Jag slutade alltså ganska tvärt med arbetsträningen på ridskolan. Det kändes som om jag var tillbaka på ruta ett. Jag var ledig några veckor, vilket verkligen behövdes, det kändes som om min kropp var helt paj. Nu sökte jag något arbete som inte var lika fysiskt påfrestande. Jag samtalade med min kontakt på Arbetsförmedlingen, vi letade en ny plats att arbetsträna på. Då hände något väldigt lustigt, och mycket lägligt. Biblioteket sökte helt plötsligt efter en praktikant! Jag trodde inte att det var sant. Det blev snabbt bestämt att jag skulle komma dit på en intervju, och det gick som smort. Vips, så skulle jag få börja arbetsträna på bibblan, trots allt! Jag började med en månad, som gick superbra och alla på biblioteket var nöjda med mig, så jag fortsatte över hela sommaren. Var där alltså i nästan fem månader.

Praktiken på biblioteket var bland det roligaste jag gjort, jag trivdes som fisken i vattnet. Redan i början av praktiken, i april-maj där, så började jag återigen fundera allvarligt på det där med att söka till bibliotekarieprogrammet i Borås. Men sista ansökningsdagen hade passerats, så jag trodde att det var kört.
Men sedan pratade jag med studievägledaren på gymnasiet/Komvux, som finns i samma byggnad som bibblan...
Det visade sig att man kunde lämna in en sen ansökan, att det alltså fanns platser kvar. Allright, tänkte jag, söka kan man ju alltid. Jag tror inte att jag kommer in, men visst kan man testa... Och skulle jag mot förmodan komma in så kan jag ju tacka nej. Sagt och gjort. Eftersom jag hade grundläggande behörighet så slängde jag in en ansökan.

Vardagen flöt på. Jag tänkte på min ansökan ibland. Sedan kom det första antagningsbeskedet i mitten av juli. Vad stod det där? Jag trodde seriöst att jag såg fel, att det blivit något missförstånd. JAG HADE BLIVIT ANTAGEN!  I första urvalet också. Herregud, vad ska jag göra? Det kom så hastigt på, jag hade absolut inte planerat för att flytta till Borås och börja på högskolan.

Men ja, här är jag nu. Nästan en termin är avverkad och det känns helt otroligt. Jag lever min dröm. Det tog mig ungefär en dag att bestämma att jag skulle tacka ja till platsen, klart att jag skulle till Borås. Det var ju meningen, det var bestämt så. Det är ingen slump, det var min tur nu. Min uppgift. Allt jag behövde göra var att bejaka det och följa med. Att våga ta steget och kasta mig ut i livet. Jag trivs helt fantastiskt bra, jag älskar min nya tillvaro. Som i och för sig inte är så ny längre, jag börjar vänja mig vid studentlivet.

Även om det har varit en extremt tuff period, och det är fortfarande väldigt kämpigt, så känner jag att det är värt det. Det är det här jag vill göra, jag vill satsa på detta. Det har minst sagt gått upp och ner hela hösten, jag har haft både de högsta topparna och de djupaste dalarna. Jag har, milt sagt, satts på prov. Jag har fått bekänna färg. Men jag har också fått lön för all möda, mina studieresultat är över förväntan, jag har presterat bättre än jag vågat hoppas. Och äntligen kan jag börja glädjas på riktigt, nu kan jag så smått belöna mig själv och vara stolt och nöjd.

Högskolan och studierna är inte bara en utbildning för mig, det är inte bara tre års pluggande för att få ett yrke som jag vill ha. Det är en nystart, det är mitt nya liv. Det är i allra högsta grad personlig utveckling, det är allt. Det är bekräftelsen på att jag kan, vill och vågar. Det är beviset för att jag är någon, att jag har en uppgift i livet. Studierna visar att jag inte har lidit förgäves. Jag tror att min stora prövning var ett nödvändigt test för att jag skulle förstå vad jag kunde göra, vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag är otroligt tacksam och jag skulle inte vilja ändra på någonting. Allt som har hänt och allt som jag har varit med om, har varit nyttiga erfarenheter. Jag kan se det nu, och försöker att tänka på det viset även när jag rasar mot avgrunden igen.

Acceptans är förutsättningen för den personliga utvecklingen.

Åh, jag blir helt förvirrad av tekniska grejer, data och sådana krångliga saker. Jag håller på att åtminstone försöka greja lite med min blogg och dess inställningar, länkar med mera. Kan inte någon vänlig själ lära mig?! Jag är totalt ute och cyklar när det kommer till att fixa med liknande saker. Jag skulle hemskt gärna vilja göra min blogg snyggare och mer personlig, men det är minsann inte lätt när man inte kan någonting om sådant.

Jovisst, jag har ju nyss läst XML i skolan, och blivit godkänd... Men det handlade ju inte direkt om att redigera kodmallar och stilmallar för en blogg. Däremot kan jag nu, med viss möda, skapa en SKOS-fil som en välformad XML, eller något... Ja, som sagt så är inte det här med data riktigt min kopp te. Alldeles för krångligt med en massa koder hit och dit. Hjälp!

Usch, vilken jobbig dag det blev i dag! Strax efter att jag vaknat så sträckte jag lite på mig, såsom man gör i sängen på morgonen. Vad händer då? Jo, jag hör och känner hur det smäller till i högra sidan av nacken. Pang! Det kändes som om någonting där inne gick sönder, som om något gick av. Precis så kändes det, och hördes. Det var naturligtvis väldigt obehagligt och jag märkte med en gång vilken kraftig smärta jag fick i nacken. Jag låg kvar en stund i sängen och var allmänt orolig och hade extremt ont. Efter ett tag försökte jag mig på att kliva upp och gå till toaletten. Det var skitjobbigt och jag kände hur jag blev svimfärdig av smärta och oro. När jag skulle gå tillbaka gick det inte så bra, jag försökte skynda mig tillbaka till sängen för att lägga mig ner eftersom jag kände mig så himla svimfärdig. Jag kom inte så långt som till sängen. Jag vaknade upp, nästintill orörlig, på golvet. Hade alltså svimmat av där, rätt upp och ner. Det gick superfort, allting. Väldigt läskigt. Dessutom hade jag lyckats slå i skallen när jag abrupt föll till golvet, medvetslös. Så jag fick en mindre angenäm, ömmande bula ovanför vänster ögonbryn.

Såklart blev jag ännu oroligare och mådde ännu sämre efter svimningen, och jag hade om möjligt ännu mer ont i nacken. Jag bestämde mig för att det nog kunde vara en bra idé att ringa till sjukvårdsrådgivningen för lite vägledning om huruvida jag kanske behövde uppsöka sjukvården. Jag blev inte direkt lugnad av att prata med sjuksköterskan där, hon rådde mig att ringa 112! Hjälp, tänkte jag, är det så illa?! Men ja, jag ringde och de skickade en ambulans. En ambulans liksom! Jag har ju bara fått ont i nacken och svimmat...

Hur som helst så blev jag körd till vårdcentralen i Tanumshede, det räckte tydligen. Där fick jag träffa en läkare som först ville skicka mig vidare till Uddevalla sjukhus för att röntga huvudet och nacken. Suck, varför kördes jag inte dit direkt då? Han klämde och kände och frågade, sedan togs blodprov och halsprov. Jag fick vänta ett tag. Sedan kom läkaren på att jag nog inte alls var i behov av att röntgas, utan att jag kunde åka hem istället. Så jag blev iproppad värktabletter och fick gå till Apoteket och hämta ut en gigantisk förpackning med Alvedon, någon muskelavslappnande medicin samt en antiinflammatorisk gel. Skönt att jag har kommit upp i frikort på Apoteket, annars hade jag väl blivit i det närmaste ruinerad...

Nåja. Nu är jag i alla fall hemma. Jag knallar runt som en stelopererad zombie med huvudet på sned. Jag kan inte vrida huvudet åt höger, och knappt åt något annat håll heller. Min hals är hårt invirad i en tjock halsduk och jag känner mig som en riktig drug addict. Tabletter och åter tabletter. Men jag var, trots läkarens pekpinnar, i stallet förut ikväll. Gjorde dock inte så mycket, så det gick väl okej. Vet inte om tabletterna hjälper så mycket, jag har fortfarande stadig värk i både nacke och huvud. Det var verkligen en sjuhelvetes nackspärr! Underbart. Lär knappast bli någon mer ridning för mig denna gången jag är hemma. Hoppas att min nacke har repat sig någorlunda till på söndag när det blir återfärd till Borås.

Så sitter man här, ensam i natten, och börjar fundera. Jag läste igenom alla mina gamla blogginlägg. Jag la märke till att jag verkade så himla seriös där i början, jag var så inriktad på att skriva om "ADHD-studenten" verkligen, om ADHD och mitt liv med ADHD och som student med ADHD. Tjatigt, eller?
Men jag startade ju bloggen med intentionen att det i princip skulle vara en "temablogg", eller vad man vill kalla det. Det känns som om jag har frångått det lite, som om jag håller på att sväva ut hela tiden.

Å andra sidan så är ju allt jag lägger upp skrivet av mig, ADHD-studenten själv. Så allting relaterar ändå till mitt liv. Jag är jag, oavsett vilken situation jag hamnar i och hur jag uttrycker. Nå, inte vet jag. Men jag vill börja återgå lite mer till ämnena ADHD och psykisk ohälsa, hur det är att leva med det och hur det är att vara högskolestudent med ADHD. Jag ska försöka hitta på intressanta grejer att skriva om dessa ämnen.

Jag vill dessutom medverka till att riva murar. Som jag tidigare har nämnt så vill jag vara med och slå hål på fördomar och myter om psykisk ohälsa i allmänhet, och NPF och ADHD i synnerhet. Jag vill visa, helt utan censurer, hur ett människoöde kan te sig. Hur en människa med en funktionsnedsättning kan tänka och fungera, hur en människa kan lyckas trots att h*n har oddsen emot sig.
Min förhoppning är att vi ska få ett öppnare samhälle, att psykisk ohälsa inte ska vara så stigmatiserat som det är i dag.

Min målsättning är hela tiden att jag ska bidra till detta genom att alltid vara öppen, ärlig och frispråkig. Jag har inga som helst problem med att bjuda på mig själv, att berätta och förklara. Tvärtom, jag känner ett stort behov av att göra allt som står i min makt för att hjälpa och upplysa så mycket som jag bara kan. Minsta lilla sak kan vara ack så nyttig i det stora taget. Kan jag bidra till samhället, kan jag hjälpa människor, så är jag mer än nöjd. Alltså har jag valt att vara helt öppen och jag skäms inte för den jag är.

Tänk så tråkig världen skulle vara om alla människor var lika. Om alla var perfekta och jämt mådde bra, om man aldrig var varken nedanför eller ovanför den idealiska måendegraden. Så slätstruket, så hämmande.
Nej, det kan komma mycket positivt ur allas våra brister, skavanker och normbrytanden!

Jaha, ingen ridning blev det i dag heller. Blir faktiskt lite trött på mig själv och min egen lathet. Men efter att jag släppt ut hästarna imorse var jag jättepeppad och glad för att det var så fint väder och underlaget verkade bättre och mindre halt, alltså rätt så idealiskt för en ridtur. Sedan när jag var hemma, käkade frukost och allt sådant där, så började det REGNA! Oh the horror. Jag som hade planerat in en liten ridtur på Wille, aka Mr Wilson, jag har inte ridit honom sedan i augusti om jag minns rätt. Åh, då ville jag bara sparka och slå på den där som bestämmer vädret. Om det hade funnits någon som kunde ställas till svars för skitvädret, vill säga.

Skit gånger tusen i kvadrat. Det var ungefär vad jag sa när jag tittade ut genom fönstret och fick syn på blidvädret. Fast kanske uttryckt i lite annorlunda termer.
Jag red alltså inte, eftersom regnet gjorde underlaget fullkomligt livsfarligt såphalt. Icke att jag riskerar min och mina hästars liv och lem då. Rida på fält, visst. Men inte om man måste ta sig över vägar med blankis för att komma dit.

Nedslagen som jag blev så parkerade jag ändan i soffan och slöade framför en av de nyinköpta filmerna för 19,90 styck. En ganska substanslös liten skräckis, dock med de ack så i horrorkretsar effektiva ingredienserna knarriga och knastriga ljud, samt en läskig källare. Gäsp. Men för det facila priset så har man väl råd att ta en chansning.

Dagen förflöt i slöhetens tecken. En tripp till civilisationen för att införskaffa förnödenheter samt skicka sålda prylar, sedan åter till soffnötandet. Ungefär. Förutom att ta hand om de tre hovdjuren, förstås.

Ett irritationsmoment är min näsa. Eller närmare bestämt min högra näsborre, som har beslutat sig för att göra livet surt för mig. Kanske även för att sakta men säkert dränera min kropp på blod. (Nej, jag har inte tittat för mycket på True Blood, tro mig.) Den blöder verkligen i tid och otid. Nu det senaste har jag haft forsande näsblod minst en gång om dagen. Angenämt, eh. Väl tillbaka i Borås ska jag omedelbums iväg och bränna den där förbannade näsan.

Nu bjuder jag på en bild på min tokiga tant. Taget på nyårsafton. Varsågoda!

Ah, jag har drabbats av en förkylning! Nu vet jag varför jag var så trött och hade en sådan jobbig, efterhängsen huvudvärk. Jag höll på att bli förkyld, förstås. Attans, det har jag verkligen inte tid eller lust med. Fast det känns som om hela huvudet är fyllt av snor och kroppen närmast är av gelé, så tog jag mig ut på en ridtur i dag. Fick i alla fall sällskap av syrran i dag. Då känns det inte lika jobbigt och tråkigt att gå till stallet och hämta in hästen från hagen. Det blev en ganska kort och lugn runda, mest skritt. Det är verkligen glashalt på sina ställen, skittrist. Vi red genom en skog, på en stig som det var väldigt länge sedan jag red. Den var mer igenvuxen än jag kunde minnas.

Nu har jag laddat upp med Panodil och Strepsils för att tygla förkylningen. Egentligen skulle jag ha Alvedon, men fanns det på Konsum? Nej. Bara Panodil. Egentligen skulle jag ha Mucoangin, men fanns det på Konsum? Nej. Bara Strepsils. Och Bafucin, men den är ju skitdålig och skitäcklig. Nej tack.
Jag saknar Borås nu. Där skulle de fan ha haft Alvedon och Mucoangin till mig! Hmpf.

Det går också väldigt bra med tentaplugget. Eller inte, om jag tänker efter. Men jaja, det är över en vecka kvar till tentan. Något som dock oroar mig är att man fortfarande inte kan anmäla sig till tentan. Det är helskumt! Man måste ju anmäla sig, via internet, senast en vecka innan tentan ska vara. Jaja, får kolla närmare på det där i morgon.

Oh, what a glory! I morgon är en ny dag. Vet inte riktigt vad som händer då. Kanske går en promenad med Linda-pållen, kanske inte. Lite jobbigt att rida just nu, som sagt. Is, is och is. Life is so much fun sometimes.
Men nu är jag trött och ska gå till sängs.

JAHATACKSÅMYCKETHEJ!

Jag är så trött. Jag förstår faktiskt inte hur jag kan vara så himla trött. Vad har jag gjort som har tröttat mig på detta viset? Ingenting. Det är kanske det som är felet. Men troligare är att jag är trött för att jag nu äntligen slappnat av, tagit ledigt. Antar att den där tröttheten liksom hunnit ikapp mig, jag får uppleva sviterna av den långvariga och hårda stressen och pressen, som jag inte är van vid. Ja, så är det nog.

Liter mer störande än tröttheten är dock huvudvärken, jag har haft konstant ont i huvudet i över ett dygn nu. Värktabletten hjälpte inte. Suck. Jag har slitit och släpat och svettats en massa i stallet, men vad annat har jag gjort? Ingenting, i princip. Legat i soffan och kollat på filmer. Suttit vid datorn. Jag har inte ens börjat plugga på allvar. Nu börjar jag bli en aning uppretad på mig själv. Det är aldrig bra.

Men nu ska jag faktiskt ställa mig i duschen en stund. Är som sagt svettig och stalluktande. Sedan ska jag återigen bänka mig vid teven. Men det är faktiskt en ny säsong av HippHipp! som börjar i dag, det måste jag helt enkelt se. Kanske ska jag även unna mig ett par glas Amarula. Det blev inte mycket drickande av den i går. Jag var så trött och seg att jag inte ens hade någon lust att dricka, det blev endast en pytteliten skvätt.

God afton! Gott nytt år också, för den delen.